Hans Hergin
Hård klang, Stockholm 1951, sid 78.

Sakta hade morgonen höjt sig över Kullös stupade bergsilhuett, och ett grått ljus föll över den långa verkstaden på Utnäset. Rälsen framför verkstadens öppna sidor gnistrade rimfrostvit. På varje "plan" stod isbelupna bockar, där stenarna låg uppallade, genomfrusna och ettrigt hårda. Frusen sten är lik en ilsken hund. Den biter igen när den får ett slag, och många heta svordomar fyrades dagligen av på Utnäset då mejselhammaren susade tillbaka efter ett stumt dödsslag och smällde stenhuggaren på hakan.

I smågrupper stod arbetarna och samspråkade. Alla drog sig för att börja arbetet, trots att man arbetade på julavlöningen. Ni bitterkalla vintermorgnar, du nödvändighetens hutlösa krav att kränga av tröjan och vantarna och ta fatt i isande stål med bara händerna!

Så föll första hammarslaget och strax därpå klingade det från alla håll. En symfoni av stålets och granitens klangrika envig steg upp under bleknade stjärnor. Dova släggslag hördes som ett hårt ackompanjemang till stockhamrarnas fylliga pukslag och spritmejslarnas disharmoniska klockspel. Kranarna tickade, baxsången ljöd, spetten rasslade borta i stenbrotten, och över alltsammans hängde redan stendammet, lätt i luften, tungt i lungorna.

Olof fick ett ämne uppbaxat på sina tvåbenta bockar: en lång knotig sten som skulle ges form. Han mumlade surt för sig själv, ty stenen hade barkyta, det vill säga den rena, grå graniten låg gömd under en brun betäckning på flera centimeter. Årtusendens regn och snö, köld och värme hade gjort Olofs sten sådan, och nu tillkom det honom att med mejselns tillhjälp flänga av det bruna skinnet och få fram en ren granityta. Ett styvt arbete. Med kantjärn och mejsel hägnade han in ytan med fyra "slag" och hade så en ordentlig kaka att gå lös på. Tröjan var av från början och nu åkte också vantarna av händerna.

Mejseln, iskall och röd av rost, bet sig formligen fast i vänstra handen, men i den högra kändes hammarens träskaft vänligt lent. Se där! Där rök spetsen på den mejseln! Nästa…..Den gick bättre, den höll. Fördömda smed som aldrig kunde lära sig att inte skärpa mejslarna för hårt! Flisorna väste kring Olof, stora bruna skärvor. Snart började en och annan grå fläck lysa emot honom.

Teofils bidrag till stålets och granitens synfoni kunde liknas vid ett knappt märkbart tirr-tirr. Han satt där på sin enbenta stol med en liten barnslig hammare i ena handen och slog så oändligt försiktigt på en smal mejsel, knappt större än en blyertspenna. Teofil högg ett kapitäl, en sten med många utspekulerade krusiduller. Ett infernaliskt arbete i tjugotvågraders köld. Den minsta lilla oförsiktighet, en aning för hård klapp av hammaren - och ett hörn eller en bit av en kant lossnade i det material som var lika skört som hårt.

Teofil måste gång på gång ta sig en åkarbrasa, ty händerna ville stelna och det dög inte. Varje gång hade han något han ville säga. - Om man skulle göra varg så här mitt i jullöningen, det vore småtrevligt. - Akta dig för det gosse! morrade Olof mellan sina hårda slängar. Du har tagit upp för mycket förskott på den där stenen. En pängasten, den där. Lömsk att ha att göra med… Men Teofil kunde inte släppa ämnet. - Det stora felet med det här jobbet är att man aldrig vet om man får något för sitt arbete. Man hugger en vecka, en månad på en sten - och så rätt vad det är gör man varg och står där utan avlöning. Snyggt! Men i alla fall, du Olof , det är rätt spännande, det är som att plocka på en prästkrage: Håller? Håller inte? Har du lagt märke till att alla stenhuggar säger: Om det håller och går? Stenhuggaren är fatalist. - Jaså, sade Olof som inte visste vad en fatalist var för slags figur. - Ja, just fatalist. Han får sitt ämne, men tror inte det beror på honom om stenen ska bli färdig eller inte - det får gud eller fan avgöra. Egentligen är stenhuggaren en äventyrare, en sorts arbetes äventyrare. Teofil snöt sig med fingrarna, spottade och tittade tankfullt framför sig.

- Äventyrare, just det! Har inte den blekaste aning om vad som händer i morron eller ens i nästa minut, lotteri, förstår du. Som det här kapitälet! Gör jag varg, så slänger man det i en skrothög och där får det ligga och mossas till ingen nytta och pengarna behåller bolaget. Men får jag det färdigt, åker det upp på ett konserthus och hänger över en stor och bred trappa. Och där kommer fruntimmer i fina kläder och karlar i stormhatt klivande utan att ha en aning om mig som satt här pillade och undrade om jag skulle få några pengar för mitt kapitäl. Ja strängt taget är det där med vargarna vårt äventyr, som ger oss spänning och omväxling……

Och Teofil lade ifrån sig hammaren och såg för sin inre syn en rad "vargar" han gjort. Vargar som blev vargar innan de knappt hunnit upp på bockarna, stenen bara suckade till och föll i två delar därför att det fanns en släppa i den; fina, snobbiga vargar, gradfemhuggna och listverksrika, med ett hörn borta därför att mejseln trängt in en liten löjlig aning för långt; medelsortsvargar så att säga, halvhuggna, odugliga för att man råkat klämma bort en bit i kanten med stockhammaren så att måttet blev för litet.

Att göra varg…Svärdet över stenhuggarens huvud, maran i hans liv. Han stod där och slog och plötsligt åkte näsan ned på stenen och han glodde stelt och idiotiskt: Hur gick det? Jaså, det var inte så farligt…Men nu! Jävlar! Ja, ja…Inte lönt att svära, det var bara att gå och skriva upp sig på tavlan borta på krangubben i stenbrottet och vänta på sin tur till ett nytt ämne.

Stenhuggarskjul, bild i faktarum.