Kvarlämnad varg, Näset år 2001
Äventyrare, just det! Har inte den blekaste aning om vad som händer i morron eller ens i nästa minut, lotteri, förstår du. Som det här kapitälet! Gör jag varg så slänger man det i en skrothög och där får det ligga och mossas till ingen nytta och pengarna behåller bolaget. Men får jag det färdigt, åker det upp på ett konserthus och hänger över en stor och bred trappa. Och där kommer fruntimmer i fina kläder och karlar i stormhatt klivande utan att ha en aning om mig som satt här pillade och undrade om jag skulle få några pengar för mitt kapitäl. Ja strängt taget är det där med vargarna vårt äventyr, som ger oss spänning och omväxling...

Och Teofil lade ifrån sig hammaren och såg för sin inre syn en rad "vargar" han gjort. Vargar som blev vargar innan de knappt hunnit upp på bockarna, stenen bara suckade till och föll i två delar därför att det fanns en släppa i den; fina, snobbiga vargar, gradfemhuggna och listverksrika, med ett hörn borta därför att mejseln trängt in en liten löjlig aning för långt; medelsortsvargar så att säga, halvhuggna, odugliga för att man råkat klämma bort en bit i kanten med stockhammaren så att måttet blev för litet.

Att göra varg...Svärdet över stenhuggarens huvud, maran i hans liv. Han stod där och slog och plötsligt åkte näsan ned på stenen och han glodde stelt och idiotiskt: Hur gick det? Jaså, det var inte så farligt...Men nu! Jävlar! Ja, ja...Inte lönt att svära, det var bara att gå och skriva upp sig på tavlan borta på krangubben i stenbrottet och vänta på sin tur till ett nytt ämne
Hans Hergin, Hård klang, Stockholm 1951


Kvarlämnade vargar längs med fd rallväg, Näset år 2001
åter stockholms konserthus åter teofils kapitäl