SLAVHANDELN: BLOD OCH VÅLD

Inför den allt snabbare minskningen av ursprungsfolken, vilket var ett resultat av den blodiga bekämpningen av ursprungsfolkens revolter och olika former av tvångsarbete, inledde den Spanska Kronan i början av 1600-talet skeppningar av svarta slavar från Afrika. De omständigheter som kringgav slavhandeln, från tillfångatagandet i hemregionerna till underkastelsen för de hårda dagsverken här i Amerika, vittnar om denna handels inhumana och våldsamma karaktär. 

Afrikanerna jagades som djur och transporterades till den Nya kontinenten högvis. De tvingades in i skepp med kritiska hygientillstånd och frånvarande läkarvård. Spridningen av smittsamma sjukdomar såsom skörbjugg och smittkoppor, gjorde att nära 20% av de afrikaner som tvingades lämna sitt land omkom under resan, vilket studier i ämnet borgar för.

När de så anlände till fastlandet, distribuerades slavarna utifrån Cartagena, den främsta hamnen för slavhandeln, mot andra regioner såsom Santa Fe, Antioquia, Cali, Popayán och Chocó, via de största vattenvägarna, floderna Magdalena och Cauca. Omvandlade till arbetsverktyg och underkastade en sträng och uteslutande social ordning blev de svarta slavarna utposterade i gruv- och jordbruksarbete och även för boskapsskötsel, hantverk och hushållsgöromål. 

Fotblock, spott och spe vid skampålen, kedjor, läderpiskor, eldmärkning på olika ställen på kroppen, skärsnitt i näsa och öron och kastrering var de vanligaste mekanismerna för att underkasta de svarta detta förtryckande system. Alla straff mot revolterande slavar var tillåtna med undantag för stympning som förhindrade deras dagsverke. 

“PALENQUES”: DE FÖRSTA FRÖNA FÖR FRIHETEN 

Mot idén om de svartas passivitet, som den officiella historien velat presentera, finns de historiska fakta som visar hur de svarta, från själva tidpunkten för sitt tillfångatagande för forsling till den Nya världen, reagerade med beslutsamhet för att återta sin frihet. Det var dels mer subtila motståndsformer (t ex att utföra sina arbetsuppgifter dåligt), och dels uppror på båtarna eller på fastlandet såsom att fly långt in i urskogen för att bilda palenques (byar av förrymda negerslavar) i den täta intertropikala vegetationen, för att söka skydd och försvara sina kulturella värden. 

Dessa palenques, motsvarande quilombos i Brasilien eller cumbes i Venezuela, var byar uppbyggda i svårtillgängliga områden, t ex vid branta kuster eller mitt in i urskogen. De kunde man endast nå genom att gå över mycket smala bergskammar eller farliga träskmarker. Palenques var oftast befästa med försvarsstaket och förvandlades till samlingspunkter för motståndarna. De fungerade som proviant- och träningsläger för gerillarörelsen och som tillflyktsort för de som ville ansluta sig till frihetskampen. I sin tur var de till hjälp för de svarta gruppernas strukturering av sitt eget styre och militärmakt.

Särskilt viktiga uppror, under 1500-talet, var de som infann sig på de Karibiska öarna, i amiral Diego Colóns sockerrörsplantage och det som leddes av den svarte Miguel (1552) i gruvorna i Buría (Venezuela), som försökte att förena ursprungsfolk och cimarrones (förrymda svarta slavar) mot den koloniala dominansen. Under 1600-talet utmärkte sig upproret i quilombo-byn Palmares mitt inne i den brasilianska urskogen. 
Under 1700-talet så utvecklades palenques till symboler för antikolonialt motstånd och sökandet efter identitet genom bejakande av ritualer, firande och andra afrikanska kulturella uttryck, som i samhällena Arará, Angola, Mandinga, Caraval, Congo och andra. Det bör nämnas om detta århundrade, de två cimarrón-krigen på Jamaica (1729-1739 och 1795); det stora slavupproret i Surinam (1772-1778), upproren i Venezuela ledda av Andresote (1732) och Miguel Espinosa (1794) som omfattade vidsträckta regioner och städer. I spetsen för dessa uppror uppstod stora motståndsfigurer, som tog sig afrikanska namn och bejakade på så sätt sin afrikanskhet: bland andra Barón, Boni ty Cjolie Coeur i Surinam; Nganga Zumba i Palmares (Brasilien); Yangá (Mexiko), Macandala i Haiti och Cudjoe på Jamaica, ledaren för det första cimarrón-kriget (1729-1739).

Mot dessa omstörtande handlingar utfärdade den Spanska Kronan en lagstiftning där man skapade ett belöningssystem för dem som angav rörelsens ledare eller anmälde cimarrón-planer. Beväpnade vakter och sådana som var ute efter belöning genomsökte landsbygden i jakt på cimarrones, med hjälp av jakthundar. Förtrycket var så pass extremt att de fria svarta som fanns i Cartagena och arbetade för de vita förbjöds att bära smycken och att färdas på stadens gator nattetid. 
 
 

BENKOS BIOHO: SYMBOL FÖR DET SVARTA MOTSTÅNDET

I området Nuevo Reino de Granada var det främsta slavupproret det som tog plats i  Cartagena (Colombias karibiska kustregion) i början av 1600-talet. Då var don Jerónimo de Suazo Casasola guvernör. Denna revolt leddes av en afrikansk monark som lyckades fly från galärstraffet i Cartagena de Indias, Benkos Bioho, även känd i den muntliga traditionen som Domingo Bioho, kungen av Matuna och Arcabuco.

Under de första åren på 1600-talet, med en grupp av trettio svarta män och kvinnor, gick Bioho ner till Arcabuco och Ciénaga de Matuna (träskmarkerna i Matuna), söder om staden Tolún, där de utan vidare segrade över ett tjugotal spanjorer under ledning av Juan Gómez, chef för en straffkampanj. Guvernören utsåg en ny trupp ledd av Diego Hernández vilken även den led nederlag. 

För varje gång måste de samla ett större manskap mot upprorsmakarna, vars antal multiplicerades tack vare Domingos inflytande. På detta sätt gör sig kung Benkos stark i palenque San Basilio, där han bosatte sig. Med utgångspunkt därifrån utmanade han de spanska myndigheterna i Cartagena, Tolú, Mompox och Tenerife, och skakade med sina anfall mot storgodsen det koloniala “lugnet”. 

Benkos skapade en solid organisation med ett nätverk av spioner och orsakade en rad nederlag för straffexpeditioner sända av guvernören, och tvingade de koloniala myndigheterna att förhandla. Vid dessa förhandlingar bestämdes att det inte skulle bo någon vit i byn, med undantag för prästen. På detta sätt blev palenque San Basilio en självständighetssymbol för förrymda slavar, och den första fria byn i Amerika(5).

Vid sidan av Benkos rörelse uppstod i Nuevo Reino de Granada ständiga uppror av svarta slavar. I det nuvarande departementet Antioquia, bland andra, uppstod upproren i Zaragoza, 1598, Marinilla, Río Negro och Girardota, 1706; i regionen Popayán var palenque de Castillo berömd och 1703 gjorde slavarna från Santa Cruz de Masinga och Sierra Nevada (i regionen Santa Marta) uppror. Andra fall uppstod i Chocó, Cundinamarca och Llanos Orientales.

“Cimarronismen” och de många svarta upproren under kolonialtiden, bidrog till att väva samman Colombias frihetskamp till en gemensam process. Det gemensamma upproret vinner avgörande betydenhet när svarta, mestiser och ursprungsfolk förenar sina krafter under slagordet “De förtryckta mot förtryckarna” och får den koloniala byggnadens grund att darra.