Första dagen
Sommaren 1998 var jag och fjällvandrade i Jotunheimen, Norge.
Med tanke på att jag aldrig varit i fjällen förut, varken sommar 
eller vinter, så visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig.
Vad var det egentligen jag hade gett mig in på?

Vi åkte från Oslo vid middagstid och på eftermiddagen var vi 
framme där vi skulle starta vår vandring.
Vädret var inte det bästa men när vi kom fram höll regnet 
åtminstone uppe...-tills vi hade packat ut allt ur bilen.
Då började det ösregna och det var bara att sätta sig i bilen 
och försöka göra allt i ordning där.

Så kom vi iväg i alla fall. Turen började rakt upp. 
Har ni någonsin vandrat med fullastad ryggsäck, på väg uppför 
berget, ovan och dessutom i ösregn förstår ni mig när jag tyst 
undrade om jag någonsin skulle ta mig levande ur detta.

Efter några timmar hade vi i stort sett kommit upp och jag fick 
en välförtjänt vila.
Aldrig har en liten chokladbit smakat så underbart.
Jag trodde att det värsta var över men då hade jag naturligtvis 
inte tänkt på att går man uppför ett berg så ska man också gå 
nerför det.

Vid det här laget hade det blivit ordentligt mörkt (vilket jag 
senare insåg var väldigt tur för min del).
Vi skulle ta oss nerför "Besseggen" som den kallas. 
En ganska smal egg med stup på båda sidor. 
I vanliga fall hade det kanske varit svårt, men nu mitt i natten 
med regnvåta klipphällar kändes det för mig helt omöjligt.
Men vad skulle jag göra, det var omöjligt att slå läger ovanför 
pga all sten.
Jag var helt enkelt tvungen att trotsa min höjdskräck och försöka 
ta mig ner.
Det gick inte fort, och jag tror aldrig att jag har varit så rädd, 
men ner kom jag.
Klockan var väl vid det här laget nästan 2.00. Hungriga och frusna
gällde det att hitta en plats för tältet och sedan försöka få igång
stormköket. 
Allt ordnade sig och tillslut kunde jag utmattad sjunka ner i
sovsäcken.

Efter en välbehövlig sovmorgon vaknade vi av att folk pratade 
utanför.
Jag kikade ut ur tältet och trodde knappt mina ögon.
Där vi igår varit helt själva, öde och så långt från civilisationen 
man kan komma var det idag vandringsled med en ström utav turister.
Jag tittade bort mot eggen och insåg att om det hade varit ljust 
igår, och jag hade sett vad det var jag hade att ta mig nerför, så 
hade jag aldrig gjort det. 

Borta var känslan av att jag i natt hade trotsat naturen och segrat.
Där jag igår kämpade för att ta mig nerför vandrade nu turist efter
turist upp, helt utan problem verkade det som.

Men snart insåg jag att det nog trots allt var en prestation jag hade
gjort.
Hur många är det egentligen som med höjdskräck har klättrat nerför en
regnvåt "Besseggen" mitt i natten?
Det är inte många, men jag har gjort det!