När Metallica spelade på Roseland i New York City träffade de företrädare för den snabbt expanderande administrationsfirman Q-Prime. Deras frontfigurer var Cliff Burnstein och Peter Mensch. Mensch förvärvade snabbt ett legendarisk rykte för sitt abrupta sätt och sitt hänsynslösa, skarpa affärs sinne. Q-Prime hade snart ordnat en bra affär med skivbolaget Elektra i USA. Trots detta hade man inte glömt bort Zazula. Han fixade överenskommelser som försäkrade honom välförtjänt ära i Metallicas framtida framgång. Elektra släppte genast Ride The Lightning på nytt i USA. Metallica återvände under tiden till Europa för fler shower, dessa pågick ända till julen 1984.
Music For Nations släppte "Creeping Death" som en EP. EPns B-sida hade kanske en större betydelse. Där fanns två Metallica covers, Diamond Heads "Am I Evil?" och Blitzkriegs "Blitzkrieg".
Det var första gången de hade sitt erkännande till NWOBHM på vinyl, och den markerade vägen för Garage Days Re-Revisited EP'n, som skulle markera Metallicas återuppståndelse efter en senare katastrof.
Historia 1985-86
-Uppgång och fall
Bandet startade det nya året hemma i USA, där de slog sig ihop med Armoured Saint för en turné. Nu kunde John Bush se vad han gick miste om när han tackade nej till jobbet som sångare i Metallica. Turnén var en enorm succé, och de två bandet utvecklade en stor respekt för varandra.
När W.A.S.P. anslöt sig till turnén ökade alkoholkonsumtionen kraftigt, och Metallica fick snart smeknamnet Alcoholica. En, av Metallica, uppskattad bild från den här tiden, föreställer Metallica poserande med en enorm vodkaflaska, samt en Alcoholica logga. Bilden var dock inte alltför uppskattad av Q-Primes Peter Mensch!
Metallica bröt USA turnén för deras största konsert någonsin, fram tills dess, ett framträdande på Donington Monsters Of Rock festivalen, Storbritanniens största metall händelse utomhus. Det kunde ha blivit katastrofalt. På Donington '85 spelade Metallica tillsammans med ZZ Top, Marillion, Bon Jovi, Ratt och Magnum - en hemsk blandning.
Trots detta fortsatte Metallica. Innan de satte igång att spela, sade James:
"If you came here to see spandex, eye makeup, and the words
'Ooh baby' in every fuckin' song, this ain't the fuckin' band"
Därefter gjorde Metallica en fullständig urladdning, på gammalt hederligt Metallica vis. Kontrasten till de andra bandet visade vad Metallica var - en okompromissande, rå kraft, utan anspråk på stjärnstatus.
En annan stor festival följde, Day On The Green i San Francisco. De spelade tillsammans med Ratt igen, och även Scorpions och Y&T. Metallica var på väg ut ur trashpacket. Fröna av deras eventuella "mainstream" acceptans var sådda. Bandet kunde tilldra sig rena rockfans, likväl som anhängare av den mer extrema musiken.
MASTER OF PUPPETS
I slutet av 1985 var Metallica tillbaka i Sweet Silence studion, i Köpenhamn, för att spela in en uppföljare till Ride The Lightning, ännu en gång med Flemming Rasmussen som producent. Bandet var nu i början av sin storhetstid, och den här LPn skulle bli den första som Q-Prime och Elektra skulle få vara med på under hela arbetets gång.
Pengar var inte längre ett problem, detta tack vare Elektras pengatillgångar. De lämnade de sista spåren av "garage" som änÜ¥e#À ‡ó„,òl,òlòò ò ªY(òìò˜òTîòDe!YTimes New RomanSymbol ArialCourier NewTimes New Roman
Den 27 mars blev Metallicas debut i Storbritannien äntligen av, och följdes snabbt av en annan show på samma ställe, två veckor senare. Den andra showen fylldes av fans som hade lockats dit av det rykte som bandet hade gjort sig i metall kretsar. Speciellt Cliff Burton gjorde omedelbar succé. Hans kläder var moderiktigt helt fel. I sin Misfits T-shirt, och utsvängda jeans, headbangade han vilt, och skrek som en galning. Han bröt barriären som vanligtvis fanns mellan publik och artist. I de här sammanhangen var det allright. Trashmetallen spelades av eldsjälar för en publik som statusmässigt låg på samma nivå som dem själva, och än så länge var inga rockstjärnor involverade.
Bandets återkomst till Europa var planerad att fylla hålet mellan den andra Londonshowen och den planerade releasen av Ride The Lightning i juli. De träffade Twisted Sister och tillsammans utförde de en osannolik konsert. Twisted Sister var lika tillgjorda som Metallica var okonstlade. Deras frontfigur hette Dee Snider, en stor, högljudd New York bo klädd som en transvestit. Twisted Sister spelade tuggummi metall vilket stod sig underligt mot Metallicas nacktänjande hastighet. Deras attityd var i alla fall densamma, och Metallica återvände till London fulla med optimism.
RIDE THE LIGHTNING
Ride The Lightning släpptes sent i juli, 1984, och det märktes genast att Metallica snabbt hade ändrat musikstil sedan Kill 'Em All. Trots allt fanns här de snabba och hårda låtarna "Creeping Death" och "Fight Fire With Fire", en instrumentell låt "Call Of Ktulu", "For Whom The Bell Tolls" och "Escape" vilka bevisade att bandets förmågor hade utvecklats mycket från Kill 'Em All..
På omslaget till Megaforce releasen av Ride The Lightning gjordes ett fatalt misstag, låt nummer tre hette "For Whom The Bells Toll", istället för "For Whom The Bell Tolls". När Elektra tog över som Metallicas amerikanska bolag några månader senare, rättades dock felet till.
Känslan inom bandet, var att de hade brutit igenom en stor barriär, och gått mot obruten mark. Historien har bevisat deras uppfattning. Ride The Lightning är en nyskapande trash klassiker, tillsammans med "Bay Area" likarna Exodus brutala Bonded By Blood och Los Angeles gruppen Slayers Reign In Blood, vilka var album som ganska väl definierade genren.
Metallica hade bevisat att ett trashband inte nödvändigtvis behövde spela snabbt för att skapa en otrolig tyngd i sina låtar. När bandet återvände till Amerika i slutet av sommaren 1984, hade Ride The Lightning sålt i 85.000 exemplar i Storbritannien och Europa. Megaforce höll sin del av avtalet borta i Amerika också. Utan någon turné för som hjälpte försäljningen, hade Ride The Lightning sålt näst intill lika mycket i USA som i Europa.
EN ÄNDRING I ADMINISTRATIONEN
Lars Ulrich, som redan började lägga sig till med rollen som bandets talesman och affärsrepresentant, var den första av dem fyra att inse att de inte kunde förvänta sig mer framgång om de fortsatte med oberoende administration och skivbolag. Om Metallica ville spela med de stora pojkarna, krävdes ett mera betydande skivkontrakt och en bättre administration.
Johnny Z hade öppnat vägen för Metallica, men han var slug nog att förstå att Metallica antagligen hade rätt. Hursomhelst stoppade inte detta vänskapsbanden mellan Zazula och bandet.
Releasen för Master Of Puppets skedde i mars 1986, och det var den sista albumet som Metallica släppte för Music For Nations. Deras kontrakt, som skrevs när Zazula och Metallica kämpade för pengar till att göra Ride The Lightning, var över så fort den nya skivan började säljas, och Metallica tänkte inte förnya det. Snart så skrev Metallica under för skivbolaget Phonogram i Storbritannien, för en summa på 1.125.000 dollar (c:a 8.656.875 skr). Kontraktet var ingen överraskning, eftersom Phonogram även var Def Leppards skivbolag, en annan av Q-Primes klienter, vilket gjorde att Mensch och c:o knöt starkare band med bolaget.
Självklart så innebar slutet på Metallicas sista oberoende kontrakt, att Metallica hade skurit av de sista banden till sina rötter. De var nu i affärsbranchen. Ulrichs dröm om en stora och lönsamma skivkontrakt, hade blivit sann. Metallica var redo att bli superstjärnor.
Master Of Puppets började sälja fler exemplar än något annat av Metallicas album hade gjort förut. Den sålde guld i Storbritannien, vilket betyder över 100.000 kopior, och kom in lade sig på plats 30 på den amerikanska Billboard Top 200. Q-Prime spände genast sina muskler genom att låta Metallica spela tillsammans med Ozzy Osbourne, Metallica kunde inte ha önskat något bättre. Ozzy var ökänd i USA. Han fyllde arenor med sin skräck-förlöjligande karneval vart än han for. Osbourne fick åka med det coolaste och mest extrema bandet på turné, vilket var bara var bra för hans trovärdighet.
Turnén banade sin väg genom USA, med Metallica som inledde varje Osbourne show med en timme av hat och ursinne. Den enda mörka fläcken under turnén uppstod när Hetfield bröt sin vrist i en skateboardolycka, och var tvungen att lämna över rytmgitarr spelandet till Metal Church gitarristen John Marshall.
Förmånen att ha fått understöd genom att spela på en turné som Ozzys, visade genast resultat. Under sommaren 1986 sålde Master Of Puppets över en halv miljon exemplar i USA.
TRAGEDIN SLÅR TILL
Efter turnén i USA, åkte Metallica till Storbritannien för att spela tillsammans med Anthrax. Fansen och media blev som tokiga, de såg banden som den omedelbara motgiftet till uppskattandet av Bon Jovi, Mötley Crüe och Quiet Riot, som fram till nu hade varit dominerande på marknaden.
Turnén hade sitt klimax på Hammersmith Odeon, följt av en fest på bandens hotell. Metallica hade verkligen fått ett lyft. De var det hetaste nya bandet inom tung metallen, och hyllningarna var väl förtjänade. Så här i efterhand har denna gyllne tid blivit gripande, p.g.a. den tragedi som väntade så snart banden splittrades för en annan Europa turné.
Metallica spelade tre konserter i Sverige. Den sista var i Stockholm, inför 2.700 personer i Solnahallen. Giget var en succé, och de skulle åka till Köpenhamn för nästa spelning. En turnékaravan bestående av två bussar och två lastbilar följdes åt. Metallica och fem tekniker åkte i en av bussarna. De tittade på en flygfilm på video, vilken var slut vid tvåtiden. Därefter skulle de krypa till sängs i Scaniabussens sovkojer. Men istället för att lägga sig i sina vanliga kojer bestämde sig Kirk och Cliff för ett byte: de drog kort om sängarna. Cliff drog spader ess, så Cliff tog Kirks säng. Ett ödesdigert byte.
Vid motell "Gyllne Rasten" i Dörarp, ett par mil norr om Ljungby, fick bussen sladd, detta skedde klockan sju på morgonen. Passagerarna låg och sov, när chauffören girade ner i ett djupt dike. Han lyckades få upp bussen på vägbanan igen men fordonet fortsatte över på den mötande leden och kantrade ner på sidan i diket. Cliff Burton kastades ut genom ett fönster och klämdes i ögonblicket efter ihjäl under bussen. Olyckan inträffade i en svag vänsterkurva. Omtumlade och med lättare skador lyckades gruppens medlemmar ta sig ur bussen och såg då Cliff Burton liggande i grässlänten. Lätt klädda huttrade de i den kalla morgonluften (några minusgrader) i väntan på sju ambulanser som förde dem till Ljungby lasarett. De andra i bussen kom lindrigt undan. Bobby Schneider (en av managerna) slet en axel ur led och fick skärsår på hela kroppen. Trummisen Lars Ulrich bröt en tå, Kirk Hammett och James Hetfield fick några småsår.
Den engelske 48-årige chauffören förhördes. Han uppgav att han plötsligt hade upptäckt att bussen gled av vägen. Han försökte styra upp den på vägen igen, men misslyckades. Först vid ännu ett försök fick han upp bussen på vägen, men då kom den förödande stoppsladden som fick bussen att volta. Han trodde att olyckan orsakats av en isfläck, men ingen som kom till olycksplatsen såg några isfläckar. Många ansåg att det var en insomningsolycka. Chauffören sade dock att han hade sovit under dagen och varit utvilad, vilket intygas av chauffören i den andra bussen. Chauffören släpptes senare i brist på bevis. Cliff Burton var endast 24 år gammal.
1986-90
-Metallica kommer tillbaka
Tomrummet som Cliff Burton död lämnade efter sig i bandet, verkade som det aldrig skulle gå att fylla igen. Han var en del av en helhet, en arm av en unik styrka som slets bort. Medan hyllningarna till Cliff flödade i pressen, ställdes Metallica inför valet att fortsätta eller splittras. Efter Cliffs begravning, vilken ägde rum i San Francisco, bestämde de sig för att spela vidare. De var exakt vad Cliff, den ultimata headbangaren, skulle ha viljat att de gjorde.
Beslutet var en lättnad för Q-Prime, som redan hade börjat planera för en framtid utan Burton. Q-Prime hade kommit över tragedier förut. Def Leppards trummis Rick Allen förlorade en arm i en bilolycka och triumferade över sin förlust, och AC/DC hade förlorat sin sångare Bon Scott, bara för att komma tillbaka med en ny kille, Brian Johnson, och göra deras bästa album någonsin, Back In Black.
DEN NYE BASSPELAREN
Sent på hösten 1986 hade Metallica funnit sin nye basspelare. Efter att ha provsjungit med ett 40-tal basister, bl.a. Megadeths basist Dave Ellefson, bestämde de sig för Jason Newsted. De gick ut med Jason till ett ställe kallat Tommy's Joint, för att ta en drink och se om han passade för jobbet. De tre medlemmarna gick in på toaletten, och kom där överens om att Jason var ok. När gruppen kom tillbaka sade de till Jason: "Välkommen till Metallica". Jason hade spelat bas och fungerat som frontfigur i ett lovande trashband kallat Flotsam And Jetsam. Av en tillfällighet träder här Brian Slagel in i Metallica historien igen. Han hade låtit en Flotsam låt vara med på en av hans Metal Massacre samlingsalbum, innan han gav bandet ett kontrakt för ett eget album. Deras debut release, Doomsday for Deceiver, blev väl mottaget, och bandet höll på att göra stora framsteg när chefsångskrivaren Newsted hörde om jobbet i Metallica, och bestämde att det var för honom.
Q-Prime bokade nu bandet för deras första turné i bortre Asien, i november 1986, och det var där som Newsted (vilken snabbt hade fått smeknamnet Newkid) skulle göra sina första konserter med Metallica. Japan var en relativt lätt debut för Newsted, inför publik som inte hade någon erfarenhet av Burtons otroliga basspel och hans vilda headbangande. Det riktiga testet kom när Metallica åtog sig att spela en turné i USA, med Armoured Saint tillbaka i släptåg. Bandet blev väl mött. Även om Cliff tydligt var mycket saknad, bevisade Jason vilket bra förvärv han var - en hård, snabb och precis spelare, som tillsammans med Ulrich övade för att ge Metallica en kraftfull "motor", dock med ett mindre galet hjärta.
Metallica återvände nu till Europa, introduktionen av Newsted var nästan fullständig.
I Köpenhamn fick han vara med om en känsloladdad föreställning - staden som bandet hade varit på väg till, när det tragiska olyckan inträffade. Efter detta fick han beträda, för de övriga medlemmarna, välkänd mark, Aardschock festivalen i Holland.
Bandet åkte sedan tillbaka till San Francisco för att börja arbeta på en ny LP. James Hetfield lyckades bryta armen, i ännu en skateboard olycka, vilket satte hela inspelnings schemat ur spel!
GARAGE DAYS
Inspelningsarbetet lades på hyllan ytterligare en tid, när Q-Prime erbjöd Metallica att följa med rubriknamnen Bon Jovi och Deep Purple, på den resande Monsters Of Rock turnén, runt om i Europa. Det enda problemet med detta lukrativa och lockande erbjudande var att Metallica inte att någonting att någonting att visa upp. Ur Lars Ulrichs iver att få testa den lilla inspelningsenheten som han nyligen hade installerat i sitt garage, föddes idén att göra en EP innehållande coverlåtar av sånger som hade inspirerat bandet. Metallica spelade in sex spår: Diamonds Heads "Helpless", Budgies "Crash Course In Brain Surgery", Killing Jokes "The Wait", Holocausts "The Small Hours" och två låtar av Misfits (Cliff Burtons favoritband), "Last Caress" och "Green Hell". EPn döptes till $5.98 EP - Garage Days Re-revisited, och de ivriga fansen kastade sig över den. När nu skivan sålde bra i skivaffärerna, kom Metallica till Storbritannien redo för deras andra framträdande på Monsters Of Rocks huvudnummer, konserten på Donington Park.
Metallica kom som nummer fyra upp på scenen, med Cinderella, W.A.S.P. och Anthrax före sig, och Dio och Bon Jovi efter sig. Hursomhelst blev dagen en stor besvikelse. Metallica misslyckades, tillsammans med W.A.S.P. och Anthrax, att hitta gnistan den här olyckliga engelska sommardagen. Så fort de var i säkert avstånd från Europa, sade Ulrich att deras framträdande hade varit "skit"!
UPPTAKTEN TILL ...AND JUSTICE FOR ALL
Tillbaka i USA, i början av 1988, övergick Metallica till att koncentrera sig på det nya studioalbumet. Från början hade de Mike Clink som producent, han var det hetaste namnet i branschen efter sin triumf med Guns N' Roses debutalbum Appetite For Destruction. Hursomhelst, ett par veckor efter att de hade börjat spela in skivan, sparkades Mike under mystiska omständigheter, för att bli utbytt mot Flemming Rasmussen.
Det fanns en känsla inom bandet att endast Rasmussen kunde fånga Metallicas ande på rätt sätt, och i slutet av mars hade bandet de nio spår som skulle utgöra ...And Justice For All, säkert inspelade på band. Albumet innehöll de sista resterna material som Cliff hade skrivit - en fin tribut, och den expanderade i och med releasen av Cliff 'Em All, en video som innehöll mycket av bandets privata fotoarbete från deras tre år tillsammans med Cliff Burton. Videon är nästan helt uppbyggd på bootleg - på den här tiden filmade aldrig Metallica sina konserter - och det övergripande målet var att visa Cliff och bandet som det verkligen hade varit när han var med, utan någon försköning. Mycket av materialet var diskussioner, även om Ulrich medgav att att den sista sången "Orion" var ett känsloladdat ögonblick - det var musiken som de hade valt för Cliffs begravning. Hursomhelst, för att visa den sanna Cliff fanns det även en del roliga saker - vilket inkluderade några klipp av Cliff när han unnade sig sina älskade cigarretter!
Releasen av Cliff 'Em All gjorde faktiskt att Jason Newsteds slutgiltiga anhalt mot att bli en riktig medlem i bandet försenades. Han var antagligen den bandmedlem som var mest angelägen om att ...And Justice For All skulle släppas, eftersom det skulle göra honom till fullblodig Metallicamedlem. Hursomhelst, lanseringen av en amerikansk Monsters Of Rock festival, med Van Halen som frontfigur, samt Scorpions, Kingdom Come och Dokken, var ett för bra erbjudande för Metallica att avböja. Turnén misslyckades med att få publiken i eld och lågor, trots detta, ansågs det att Metallica till största delen hade klarat sig bäst av banden.
Så fort som showerna var avklarade vändes uppmärksamheten tillbaka till ...And Justice For All, och den började nu mixas av Steve Thompson/Mike Barbiero vilka hade gjort ett fint jobb på Guns N' Roses debutplatta Appetite For Destruction. Albumet var färdigt i augusti, och den slutliga releasen blev den 8 september 1988. Under de två och halvt årens som hade gått sedan Master Of Puppets släpptes, hade Metallica utvecklats snabbt, och förväntningarna var mycket höga. Medan ...And Justice For All började säljas, kom härdade Metallica lyssnare med lite halvförtjänad kritik. Kvaliteten på materialet var för det mesta inget att klaga på - "One", "Blackened" och "Harvester Of Sorrow" stod upp mot allting som bandet tidigare hade gjort. Hursomhelst, den kontroversiella introduktionen av akustiska gitarrer på den mindre intensiva "To Live Is To Die" orsakade reaktioner, likaså gjorde den uppriktigt förskräckliga produktionen och mixningen. Albumet lät torrt och raspigt, med trummor "drivna" lika högt som Ulrichs peronalitet, och Newsteds basslingor så gott som helt utplånade! Endast Hetfields övertygande sång och sättet som hans gitarr samverkade med Hammetts räddade skivan.
...And Justice For Alls ljud var i alla fall omissigenkännligt. Metallica hade för gott skiftat från deras tidigare nackbrytande hastighet, och via långdragna genomkörare som LPns titelspår, fortsatte bandet mot "mainstream" marknaden. Metallica hade nu brutit med sitt förflutna, och allting var möjligt!
EN KREATIV TRIUMF
Efter att ha utformat ett scenframträdande som innehöll en kollapsande "Lady justice", som dess klimax, sparkade Metallica igång Damaged Justice turnén i Edinburgh, Skottland, den 24 september, 1988, med Queensryche som förband. Då Europa och sedan Amerika föll för Metallica, bestämde bandet -eller var det Q-prime?- att en extra knuff mot stjärnstatus, kunde uppnås genom bandets första musikvideo, en musikvideo för singeln "One". Bandet gick med på att deras sju och en halv minut långa låt, kortades ner till fyra minuter i videoversionen. De ackompanjerande videoklippen var, trots allt, en kreativ triumf.
Låten hade inspirerats av Dalton Trumbos novell Johnny Got His Gun, historien om en Vietnam veteran som hade förlorat båda armarna och båda benen i kriget. Filmklipp från filmen till Johnny Got His Gun, klipptes in med några svartvita tagningar på Hetfield, som sedan började sjunga. Videon förde singeln "One" in på US Top 40 och UK Top 20. Sången gav Metallica en nominering för en Grammy. Det hela slutade i skandal, då utmärkelsen för bästa tungmetall låt gick till den åldriga brittiska folkrocksångaren Jethro Tull!
Med undantag för det, hade USA nu fallit för Metallica, liksom Europa och bortre Asien. Turnén bara växte och växte. Metallica var vana att spela inför 2-4000 människor, men nu spelade de inför 10.000-15.000 människor varje kväll. De turnérade utan uppehåll i 18 månader, utan att ställa in en enda konsert. Turnén vacklade eventuellt i slutet av 1989, efter 251 gig. Det var ingen tvekan om att Metallica hade stigit in bland de stora hårdrockstjärnorna, i och med ...And Justice For All. Även Metallicas snöpliga förlust av en grammy, gottgjordes i början av 1990, när "One" vann en grammy för bästa singel.
Efter att Metallica hade vilat sig igenom våren 1990, åkte bandet i maj på en kort tripp till Europa inklusive Storbritannien, en händelse som Q-prime garanterat inte skulle låta gå förbi, utan en produkt release. Därför släppte Phonogram The Good, The Bad And The Live, en box som innehöll alla Metallicas EPs, samt live material som tidigare inte gått att få tag på.
1990-94
-Mot världsdominans
Plikterna fullföljda, spenderade Metallica sommaren och den tidiga hösten med att skissa material för ett annat studio album. Nästa nyhet var verkligen en chock för fansen, när valet av producent annonserades. Bob Rock var känd - eller okänd - för sitt arbete som en kommersiell mjukrock producent, vilken hade producerat Mötley Crüe, Aerosmith, och, mest skrämmande av allt så här långt Metallicas rivetheads var inblandade, Bon Jovi!
Ulrich var snabb med att försvara deras val, han hävdade att Rock hade känslan för Metallica skulle låta just vid det tillfället. I en serie av intervjuer, som gavs så fort skivans och turnéns eventuella releasedatum gavs ut, talade Ulrich särskilt om ett möte som bandet hade haft med Q-prime under arbetet med albumet. De hade bestämt att de skulle satsa allt på att göra albumet och turnén så stora och kommersiella som möjligt. Inga intervjuer skulle avvisas, inga spelningar skulle ställas in. Metallica skulle försöka nå världsdominans, och det nya albumet var en bra start.
Rocken förenklade bandets "sound" från den oreda som utmärkte ...And Justice For All. Riffen var fortfarande lika tunga som armerad betong, men utslätade till ett tilltalande rytande. "Enter Sandman" var en uppenbar singel, radiovänlig som den var. På "Enter" singeln fanns en cover av Queens "Stone Cold Crazy" med. Den spelades ursprungligen in för Elektras 40-års jubileums skiva, "Rubaiyat", år 1990. I början av 1991 fick Metallica sin andra Grammy, för låten "Stone Cold Crazy". Låtarna "Nothing Else Matters" och The Unforgiven", var så gott som var rena ballader. Bandet hade, om det är möjligt, gjort ett "mainstream metall album"! Där de en gång var brutala och okomplicerade, var Metallica nu episka; där de en gång visade etablissemanget fingret, var de nu dess guldäggsvärpande höna. Hur som helst, Metallica hade behållit hjärtat och personligheten inom bandet på den nya plattan, vilken officiellt saknar titel, men som är känd kort och gott som Metallica.
Albumfodralet blev omtyckt. Det är till stor del helt svart, varierat endast av en precis synlig svart orm i nedre högra hörnet, detta har lett till att det även kallas för det "svarta albumet". Den ofrånkomliga jämförelsen med skämt metallbandet Spinal Taps halvlegendariska Smell The Glove -omslag togs ofta upp, och Ulrich "exploderade" nästintill, närhelst han blev frågad om det!
RAKT TILL TOPPEN
Med releasen av albumet kämpande mot det efterlängtade andra och tredje "Guns N' Roses albumen (Use Your Illusion I och II), förutspåddes en giganternas kamp, och kanske var det bara Metallica och Q-prime som insåg att de kunde bli det största rockbandet på planeten.
För att starta Metallicaturnén (kallad "Wherever I May Roam" efter en av skivans låtar), gjorde bandet ett framträdande på Donigton Monsters Of Rock festivalen, detta tillsammans med bl.a. AC/DC. Monster-turnén framfor genom Europa, och dess klimax nåddes på Tushino airfield i Moskva, där bandet spelade inför en publik uppskattad till över 500.000 människor.
Metallica växte medan bandet var i Europa, och, till deras förvåning, steg de in på US Billboard Top 200 som nummer ett. När bandet återvände till Amerika, blev de mottagna som hjältar. Metallica hade konstruerat en unik, diamantformad scen, som lät 120 riktigt tursamma fans att få se showen från en specialkonstruerad "ormgrop" inrymd i scenen. Efter att ha åkt kors och tvärs genom USA, flög Metallica till London för att framträda på en "Freddie Mercury Benefit" på Wembley stadium, där de förenades med världseliten inom musikbranschen, för en tributkonsert till den i AIDS avlidne Queen stjärnan, Freddie Mercury.
TURNÉ MED GUNS N' ROSES
Sommaren 1992 var sommaren då Amerika nästan krossades under tyngden av den tyngsta turnén på mycket länge. Metallica och Guns N' Roses förenades för en stadium dominerad turné, där Metallica vann alla ära och Guns N' Roses drog nitlotterna, efter att "Guns" orsakade ett upplopp i Montreal den 8 augusti 1992. Upploppet orsakades av en händelse under konserten, som hade ägt rum innan. En bit in på låten "Fade To Black" gick en fyrverkeripjäs av vid fel tidpunkt, precis där James stod. Han träffades, och ådrog sig lättare brännskador, Metallica var tvungna att gå av scenen. Guns N' Roses beslutade att lämna scenen, även de. Det var detta som orsakade det senare upploppet. James var särskilt kritisk mot Axl, i intervjuer som gavs efter att turnén var färdig.
Strategin att exponera det "svarta albumet" så mycket det gick, var en otrolig succé. Albumet har sålt i över 15 miljoner exemplar världen över. Bandet turnérade överallt från Söderhavets kant till Storbritannien och tillbaka igen - över trehundra shower i 37 länder, vilket tog dem till sommaren 1993.
Efter turnén var Metallica helt slutkörda, och de bestämde sig för att ta ett sabbatsår. Detta hindrade dem dock inte från att släppa sin första box, "Live s**t: Binge & Purge", i slutet av 1993. Det första officiella live albumet som Metallica släppte, kom packat i en låda fylld med godsaker. Den innehåller: 3 CD-skivor, 3 videoband, en turné dagbok, en stencil på James, och den välbekante "Scary Guy". De tre videobanden fylls av två konserter - med två band från en show i San Diego '92, och ett band från ett gig i Seattle '89. CD-skivorna täcker in en tre timmars konsert i Mexico City '93. CD-skivornas innehåll:
Under sommaren 1994 genomförde Metallica en 3 månader lång USA turné, kallad "Shit Hits The Sheds".
1994-97
-Load epoken
Efter de många hit singlarna från det "svart albumet", samt det långa turnérandet, återvände Metallica till studion (The Plant, Sausalito, Kalifornien) tidigt i februari 1995. I Augusti tog bandet fyra veckor ledigt från studion, för att spela tre konserter, den lilla "Escape From The Studio" -turnén. De spelade på London Astoria i England, där de framförde 2x4 och Devil Dance för första gången. Därefter var de på Castle Donington, och uppträdde inför 60.000 människor. De återvände sedan till studion, för att göra klart albumet, tillsammans med producenten Bob Rock. Under februari lämnade bandet studion, efter att ha spelat in 18 av de 25 låtar som var skrivna. Metallica funderade på att göra skivan till ett dubbelalbum, men bestämde sig för att använda 14 av de inspelade låtarna, för att sedan spara resten till ett kommande album. Den 3 juni 1996 hade sedan Metallicas sjätte studioalbum världspremiär. Namnet var Load, och bandet blev både kritiserade för förändringen inom musiken, och prisade för plattans mångfald. Load har många influenser från country, speciellt i låten "Mama Said", vilken textmässigt sett är något av en fortsättning på "Nothing Else Matters", från förra plattan. Inledande "Ain't my bitch", står för plattans tyngsta och snabbaste låt, medan "Until It Sleeps" blev en stor hit, och spelades flitigt i radion.
Under juni, juli och augusti spelade Metallica på Lolapalooza turnén i USA, innan de drog i gång en egen turné, den här gången i Europa. Turnén startade i Wien, den sjätte september 1996, och dess namn var "Pour Touring Me"! I december 96 flög Metallica tillbaka till USA, för att fortsätta sin turné där. I slutet av januari gifte sig Lars med sin flickvän Skylar Satinstein, bröllopet ägde rum i Las Vegas.
