|
Föraktade
Guden mig? Var det så illa? Varje gång jag kom in i salen
satt Han med huvudet tungt lutat i handen och väntade på
min problemlitania. Han lyssnade tålmodigt på mina utläggningar
av tyngre eller lättare karaktär och förde en kort dialog
med mig innan jag av Väktarna visades ut ur salen. Föraktade
Han alla oss som stod och väntade i kön utanför den bastanta
ekporten, utanför den stora, ekande salen? Var vi bara små
patetiska människor som bara sökte Honom när vi var upptagna
av våra världsliga problem, som aldrig tycktes sina utan
bara ökade i form av längre och alltmer oordnade köer
ute i väntsalen?
De
tunga draperierna som utestängde ljuset, det mörka träet
i väggarna och det karga möblemanget som ytterligare förstärkte
den mörka och dystra interiören var vår vardag, medan
Han satt i den vackra och upplysta salen innanför.
Vi stod tysta och koncentrerade och
väntade medan vi intensivt hoppades att Han skulle ge oss de svar
vi själva inte funnit och som fört oss till detta ödsliga
väntrum fyllt av ödsliga själar.
Vi
kontaktade aldrig varandra, mötte sällan varandras ögon
och var knappast ens medvetna om varandras närvaro men vi ville
allihopa vara Hans utvalda gunstlingsbarn, som Han skulle upplysa i
sin kärlek. Vi ville komma Honom så nära vi bara kunde.
Älskade Han oss? Älskade Han mig? Hur skulle Han kunna göra
det om allt jag delgav Honom var smärta, problem och förvirring?
Föraktade Han oss för att vi aldrig såg Honom som något
annat än ett instrument för att synliggöra oss själva?
Jag var alltid osäker men respektfull
när jag stegade fram mot den överdådiga tronen, åtföljd
av Väktarna och deras lätt skramlande vapen. Jag var aldrig
rädd att de skulle använda sina vapen mot mig men jag kände
heller aldrig att de vänligt beskyddade mig på vägen
mot Tronen. En del av osäkerheten tror jag handlade om tillit.
Jag
kastade aldrig en blick åt sidorna utan riktningen var alltid
koncentrerad framåt, ibland vädjande misstänker jag,
medan jag byggde upp försvar för de frågor jag visste
att jag skulle få. Med tiden lättade försvarsbenägenheten
men alltid fanns ett korn av osäkerhet kvar som jag idag inte vet
om jag ska tillskriva Honom eller bara mitt eget trots.
Ibland
blev jag förebrådd och rodnade av ilska medan jag inom mig
hävdade att Han ju inte kände hela mig och därför
omöjligt hade någon rätt att döma mig. Inte ens
när Han uppmuntrade mig kunde jag alltid ta det till mig. Mitt
trots var stort men jag arbetade hårt med att lära mig den
ödmjukhet som jag såg många ute i väntrummet äga.
Med tiden började jag mer och
mer tycka att kommunikationen liknade ett spel, på förhand
uppgjort och definierat, och respekten för Guden var inte längre
absolut. Ibland överskuggades till och med samtalet av en irritation
jag inte kunde bli av med och det förekom att jag på utvägen
var på väg att vända tillbaka och ställa frågan:
Föraktar Du mig? Men jag visste att Väktarna var steget bakom
mig och aldrig skulle låtit mig gå tillbaka. Inte ens för
att säga något jag glömt under samtalet och nu mindes
och ville få svar på. Dessutom var kön utanför
oftast så lång att det aldrig tilläts några kompletterande
tillägg. Vi gavs alla samma tidsutrymme och det är klart att
jag tyckte det var rättvist, eftersom allas tid var lika dyrbar,
men när dörren gled igen bakom mig fanns irritationen där
likafullt, som en ständigt surrande fluga intill mitt öra.
Eller var det jag som föraktade
Guden och Hans påstådda maktfullkomlighet? Ute i kön
ifrågasatte vi den aldrig - varför skulle vi i så fall
stå där med smått hängande huvuden, inåtvända
och onåbara? Där var vi hjälplösa och hjälpsökande
och såg Guden som den ende Hjälparen, där all annan
hjälp uteslutits eller i värsta fall utestängts. Han
var pappornas pappa - nej, pappornas Pappa
- och frågan är om det var vi som givit Honom den rollen
eller om det var Han som oemotsagd tagit den och tilldelat oss Barnarollen.
I väntsalen stod
och satt människor av skilda rang, kön, nationaliteter och åldrar. Gamla utslitna kvinnor i mörka hucklen satt
på träbänkar utmed väggarna, bredvid politiker,
och krigsherrar blandades med arbetslösa unga och gamla. Barn stod
i kön tillsammans med munkar och arbetare och här och där
stod affärsmän och -kvinnor blandat med herdar och unga kvinnor
i utstuderad modemundering. Kösystemet var organiserat och rättvist,
även om det vid en första anblick såg rätt rörigt
ut, och väntetiden var lika lång för alla.
Hela
väntrummet andades mänsklig litenhet och hopp om lättnad och skuldfrihet.
Luften var unken men doftfri, bara tung och smått vibrerande av all
samlad koncentration. Det var sällan jag såg någon avbryta sin väntan
och gå därifrån men det hände någon enstaka gång. Ingen lyfte ens på
huvudet.
Ekporten
släppte inte igenom några ljud inifrån salen men även
om den varit av tunnaste batistväv och avslöjat allt som sades
hade ingen visat något intresse, alla hade sitt att tänka
på och brydde sig inte om sin nästas bekymmer.
Det
kan låta som om jag reagerade mot det jag såg och agerade
annorlunda men jag följde samma mönster som alla andra. På
något sätt var vi utlämnade till denna kollektiva ensamhet,
som om det tillhörde ett förväntat uppförande, som
inte lät sig förändras.
Min känsla för Guden och
Hans audiens var dubbel. Jag insåg att Hans verksamhet behövdes
och att den gjorde stor nytta och jag var glad över den hjälp
jag fick, och den hjälp jag onekligen också såg andra
få, men jag vände mig mot Hans oumbärlighet.
Efter
några möten med Honom blev jag, och jag vet att jag inte
var ensam om det, beroende av Hans svar, Hans frågor, ja till
och med Hans röst, så snart något svårt i livet
uppstod. Snart var jag oförmögen att själv reda upp saker
som egentligen var bagateller - småproblem - och jag blev en stamgäst
i kön utanför salen.
Jag lärde mig
känna igen några av besökarna, även om jag aldrig
studerade dem närmre. Politiker och kända personer var lättast
att urskilja eftersom deras ansikten var handelsvaror och några
av dem syntes oftare än andra. Men också andra, okända
människor - dock kända för någon - återkom
med jämna mellanrum. En äldre kvinna från något
sydeuropeiskt land, sannolikt en medelhavskultur, plockade alltid upp
en stickning ur en flätad korg när timmarna blev för
långa och tankarna för påträngande. En gång
var jag på väg att tilltala henne men hon vred kroppen bara
någon grad ifrån mig och budskapet stängde igen min
halvöppna mun. Därefter gjorde jag inget mer försök
och jag lärde mig hur reglerna arbetade och rättade mig efter
dem. Anonymiteten var här ett hederskodex och en förutsättning
för hela verksamheten och den gamla damen visade mig det med sin
kropp.
En annan välfrekventerad besökare
var en flicka i fjortonårsåldern. Varje gång jag såg
henne bar hon samma kläder; en vit klänning med små
röda blommor, vita kortstrumpor och bruna sandaler och det tjocka
bruna håret tillbakahållet av ett rött plastdiadem.
Hennes ansikte var alltid neutralt, uttryckslöst, och det röjde
ingen olägenhet eller något dilemma. Fanns det något
att skönja var det närmast envist trots. Eller också
såg det bara så ut för att hennes huvud alltid var
lätt bakåtböjt och blicken oftast var stadigt fästad
ovanför dörren. Aldrig såg jag henne betrakta oss andra,
bara dörrposten. I den mån nu någon betraktade någon.
Alla kom vi utan sällskap, alla stod eller satt vi som isolerade
öar utan förbindelse med varandra och det förvånade
mig att ingen, aldrig någon, bröt koden.
Nu låter det som om Gudens väntrum
bestod av idel skuggfigurer, ungefär som skärselden ibland
beskrivs, som om vi väntade på bestraffning eller nåd
eller något annat som utfärdades på ett sätt vi
inte själva kunde påverka. Men riktigt så var det ju
inte, inte alls faktiskt. Det fanns naturligtvis en förhoppning
hos oss att våra besök skulle ge oss något att ta med
därifrån. Stort eller smått. Helt befriade, eller åtminstone
delvis, från det vi kommit för att befrias ifrån. En
del kom ut från audiensen med ett leende på läpparna,
andra grät stilla. Alla upplevde vi nog iallafall att vi blivit
lättare och lite rakare. Lugnare var vi alldeles säkert. På
utvägen hände det till och med att vi någon sekund hejdade
steget och mötte blicken på den som väntade på
sin tur i kön, alldeles vid dörröppningen. En blick som
nästan var löftesrik och förtröstansfull. Någon
enstaka gång utbyttes leenden eller en blinkning.
I väntrummet var alla lika och allas integritet respekterades.
Politikern lämnade plats för den gamla kvinnan när det
var hennes tur och skulle aldrig ens kommit på tanken att begära
företräde med motiveringen att hans problem vägde tyngre
än hennes. I väntrummet var vi bastubadare eller tunnelbaneresenärer
- lika opersonliga och lika demokratiskt respektfulla.
Vad gjorde då Guden? Vad var
det för orakelsvar Han gav som bistod oss så effektivt i
vår nöd? Det lustiga var att Han inte gav några svar.
Inte ens på en rak fråga. Om jag frågade Guden "Så
vad ska jag nu göra?" kunde jag få svaret "Ja,
vad ska du nu göra? Vad skulle du vilja göra?" och jag
kunde förlora mig i tankar en stund för att sedan rada upp
möjliga utvägar ur mitt dilemma. "Jaså, och på
vad sätt skulle situationen förändras om du gjorde så?"
undrade Guden, lutade huvudet på sned och log lite varpå
jag beskrev ett möjligt scenario. Han var en utmärkt terapeut!
Och trots enkelheten fyllde Han mig vid varje möte med vördnad.
Inte för Tronen eller Väktarnas skull och inte för den
majestätiska salen. Det var mera för Hans milt roade men respektfulla
bemötandes skull. Fastän jag var Hans kanske tjugonde besökare
den dagen fick Han mig att känna mig som den första och enda
besökaren någonsin. Och jag tog det dessutom för givet.
Märkligt
nog räckte tiden alltid till. Jag kände mig aldrig stressad
eller oroad för att jag skulle tvingas gå därifrån
i ogjort ärende. Det hände heller aldrig att Väktarna
försynt harklade sig för att få mig att sluta. Jag hörde
förresten aldrig att det någonsin skedde.
Då och då förbigick Han sina
frågor för att istället lyfta sitt gammelmans finger
och tillrättavisa mig. Fastän Hans röst aldrig höjdes
eller var direkt förebrående och trots att jag visste att
Han inte avvisade mig blev jag sårad
som en femåring och talade emot Honom. Men jag minns aldrig
att jag gick därifrån och triumferade över någon
argumentationsvinst. Jag tror att Han visste precis vilka knappar Han
skulle trycka på för att jag skulle tystna och inse mitt
misstag. Mig veterligt gick jag aldrig ifrån en audiens i besvikelse
eller frustration, trots det lyftade pekfingret som pekade rakt på
mig. Av någon anledning, tillit eller överdriven respekt,
tillät jag Honom att säga saker som jag vänt någon
annan ryggen för.
En gång blev jag vittne till
hur en man hjälptes ut ur salen av Väktarna. Han bars ut till
synes livlös, med huvudet hängande mot den ene Väktarens
arm, och fördes in i ett angränsande rum. Men när jag
precis efteråt blev invisad i salen, av samma Väktare, syntes
inget ovanligt i vare sig deras eller Gudens uppträdande. Samma
lugn och stillsamhet, ja korrekthet, med vilken alla bemöttes,
visade Väktarna mig, så att jag nästan trodde att det
jag med egna ögon sett egentligen inte skett. Allt hade gått
mycket snabbt och tyst och på vägen fram till Tronen betraktade
jag Guden för att se om Han var upprörd men jag såg
absolut inga tecken på sinnesrörelse. Var det ett uttryck
av upphöjt lugn eller simpel likgitighet? Och när jag så
stod nedanför Tronen hade händelsen nästan raderats ur
mitt minne. Den till synes helt livlöse mannen var ointressant
och borta. Kanske var han bara utmattad och låg och vilade i rummet
intill, kanske var han sjuk - jag frågade inte och fick inget
veta.
Var
det förakt jag kände för Gudens lugn eller hade jag bara
min egen dyrbara tid i åtanke när jag valde att ignorera
händelsen? Ville jag ha Hans fulla uppmärksamhet och frågade
därför inte om något som skulle kunna dra den bort från
mig?
Guden
såg på mig. Bara på mig. Och för att kunna ta
min tid i anspråk var jag tvungen att radera bort alla andra.
Men jag hade svårt att samla tankarna så pass att audiensen
den gången gav mig lika mycket som den brukade. Jag fragmenterade
mina meningar och jag mindes inte efteråt vilka svar eller kommentarer
jag fått. Jag var inte skakad, bara okoncentrerad.
Jag
tror inte att alla hade samma relation till Guden, beroende på
vår skilda historia. En del av oss var nog mera beroende än
andra. Eventuell svartsjuka uttalades aldrig och fanns kanske inte heller.
Eftersom vi alltid befann oss i enrum med Honom uppstod inga relationer
eller mönster mellan oss och i väntrummet var vi som sagt
från varandra isolerade öar utan förbindelser.
Jag hade regelbundet varit på
audienser under tre års tid och när våren det fjärde
året kom hade jag lekt med tanken att trappa ned på besöken.
Men beslutet var ännu bara en abstrakt tanke och inte införlivad
i ett moget val, därför blev förvåningen mera en
rädsla och närapå en chock när jag tidigt en aprilmorgon
som vanligt stegade uppför trapporna i det gamla slitna huset och
fann dörren till väntrummet låst. Den borde varit öppen
sedan flera timmar men hur jag än ryckte och drog gick den inte
upp. Jag lade örat mot dörren men hörde inte ett ljud
där inifrån. Och ingen skylt talade om vad som hänt.
Jag såg mig omkring i trapphuset men det fanns inte en människa
där. Jag stod säkert och stirrade på dörren i flera
minuter innan jag insåg att jag inte skulle komma in och med hjärtat
bultande i bröstet vände jag och gick ner igen.
Utanför
huset passerade en man och jag stannade honom och frågade om han
möjligtvis visste vad som hänt. Han skakade på huvudet
och förstod inte vad jag pratade om. Så jag gick långsamt
därifrån, vände mig om flera gånger för att
se om någon klev in genom porten, men den förblev orörd.
Flera gånger den våren
återkom jag men möttes varenda gång av den låsta
dörren. Ibland bankade jag, ibland knackade jag försiktigt
men oftast kände jag bara på handtaget för att se om
den fortfarande var låst eller om den av någon god kraft
plötsligt skulle gå upp och jag därinne skulle få
en förklaring. Varför var jag alltid ensam när jag stod
där vid dörren? Varför såg jag inga andra lika
förvånade och frustrerade vandra in och ut genom porten?
Hade alla utom jag blivit informerade om att audiensen skulle upphöra
eller hade också jag fått veta det men inte lyssnat?
I juli samma år fick jag en dag
se grävmaskiner och bulldozrar utanför huset. Containrar stod
uppradade på gatan och byggarbetare kastade ut möbler och
andra lösa föremål från öppna fönster
uppför hela fasaden. Huset skulle rivas. Jag frågade en av
männen i arbetskläder vad som hänt med hyresgästerna
och han sade att de flyttat för länge sedan. "Men vad
hände med dem som fanns på tredje våningen?" undrade
jag. "På tredje våningen? Jag vet inte. Bodde det någon
där? Jag trodde att det var en lagerlokal för något
exportföretag. Men jag kan ha fel, tyvärr kan jag inte hjälpa
dig."
Jag
frågade inget mer, ville inte veta mer. Jag ställde mig på
andra sidan gatan och tittade på vad som kastades ut. Om jag kunde
se något jag kände igen från väntrummet eller
den stora salen. Ingenting kände jag igen. Inte ens några
möbler i mörkt trä slängdes ut.
Jag
förstod att jag aldrig skulle få några ledtrådar och gick efter en stund
därifrån. Audienstiden var över. Kanske hade den flyttat någon annanstans
men jag skulle aldrig få veta vart. Jag tog några djupa andetag och
lät julis värmebölja hölja mig i sol och en känsla av enfald.
På
vägen därifrån tänkte jag att det var möjligt
att jag ändå på något sätt förberetts
på avslutningen, men jag var långt ifrån övertygad,
och jag hade svårt att släppa känslan att det hade något
med just förakt att göra.
|