Föraktade Guden mig? Var det så illa? Varje gång jag kom in i salen satt Han med huvudet tungt lutat i handen och väntade på min problemlitania. Han lyssnade tålmodigt på mina utläggningar av tyngre eller lättare karaktär och förde en kort dialog med mig innan jag av Väktarna visades ut ur salen. Föraktade Han alla oss som stod och väntade i kön utanför den bastanta ekporten, utanför den stora, ekande salen? Var vi bara små patetiska människor som bara sökte Honom när vi var upptagna av våra världsliga problem, som aldrig tycktes sina utan bara ökade i form av längre och alltmer oordnade köer ute i väntsalen?

De tunga draperierna som utestängde ljuset, det mörka träet i väggarna och det karga möblemanget som ytterligare förstärkte den mörka och dystra interiören var vår vardag, medan Han satt i den vackra och upplysta salen innanför.

Vi stod tysta och koncentrerade och väntade medan vi intensivt hoppades att Han skulle ge oss de svar vi själva inte funnit och som fört oss till detta ödsliga väntrum fyllt av ödsliga själar.

Vi kontaktade aldrig varandra, mötte sällan varandras ögon och var knappast ens medvetna om varandras närvaro men vi ville allihopa vara Hans utvalda gunstlingsbarn, som Han skulle upplysa i sin kärlek. Vi ville komma Honom så nära vi bara kunde. Älskade Han oss? Älskade Han mig? Hur skulle Han kunna göra det om allt jag delgav Honom var smärta, problem och förvirring? Föraktade Han oss för att vi aldrig såg Honom som något annat än ett instrument för att synliggöra oss själva?

Jag var alltid osäker men respektfull när jag stegade fram mot den överdådiga tronen, åtföljd av Väktarna och deras lätt skramlande vapen. Jag var aldrig rädd att de skulle använda sina vapen mot mig men jag kände heller aldrig att de vänligt beskyddade mig på vägen mot Tronen. En del av osäkerheten tror jag handlade om tillit.

Jag kastade aldrig en blick åt sidorna utan riktningen var alltid koncentrerad framåt, ibland vädjande misstänker jag, medan jag byggde upp försvar för de frågor jag visste att jag skulle få. Med tiden lättade försvarsbenägenheten men alltid fanns ett korn av osäkerhet kvar som jag idag inte vet om jag ska tillskriva Honom eller bara mitt eget trots.

Ibland blev jag förebrådd och rodnade av ilska medan jag inom mig hävdade att Han ju inte kände hela mig och därför omöjligt hade någon rätt att döma mig. Inte ens när Han uppmuntrade mig kunde jag alltid ta det till mig. Mitt trots var stort men jag arbetade hårt med att lära mig den ödmjukhet som jag såg många ute i väntrummet äga.

Med tiden började jag mer och mer tycka att kommunikationen liknade ett spel, på förhand uppgjort och definierat, och respekten för Guden var inte längre absolut. Ibland överskuggades till och med samtalet av en irritation jag inte kunde bli av med och det förekom att jag på utvägen var på väg att vända tillbaka och ställa frågan: Föraktar Du mig? Men jag visste att Väktarna var steget bakom mig och aldrig skulle låtit mig gå tillbaka. Inte ens för att säga något jag glömt under samtalet och nu mindes och ville få svar på. Dessutom var kön utanför oftast så lång att det aldrig tilläts några kompletterande tillägg. Vi gavs alla samma tidsutrymme och det är klart att jag tyckte det var rättvist, eftersom allas tid var lika dyrbar, men när dörren gled igen bakom mig fanns irritationen där likafullt, som en ständigt surrande fluga intill mitt öra.

Eller var det jag som föraktade Guden och Hans påstådda maktfullkomlighet? Ute i kön ifrågasatte vi den aldrig - varför skulle vi i så fall stå där med smått hängande huvuden, inåtvända och onåbara? Där var vi hjälplösa och hjälpsökande och såg Guden som den ende Hjälparen, där all annan hjälp uteslutits eller i värsta fall utestängts. Han var pappornas pappa - nej, pappornas Pappa - och frågan är om det var vi som givit Honom den rollen eller om det var Han som oemotsagd tagit den och tilldelat oss Barnarollen.

I väntsalen stod och satt människor av skilda rang, kön, nationaliteter och åldrar. Gamla utslitna kvinnor i mörka hucklen satt på träbänkar utmed väggarna, bredvid politiker, och krigsherrar blandades med arbetslösa unga och gamla. Barn stod i kön tillsammans med munkar och arbetare och här och där stod affärsmän och -kvinnor blandat med herdar och unga kvinnor i utstuderad modemundering. Kösystemet var organiserat och rättvist, även om det vid en första anblick såg rätt rörigt ut, och väntetiden var lika lång för alla.

Hela väntrummet andades mänsklig litenhet och hopp om lättnad och skuldfrihet. Luften var unken men doftfri, bara tung och smått vibrerande av all samlad koncentration. Det var sällan jag såg någon avbryta sin väntan och gå därifrån men det hände någon enstaka gång. Ingen lyfte ens på huvudet.

Ekporten släppte inte igenom några ljud inifrån salen men även om den varit av tunnaste batistväv och avslöjat allt som sades hade ingen visat något intresse, alla hade sitt att tänka på och brydde sig inte om sin nästas bekymmer.

Det kan låta som om jag reagerade mot det jag såg och agerade annorlunda men jag följde samma mönster som alla andra. På något sätt var vi utlämnade till denna kollektiva ensamhet, som om det tillhörde ett förväntat uppförande, som inte lät sig förändras.

Min känsla för Guden och Hans audiens var dubbel. Jag insåg att Hans verksamhet behövdes och att den gjorde stor nytta och jag var glad över den hjälp jag fick, och den hjälp jag onekligen också såg andra få, men jag vände mig mot Hans oumbärlighet.

Efter några möten med Honom blev jag, och jag vet att jag inte var ensam om det, beroende av Hans svar, Hans frågor, ja till och med Hans röst, så snart något svårt i livet uppstod. Snart var jag oförmögen att själv reda upp saker som egentligen var bagateller - småproblem - och jag blev en stamgäst i kön utanför salen.

Jag lärde mig känna igen några av besökarna, även om jag aldrig studerade dem närmre. Politiker och kända personer var lättast att urskilja eftersom deras ansikten var handelsvaror och några av dem syntes oftare än andra. Men också andra, okända människor - dock kända för någon - återkom med jämna mellanrum. En äldre kvinna från något sydeuropeiskt land, sannolikt en medelhavskultur, plockade alltid upp en stickning ur en flätad korg när timmarna blev för långa och tankarna för påträngande. En gång var jag på väg att tilltala henne men hon vred kroppen bara någon grad ifrån mig och budskapet stängde igen min halvöppna mun. Därefter gjorde jag inget mer försök och jag lärde mig hur reglerna arbetade och rättade mig efter dem. Anonymiteten var här ett hederskodex och en förutsättning för hela verksamheten och den gamla damen visade mig det med sin kropp.

En annan välfrekventerad besökare var en flicka i fjortonårsåldern. Varje gång jag såg henne bar hon samma kläder; en vit klänning med små röda blommor, vita kortstrumpor och bruna sandaler och det tjocka bruna håret tillbakahållet av ett rött plastdiadem. Hennes ansikte var alltid neutralt, uttryckslöst, och det röjde ingen olägenhet eller något dilemma. Fanns det något att skönja var det närmast envist trots. Eller också såg det bara så ut för att hennes huvud alltid var lätt bakåtböjt och blicken oftast var stadigt fästad ovanför dörren. Aldrig såg jag henne betrakta oss andra, bara dörrposten. I den mån nu någon betraktade någon. Alla kom vi utan sällskap, alla stod eller satt vi som isolerade öar utan förbindelse med varandra och det förvånade mig att ingen, aldrig någon, bröt koden.

Nu låter det som om Gudens väntrum bestod av idel skuggfigurer, ungefär som skärselden ibland beskrivs, som om vi väntade på bestraffning eller nåd eller något annat som utfärdades på ett sätt vi inte själva kunde påverka. Men riktigt så var det ju inte, inte alls faktiskt. Det fanns naturligtvis en förhoppning hos oss att våra besök skulle ge oss något att ta med därifrån. Stort eller smått. Helt befriade, eller åtminstone delvis, från det vi kommit för att befrias ifrån. En del kom ut från audiensen med ett leende på läpparna, andra grät stilla. Alla upplevde vi nog iallafall att vi blivit lättare och lite rakare. Lugnare var vi alldeles säkert. På utvägen hände det till och med att vi någon sekund hejdade steget och mötte blicken på den som väntade på sin tur i kön, alldeles vid dörröppningen. En blick som nästan var löftesrik och förtröstansfull. Någon enstaka gång utbyttes leenden eller en blinkning.

I väntrummet var alla lika och allas integritet respekterades. Politikern lämnade plats för den gamla kvinnan när det var hennes tur och skulle aldrig ens kommit på tanken att begära företräde med motiveringen att hans problem vägde tyngre än hennes. I väntrummet var vi bastubadare eller tunnelbaneresenärer - lika opersonliga och lika demokratiskt respektfulla.

Vad gjorde då Guden? Vad var det för orakelsvar Han gav som bistod oss så effektivt i vår nöd? Det lustiga var att Han inte gav några svar. Inte ens på en rak fråga. Om jag frågade Guden "Så vad ska jag nu göra?" kunde jag få svaret "Ja, vad ska du nu göra? Vad skulle du vilja göra?" och jag kunde förlora mig i tankar en stund för att sedan rada upp möjliga utvägar ur mitt dilemma. "Jaså, och på vad sätt skulle situationen förändras om du gjorde så?" undrade Guden, lutade huvudet på sned och log lite varpå jag beskrev ett möjligt scenario. Han var en utmärkt terapeut! Och trots enkelheten fyllde Han mig vid varje möte med vördnad. Inte för Tronen eller Väktarnas skull och inte för den majestätiska salen. Det var mera för Hans milt roade men respektfulla bemötandes skull. Fastän jag var Hans kanske tjugonde besökare den dagen fick Han mig att känna mig som den första och enda besökaren någonsin. Och jag tog det dessutom för givet.

Märkligt nog räckte tiden alltid till. Jag kände mig aldrig stressad eller oroad för att jag skulle tvingas gå därifrån i ogjort ärende. Det hände heller aldrig att Väktarna försynt harklade sig för att få mig att sluta. Jag hörde förresten aldrig att det någonsin skedde.

Då och då förbigick Han sina frågor för att istället lyfta sitt gammelmans finger och tillrättavisa mig. Fastän Hans röst aldrig höjdes eller var direkt förebrående och trots att jag visste att Han inte avvisade mig blev jag sårad som en femåring och talade emot Honom. Men jag minns aldrig att jag gick därifrån och triumferade över någon argumentationsvinst. Jag tror att Han visste precis vilka knappar Han skulle trycka på för att jag skulle tystna och inse mitt misstag. Mig veterligt gick jag aldrig ifrån en audiens i besvikelse eller frustration, trots det lyftade pekfingret som pekade rakt på mig. Av någon anledning, tillit eller överdriven respekt, tillät jag Honom att säga saker som jag vänt någon annan ryggen för.

En gång blev jag vittne till hur en man hjälptes ut ur salen av Väktarna. Han bars ut till synes livlös, med huvudet hängande mot den ene Väktarens arm, och fördes in i ett angränsande rum. Men när jag precis efteråt blev invisad i salen, av samma Väktare, syntes inget ovanligt i vare sig deras eller Gudens uppträdande. Samma lugn och stillsamhet, ja korrekthet, med vilken alla bemöttes, visade Väktarna mig, så att jag nästan trodde att det jag med egna ögon sett egentligen inte skett. Allt hade gått mycket snabbt och tyst och på vägen fram till Tronen betraktade jag Guden för att se om Han var upprörd men jag såg absolut inga tecken på sinnesrörelse. Var det ett uttryck av upphöjt lugn eller simpel likgitighet? Och när jag så stod nedanför Tronen hade händelsen nästan raderats ur mitt minne. Den till synes helt livlöse mannen var ointressant och borta. Kanske var han bara utmattad och låg och vilade i rummet intill, kanske var han sjuk - jag frågade inte och fick inget veta.

Var det förakt jag kände för Gudens lugn eller hade jag bara min egen dyrbara tid i åtanke när jag valde att ignorera händelsen? Ville jag ha Hans fulla uppmärksamhet och frågade därför inte om något som skulle kunna dra den bort från mig?

Guden såg på mig. Bara på mig. Och för att kunna ta min tid i anspråk var jag tvungen att radera bort alla andra. Men jag hade svårt att samla tankarna så pass att audiensen den gången gav mig lika mycket som den brukade. Jag fragmenterade mina meningar och jag mindes inte efteråt vilka svar eller kommentarer jag fått. Jag var inte skakad, bara okoncentrerad.

Jag tror inte att alla hade samma relation till Guden, beroende på vår skilda historia. En del av oss var nog mera beroende än andra. Eventuell svartsjuka uttalades aldrig och fanns kanske inte heller. Eftersom vi alltid befann oss i enrum med Honom uppstod inga relationer eller mönster mellan oss och i väntrummet var vi som sagt från varandra isolerade öar utan förbindelser.

Jag hade regelbundet varit på audienser under tre års tid och när våren det fjärde året kom hade jag lekt med tanken att trappa ned på besöken. Men beslutet var ännu bara en abstrakt tanke och inte införlivad i ett moget val, därför blev förvåningen mera en rädsla och närapå en chock när jag tidigt en aprilmorgon som vanligt stegade uppför trapporna i det gamla slitna huset och fann dörren till väntrummet låst. Den borde varit öppen sedan flera timmar men hur jag än ryckte och drog gick den inte upp. Jag lade örat mot dörren men hörde inte ett ljud där inifrån. Och ingen skylt talade om vad som hänt. Jag såg mig omkring i trapphuset men det fanns inte en människa där. Jag stod säkert och stirrade på dörren i flera minuter innan jag insåg att jag inte skulle komma in och med hjärtat bultande i bröstet vände jag och gick ner igen.

Utanför huset passerade en man och jag stannade honom och frågade om han möjligtvis visste vad som hänt. Han skakade på huvudet och förstod inte vad jag pratade om. Så jag gick långsamt därifrån, vände mig om flera gånger för att se om någon klev in genom porten, men den förblev orörd.

Flera gånger den våren återkom jag men möttes varenda gång av den låsta dörren. Ibland bankade jag, ibland knackade jag försiktigt men oftast kände jag bara på handtaget för att se om den fortfarande var låst eller om den av någon god kraft plötsligt skulle gå upp och jag därinne skulle få en förklaring. Varför var jag alltid ensam när jag stod där vid dörren? Varför såg jag inga andra lika förvånade och frustrerade vandra in och ut genom porten? Hade alla utom jag blivit informerade om att audiensen skulle upphöra eller hade också jag fått veta det men inte lyssnat?

I juli samma år fick jag en dag se grävmaskiner och bulldozrar utanför huset. Containrar stod uppradade på gatan och byggarbetare kastade ut möbler och andra lösa föremål från öppna fönster uppför hela fasaden. Huset skulle rivas. Jag frågade en av männen i arbetskläder vad som hänt med hyresgästerna och han sade att de flyttat för länge sedan. "Men vad hände med dem som fanns på tredje våningen?" undrade jag. "På tredje våningen? Jag vet inte. Bodde det någon där? Jag trodde att det var en lagerlokal för något exportföretag. Men jag kan ha fel, tyvärr kan jag inte hjälpa dig."

Jag frågade inget mer, ville inte veta mer. Jag ställde mig på andra sidan gatan och tittade på vad som kastades ut. Om jag kunde se något jag kände igen från väntrummet eller den stora salen. Ingenting kände jag igen. Inte ens några möbler i mörkt trä slängdes ut.

Jag förstod att jag aldrig skulle få några ledtrådar och gick efter en stund därifrån. Audienstiden var över. Kanske hade den flyttat någon annanstans men jag skulle aldrig få veta vart. Jag tog några djupa andetag och lät julis värmebölja hölja mig i sol och en känsla av enfald.

På vägen därifrån tänkte jag att det var möjligt att jag ändå på något sätt förberetts på avslutningen, men jag var långt ifrån övertygad, och jag hade svårt att släppa känslan att det hade något med just förakt att göra.