Klockan är halv elva på förmiddagen och jag har bråttom. Hastar förbi Södra station mot Hornstull på snabba fötter. Jag noterar att det ligger en död duva på gatan och saktar ner. Den kan inte ha legat där länge, för ingen bil har ännu kört över den till oigenkännlighet. Alldeles stilla ligger den där mitt i gatan med huvudet uppböjt i en vacker, men i livet ogörlig, båge.

En död duva på gatan är inte ovanligt. Deras stadsvana gör dem oförsiktiga och utsätter dem för risker de inte kan förutse. Nej, det ovanliga i situationen är vad som händer runt denna förolyckade lilla kropp. På och invid trottoaren står hundratalet duvor med blickarna vända mot gatan. En del står utanför trottoaren, i en parkeringsruta. Ingen står utanför de vitmålade linjerna, som om de visste att en magisk gräns går just där. En svart duva står blickstilla precis innanför den vita linjen, och kan inte slita blicken från den döda fågeln. Det är den duvan som fångar min uppmärksamhet, för jag måste stanna upp för att se om de verkligen är så stilla som jag först uppfattat. När jag sen ser det stora antalet förlamade fåglar på trottoaren och i parkeringsrutan inser jag att något pågår. Som jag inte förstår. Några av duvorna pickar, på duvors vis men långsammare, tvekande, medan de andra står stilla, med ögonen riktade åt samma håll. Mot gatan och den döda kroppen. Jag har aldrig tidigare sett så stilla duvor. Deras beteende är så avvikande mot det jag känner igen.

Så jag stannar upp, och det känns som att ha kommit till en olycksplats där det fortfarande råder sorg, förstämning och en dämpad förvåning. Väntar vi på att ambulansen ska komma? Att man ska förbarma sig över kroppen som ligger på gatan, medan den fortfarande har kvar ett uns av värdighet, innan bussar och bilar förändrar den från kropp till kadaver? Vad väntar duvorna på trottoaren på? Hjälp? Förmänskligar jag dem om jag tror att jag de sörjer den döda duvan? Kan duvor sörja? Eller vaktar de sin artfrände? Skyddar den? Och i så fall, mot vad?

Vad vittnar deras närvaro om? Det slår mig att i människornas värld pågår det mänskliga livet, med mänskliga ögon, och i fåglarnas värld råder fåglarnas liv, med fåglars ögon, och de tu möts inte i ömsesidig förståelse eller ens uppmärksamhet - de är inte ens medvetna om den andra världens villkor eller perspektiv. Men ibland kolliderar de båda världarna liksom genom ett fönster, och tillvaron vidgar sig något litet.