|
Lite
om konsekvenser
Får vårt själsliga illamående några konsekvenser
för våra relationer till andra människor? Ja naturligtvis, och
arten av konsekvenserna varierar beroende på hur vårt illamående
ser ut. Men oavsett om vi vänder det utåt eller inåt blir resultatet
ett stört förhållande till vänner, föräldrar,
partner, barn och arbetskamrater. Vi ser till att omedvetet föra över
vårt illamående på omgivningen för att på så
sätt försöka lätta på det, samtidigt som vår
strävan är att tillfredsställa hungrande behov.
Om våra behov inte blir tillfredsställda och vi inte kan uttrycka
dem hamnar vi i ett känslomässigt limbo där vi är inlåsta
i vår egen smärta. Vi blir ett vandrande Behov. Vi har ingen förmåga
till lyhördhet eller lyssnande till andra människor och kommunikationen
blir inte ömsesidig eftersom Jag, Mig och Mitt dominerar samtal och tankar
och vi når inte utanför det egna jaget eller den egna tankevärlden.
I en väl fungerande kommunikation får vi med hjälp av en annan
människas synfält möjlighet att relatera det som sägs till
oss och dem vi känner och fyller på så sätt på vår
förståelse för världen och vår roll i den. När
vi mår dåligt centreras hela världen kring oss själva
och vart vi än vänder oss påminns vi om vårt tillstånd.
Vi bygger en vägg mellan oss själva och den vi försöker
kommunicera med och saknar förmågan att klättra upp till kanten
och titta på vem vi egentligen pratar med. "Vem är
hon?" "Har han tankar och känslor som han försöker
beskriva?" "Vad säger de? Vad säger de egentligen?"
Så länge vi är instängda i vår problemvärld
kan vi glömma allt vad meningsfulla samtal heter. Samtidigt kan eller bör
vi inte helt förtrycka eller förneka vårt illamående.
Så vad ska vi då ta oss till?!
För det första måste vi erkänna att vi faktiskt mår
dåligt. Att allt inte är som det ska. Bara det kan vara knepigt nog
eftersom vi förväntas vara friska, effektiva och väl fungerande
för att betecknas som fullvärdiga, produktiva arbetare och medborgare.
Och den rollen spelar vi så långt det bara är möjligt
för att inte betraktas som avvikande eller obekväma.
Därefter är det dags att bli vår egen goda förälder
och tillåta oss att må precis som vi gör. Utan att lägga
moraliska eller skuldtyngda aspekter på det. Just nu kan vi i alla fall
inte göra något åt vår känsla, så varför
inte bara låta den vara som den är? först när vi gör
det har vi olika valmöjligheter och olika vägar att slå in på.
Men redan är mycket vunnet. Att erkänna - för omvärlden
och sig själv - att man mår dåligt sätter igång
en process i både kropp och själ som har till syfte att nå
tillbaka till den balans som nu är upphävd, men som man faktiskt en
gång hade.
Man har släppt lite på sin själs draperi och tillåtit
världen att kika in. Det är modigt och stort gjort.
Ibland kan det svåraste vara att verkligen uppfatta att vi mår
dåligt. Vårt tillstånd kanske har varat så länge
att vi numera betraktar det som normalt, och vår omgivning har lärt
sig att svara på de signaler vi ger ut och förstärker på
så sätt den roll vi spelat under lång tid. Vi ser vårt
halvfungerande liv som självklart och opåverkbart, och vandrar på
i en dunkel, mjölkig dimma utan att ha klar sikt vare sig bakåt,
framåt eller åt sidorna och vi ser det dessutom som ett rimligt
sätt att framleva ett liv på.
- Jamen herregud, är det verkligen nödvändigt att basunera
ut till gud och hela världen att jag inte mår bra?
Nej, det är klart att det inte är. Å andra sidan, mår
vi dåligt visar vi det vare sig vi vill och förstår det eller
inte. Vi behöver inte basunera ut det, eftersom kroppsspråk, röst
och allmänt beteende talar om det lika tydligt som om vi stod på
ett stort torg och skrek ut det. Men naturligtvis kan vi - och bör vi -
vara selektiva när det gäller vilka vi vill ska få veta hur
vi mår, och varför vi mår som vi mår. Vi ger vår
närmaste omgivning en chans att förhålla sig till våra
känslosvängningar, och vi kan dessutom få lyssnande öron
och stöd från de mest oväntade håll. Förtroenden
och själsliga band kan dyka upp i de mest märkliga skepnader.
Vi kan få höra berättelser om liv och händelser som ger
oss nya perspektiv på det vi själva upplever. En öppning i vår
eget liv fungerar ofta som en konservöppnare i andras, eftersom vi har
naturliga behov av att berätta och dela erfarenheter med de människor
som finns runtomkring oss. Ofta fördjupas relationer tack vare att vi lättar
på vår egen förlåt och släpper en annan människa
lite närmare inpå oss.
Kom ihåg orden Erkänna och Tillåt.
Efterhand visar sen livet på olika problemlösningar om du orkar och
vågar lyfta blicken till ögonhöjd. Lyssna på vad som sägs
runtomkring dig. Se vilka människor som korsar din väg. Vad skrivs
det om i tidningar och böcker? Vakna! Åtminstone med ena ögat.
Bara om du öppnar din dörr på glänt kan något slinka
in.
Övning
Vem var du när du föddes? En underbar, unik självklar liten människa.
Tillitsfull och helt beroende av vuxna som ville dig väl. Du behövde
fysisk närhet, sömn, näring, tillsyn och oändlig kärlek.
Man förundrades över dig, räknade fingrar och tår, drömde
om din framtid, följde varje nytt framsteg du gjorde. Du var världens
mitt. Det var så det skulle vara. Du tog kärleken för given och
det var också precis som det skulle vara.
Vem var det som tog hand om dig? Vem såg dig växa upp? Vem hjälpte
dig att bli den du är idag? Vem älskade dig efter bästa förmåga
eller fullkomligt reservationslöst? Vem såg och uppmuntrade dig? Vem
svek dig när du behövde hjälp och stöd? Vem hade inte tid
eller ork med dig? Vem kunde inte tillgodose dina behov?
Ditt sökande efter ditt urjag börjar ungefär där. Eller hamnar
där så småningom.
- Ta fram ett fotografi av dig själv som spädbarn. Sätt
dig ner och titta på det ett tag. Begrunda.
Tänk att du en gång varit så liten och så helt tillitsfull.
Du sträckte ut dina små armar för att bli upptagen och du förväntade
dig att få det du behövde just när du behövde det.
Vad ser du i fotografiet av dig själv? Vad känner du när du ser
det?
- Plocka vidare bland dina bilder tills du hittar ett på dig själv
som sjuåring. Begrunda igen. Hur såg ditt liv ut vid den
här tiden? Hur såg det ut hemma? Vad hände runt omkring dig?
- Ett annat kort. Du som tonåring. Nu har du varit med ett tag,
fått erfarenheter. Hur ser ditt liv ut nu? Har det skett några stora
förändringar? Vad känner du när du tittar på dig själv
som tonåring?
- Ännu ett fotografi av dig men nu som tjugofemåring. Vad
ser du här? Din livssituation ser annorlunda ut. Vilka är de stora dragen
i dessa förändringar? Vilken är din omedelbara känsla när
du ser bilden? Minns du något särskilt?
- Så letar du slutligen upp det mest nytagna fotografi du har av
dig själv och tittar noga på det. Vad ser du? Vad tänker du på
när du ser det? Vad känner du?
Nu har du tittat på alla bilderna en och en. Lägg nu ut alla fem framför
dig i ordning från spädbarn till nuvarande ålder. Se på
dem. Känns det som om det är fem olika människor som tittar tillbaka
på dig eller kan du förstå att du fortfarande är alla fem
i en och samma person? I alla dessa åldrar ägde du styrkor och svagheter.
Du var med om roliga och hemska händelser och allt präglade dig. Sparades
i dig.
Varje dag händer saker i ditt liv. På arbetet, hemma, i dina förhållanden,
i affären - överallt.
Ibland dyker sjuåringen upp, i andra är det det lilla barnet som ännu
inte fått ett språk som reagerar och agerar. Känner du igen det?
Du hamnar i ett gräl med din närmaste chef och trots att du uppbådar
all din styrka för att vara situationen vuxen hör du dig själv
säga saker som du egentligen tycker är barnsliga och småaktiga,
eller börjar kanske gråta fast du är heligt förbannad. Du
kan inte hindra det fastän du är medveten om att du skulle vilja hantera
det hela på ett helt annat sätt. Men känslorna bara kommer och
du agerar efter hur starka de är.
När du börjar lära dig dina beteendemönster kan du plötsligt
koppla samman situationer, känslor och reaktioner och du upptäcker sidor
hos dig som du aldrig tidigare förstått eller trott dig ha. Du börjar
se samband.
|