Kapitel  

Symboldrama och försvar

Drömmar och drömarbete
Dialog
Konsekvenser
Det inre barnet
Vision
Kugghjul
Förståelse och förlåtelse
Ge och be
Medkänsla och medlidande
Egoism
Hjärta och smärta
Ursprung
Mor är rar - far drar
Vem är du?
Vad jag än säger
Jag kan, har, är
Hopplöshet och hopp
Undret
Konflikter
Troll
Självhypnos
Möjlig sidoeffekt
Terapiernas terrängkarta
Klassiska terapidelen

Lite om konsekvenser

Får vårt själsliga illamående några konsekvenser för våra relationer till andra människor? Ja naturligtvis, och arten av konsekvenserna varierar beroende på hur vårt illamående ser ut. Men oavsett om vi vänder det utåt eller inåt blir resultatet ett stört förhållande till vänner, föräldrar, partner, barn och arbetskamrater. Vi ser till att omedvetet föra över vårt illamående på omgivningen för att på så sätt försöka lätta på det, samtidigt som vår strävan är att tillfredsställa hungrande behov.

Om våra behov inte blir tillfredsställda och vi inte kan uttrycka dem hamnar vi i ett känslomässigt limbo där vi är inlåsta i vår egen smärta. Vi blir ett vandrande Behov. Vi har ingen förmåga till lyhördhet eller lyssnande till andra människor och kommunikationen blir inte ömsesidig eftersom Jag, Mig och Mitt dominerar samtal och tankar och vi når inte utanför det egna jaget eller den egna tankevärlden.

I en väl fungerande kommunikation får vi med hjälp av en annan människas synfält möjlighet att relatera det som sägs till oss och dem vi känner och fyller på så sätt på vår förståelse för världen och vår roll i den. När vi mår dåligt centreras hela världen kring oss själva och vart vi än vänder oss påminns vi om vårt tillstånd. Vi bygger en vägg mellan oss själva och den vi försöker kommunicera med och saknar förmågan att klättra upp till kanten och titta på vem vi egentligen pratar med. "Vem är hon?" "Har han tankar och känslor som han försöker beskriva?" "Vad säger de? Vad säger de egentligen?"
Så länge vi är instängda i vår problemvärld kan vi glömma allt vad meningsfulla samtal heter. Samtidigt kan eller bör vi inte helt förtrycka eller förneka vårt illamående. Så vad ska vi då ta oss till?!

För det första måste vi erkänna att vi faktiskt mår dåligt. Att allt inte är som det ska. Bara det kan vara knepigt nog eftersom vi förväntas vara friska, effektiva och väl fungerande för att betecknas som fullvärdiga, produktiva arbetare och medborgare. Och den rollen spelar vi så långt det bara är möjligt för att inte betraktas som avvikande eller obekväma.

Därefter är det dags att bli vår egen goda förälder och tillåta oss att må precis som vi gör. Utan att lägga moraliska eller skuldtyngda aspekter på det. Just nu kan vi i alla fall inte göra något åt vår känsla, så varför inte bara låta den vara som den är? först när vi gör det har vi olika valmöjligheter och olika vägar att slå in på. Men redan är mycket vunnet. Att erkänna - för omvärlden och sig själv - att man mår dåligt sätter igång en process i både kropp och själ som har till syfte att nå tillbaka till den balans som nu är upphävd, men som man faktiskt en gång hade.
Man har släppt lite på sin själs draperi och tillåtit världen att kika in. Det är modigt och stort gjort.

Ibland kan det svåraste vara att verkligen uppfatta att vi mår dåligt. Vårt tillstånd kanske har varat så länge att vi numera betraktar det som normalt, och vår omgivning har lärt sig att svara på de signaler vi ger ut och förstärker på så sätt den roll vi spelat under lång tid. Vi ser vårt halvfungerande liv som självklart och opåverkbart, och vandrar på i en dunkel, mjölkig dimma utan att ha klar sikt vare sig bakåt, framåt eller åt sidorna och vi ser det dessutom som ett rimligt sätt att framleva ett liv på.
- Jamen herregud, är det verkligen nödvändigt att basunera ut till gud och hela världen att jag inte mår bra?
Nej, det är klart att det inte är. Å andra sidan, mår vi dåligt visar vi det vare sig vi vill och förstår det eller inte. Vi behöver inte basunera ut det, eftersom kroppsspråk, röst och allmänt beteende talar om det lika tydligt som om vi stod på ett stort torg och skrek ut det. Men naturligtvis kan vi - och bör vi - vara selektiva när det gäller vilka vi vill ska få veta hur vi mår, och varför vi mår som vi mår. Vi ger vår närmaste omgivning en chans att förhålla sig till våra känslosvängningar, och vi kan dessutom få lyssnande öron och stöd från de mest oväntade håll. Förtroenden och själsliga band kan dyka upp i de mest märkliga skepnader.
Vi kan få höra berättelser om liv och händelser som ger oss nya perspektiv på det vi själva upplever. En öppning i vår eget liv fungerar ofta som en konservöppnare i andras, eftersom vi har naturliga behov av att berätta och dela erfarenheter med de människor som finns runtomkring oss. Ofta fördjupas relationer tack vare att vi lättar på vår egen förlåt och släpper en annan människa lite närmare inpå oss.

Kom ihåg orden Erkänna och Tillåt. Efterhand visar sen livet på olika problemlösningar om du orkar och vågar lyfta blicken till ögonhöjd. Lyssna på vad som sägs runtomkring dig. Se vilka människor som korsar din väg. Vad skrivs det om i tidningar och böcker? Vakna! Åtminstone med ena ögat. Bara om du öppnar din dörr på glänt kan något slinka in.

Övning

Vem var du när du föddes? En underbar, unik självklar liten människa. Tillitsfull och helt beroende av vuxna som ville dig väl. Du behövde fysisk närhet, sömn, näring, tillsyn och oändlig kärlek.
Man förundrades över dig, räknade fingrar och tår, drömde om din framtid, följde varje nytt framsteg du gjorde. Du var världens mitt. Det var så det skulle vara. Du tog kärleken för given och det var också precis som det skulle vara.
Vem var det som tog hand om dig? Vem såg dig växa upp? Vem hjälpte dig att bli den du är idag? Vem älskade dig efter bästa förmåga eller fullkomligt reservationslöst? Vem såg och uppmuntrade dig? Vem svek dig när du behövde hjälp och stöd? Vem hade inte tid eller ork med dig? Vem kunde inte tillgodose dina behov?
Ditt sökande efter ditt urjag börjar ungefär där. Eller hamnar där så småningom.

- Ta fram ett fotografi av dig själv som spädbarn. Sätt dig ner och titta på det ett tag. Begrunda.
Tänk att du en gång varit så liten och så helt tillitsfull. Du sträckte ut dina små armar för att bli upptagen och du förväntade dig att få det du behövde just när du behövde det.
Vad ser du i fotografiet av dig själv? Vad känner du när du ser det?

- Plocka vidare bland dina bilder tills du hittar ett på dig själv som sjuåring. Begrunda igen. Hur såg ditt liv ut vid den här tiden? Hur såg det ut hemma? Vad hände runt omkring dig?

- Ett annat kort. Du som tonåring. Nu har du varit med ett tag, fått erfarenheter. Hur ser ditt liv ut nu? Har det skett några stora förändringar? Vad känner du när du tittar på dig själv som tonåring?

- Ännu ett fotografi av dig men nu som tjugofemåring. Vad ser du här? Din livssituation ser annorlunda ut. Vilka är de stora dragen i dessa förändringar? Vilken är din omedelbara känsla när du ser bilden? Minns du något särskilt?

- Så letar du slutligen upp det mest nytagna fotografi du har av dig själv och tittar noga på det. Vad ser du? Vad tänker du på när du ser det? Vad känner du?

Nu har du tittat på alla bilderna en och en. Lägg nu ut alla fem framför dig i ordning från spädbarn till nuvarande ålder. Se på dem. Känns det som om det är fem olika människor som tittar tillbaka på dig eller kan du förstå att du fortfarande är alla fem i en och samma person? I alla dessa åldrar ägde du styrkor och svagheter. Du var med om roliga och hemska händelser och allt präglade dig. Sparades i dig.

Varje dag händer saker i ditt liv. På arbetet, hemma, i dina förhållanden, i affären - överallt.
Ibland dyker sjuåringen upp, i andra är det det lilla barnet som ännu inte fått ett språk som reagerar och agerar. Känner du igen det? Du hamnar i ett gräl med din närmaste chef och trots att du uppbådar all din styrka för att vara situationen vuxen hör du dig själv säga saker som du egentligen tycker är barnsliga och småaktiga, eller börjar kanske gråta fast du är heligt förbannad. Du kan inte hindra det fastän du är medveten om att du skulle vilja hantera det hela på ett helt annat sätt. Men känslorna bara kommer och du agerar efter hur starka de är.
När du börjar lära dig dina beteendemönster kan du plötsligt koppla samman situationer, känslor och reaktioner och du upptäcker sidor hos dig som du aldrig tidigare förstått eller trott dig ha. Du börjar se samband.