Lite om konsekvenser

Får vårt själsliga illamående några konsekvenser för våra relationer till andra människor? Ja naturligtvis, och arten av konsekvenserna varierar beroende på hur vårt illamående ser ut. Men oavsett om vi vänder det utåt eller inåt blir resultatet ett stört förhållande till vänner, föräldrar, partner, barn och arbetskamrater. Vi ser till att omedvetet föra över vårt illamående på omgivningen för att på så sätt försöka lätta på det, samtidigt som vår strävan är att tillfredsställa hungrande behov.

Om våra behov inte blir tillfredsställda och vi inte kan uttrycka dem hamnar vi i ett känslomässigt limbo där vi är inlåsta i vår egen smärta. Vi blir ett vandrande Behov. Vi har ingen förmåga till lyhördhet eller lyssnande till andra människor och kommunikationen blir inte ömsesidig eftersom Jag, Mig och Mitt dominerar samtal och tankar och vi når inte utanför det egna jaget eller den egna tankevärlden.

I en väl fungerande kommunikation får vi med hjälp av en annan människas synfält möjlighet att relatera det som sägs till oss och dem vi känner och fyller på så sätt på vår förståelse för världen och vår roll i den. När vi mår dåligt centreras hela världen kring oss själva och vart vi än vänder oss påminns vi om vårt tillstånd. Vi bygger en vägg mellan oss själva och den vi försöker kommunicera med och saknar förmågan att klättra upp till kanten och titta på vem vi egentligen pratar med. "Vem är hon?" "Har han tankar och känslor som han försöker beskriva?" "Vad säger de? Vad säger de egentligen?"
Så länge vi är instängda i vår problemvärld kan vi glömma allt vad meningsfulla samtal heter. Samtidigt kan eller bör vi inte helt förtrycka eller förneka vårt illamående. Så vad ska vi då ta oss till?!

För det första måste vi erkänna att vi faktiskt mår dåligt. Att allt inte är som det ska. Bara det kan vara knepigt nog eftersom vi förväntas vara friska, effektiva och väl fungerande för att betecknas som fullvärdiga, produktiva arbetare och medborgare. Och den rollen spelar vi så långt det bara är möjligt för att inte betraktas som avvikande eller obekväma.

Därefter är det dags att bli vår egen goda förälder och tillåta oss att må precis som vi gör. Utan att lägga moraliska eller skuldtyngda aspekter på det. Just nu kan vi i alla fall inte göra något åt vår känsla, så varför inte bara låta den vara som den är? först när vi gör det har vi olika valmöjligheter och olika vägar att slå in på. Men redan är mycket vunnet. Att erkänna - för omvärlden och sig själv - att man mår dåligt sätter igång en process i både kropp och själ som har till syfte att nå tillbaka till den balans som nu är upphävd, men som man faktiskt en gång hade.
Man har släppt lite på sin själs draperi och tillåtit världen att kika in. Det är modigt och stort gjort.

Ibland kan det svåraste vara att verkligen uppfatta att vi mår dåligt. Vårt tillstånd kanske har varat så länge att vi numera betraktar det som normalt, och vår omgivning har lärt sig att svara på de signaler vi ger ut och förstärker på så sätt den roll vi spelat under lång tid. Vi ser vårt halvfungerande liv som självklart och opåverkbart, och vandrar på i en dunkel, mjölkig dimma utan att ha klar sikt vare sig bakåt, framåt eller åt sidorna och vi ser det dessutom som ett rimligt sätt att framleva ett liv på.
- Jamen herregud, är det verkligen nödvändigt att basunera ut till gud och hela världen att jag inte mår bra?
Nej, det är klart att det inte är. Å andra sidan, mår vi dåligt visar vi det vare sig vi vill och förstår det eller inte. Vi behöver inte basunera ut det, eftersom kroppsspråk, röst och allmänt beteende talar om det lika tydligt som om vi stod på ett stort torg och skrek ut det. Men naturligtvis kan vi - och bör vi - vara selektiva när det gäller vilka vi vill ska få veta hur vi mår, och varför vi mår som vi mår. Vi ger vår närmaste omgivning en chans att förhålla sig till våra känslosvängningar, och vi kan dessutom få lyssnande öron och stöd från de mest oväntade håll. Förtroenden och själsliga band kan dyka upp i de mest märkliga skepnader.
Vi kan få höra berättelser om liv och händelser som ger oss nya perspektiv på det vi själva upplever. En öppning i vår eget liv fungerar ofta som en konservöppnare i andras, eftersom vi har naturliga behov av att berätta och dela erfarenheter med de människor som finns runtomkring oss. Ofta fördjupas relationer tack vare att vi lättar på vår egen förlåt och släpper en annan människa lite närmare inpå oss.

Kom ihåg orden Erkänna och Tillåt. Efterhand visar sen livet på olika problemlösningar om du orkar och vågar lyfta blicken till ögonhöjd. Lyssna på vad som sägs runtomkring dig. Se vilka människor som korsar din väg. Vad skrivs det om i tidningar och böcker? Vakna! Åtminstone med ena ögat. Bara om du öppnar din dörr på glänt kan något slinka in.