|
Kapitel
|
Lite
om det inre barnet
Lydnad, olydnad, trumpenhet, tal med barnslig röst och överdriven artighet
är alla exempel på beteenden styrda av det inre barnet. De flesta mönster
vi har härrör från mycket tidig ålder och har hängt
med oss sen dess. Det lilla barnet i oss ser och uppfattar allt omkring oss men
tolkar det utifrån sina tidiga upplevelser och agerar därefter. Det
förstorar upplevelsen till proportioner som inte överensstämmer
med situationen, eller ens till barndomens ursprungstrauma, som triggat igång
upplevelsen.
I varje vuxen bor ett barn. Och varje barn har varit med om upplevelser som efterlämnat
en känsla av smärta och förödmjukelse. Således har varje
förälder ett sårat och kränkt barn i sig. Här ligger
en förbannelse men samtidigt en välsignelse, eftersom varje förälder
alltid för ner sina egna inre barns tidiga upplevelser - eller rättare
sagt reaktioner på sina upplevelser - till sin avkomma, som i sin tur gör
samma sak med nösta generation osv. Att varje förälder varit barn
till sina föräldrar, som i sin turör barn till sina föräldrar,
är ett faktum men en klen tröst för den som försöker
bryta det mönstret av nedärvda tillkortakommanden. Samtidigt är
det som sagt en välsignelse. Om förståelsen för, och kärleken
till, det inre barnet uppstår tror jag att gamla barndomstrauman och upprepade
reaktioner på dem kan avbrytas och lämna plats för mognare val,
ställningstaganden och känslor.
Du har rätt till din ilska över de kränkningar du utsattes för
som liten, trots att dina föräldrar gjorde vad de kunde och trots att
deras intention inte var att skada dig. Men ansvaret att läka de sår,
som deras agerande och beteende förde med sig i ditt liv, ligger i vuxen
ålder hos dig. Som barn kunde du inte göra något för att
förändra någonting, du hade inte någon makt över ditt
eget liv och hur du behandlades. Du var helt utlämnad till dina vårdare.
Det fanns absolut ingenting du som barn kunde ha gjort annorlunda, för att
din livssituation skulle sett annorlunda ut. Du ägde helt enkelt inte den
makten. Som vuxen har du erövrat kunskap och makt, och det är först
nu du kan ta itu med de tidiga trauman du upplevt. Din sorg och din ilska är
befogad och nu när du är vuxen kan du sörja. Verkligen sörja.
Över förlorade möjligheter, förlorade utvecklingsmöjligheter,
otrygghet, rädsla för närhet, rädsla för beroende, ovilja
att bli vuxen, svårigheter att ta ansvar osv.
Sorgör början för all själslig läkning. Får du
bara sörja så länge och så djupt du behöver, och gå
igenom sorgens alla faser av förnekelse, ilska och förträngning,
kommer den naturliga läkeprocessen avlägsna din smärta. Det är
en naturlag och kan inte argumenteras. Sorgen är som en renande vårflod
som skäljer genom hela din organism och väcker alla dina känslor
till liv. Den aktiverar varje känsla du har och gör den delaktig i sorgearbetet.
När du märker att ditt inre barn reagerar med smärta, sorg, förödmjukelse,
rädsla eller ilska i en situation - ta ett djupt andetag och stanna upp.
Barnet i dig återupplever gamla livsteman du ännu inte lärt dig
att hantera.
Vår starkaste drivkraft, som vi medvetet eller omedvetet styr, är undvikandet
av smärta. Detta undvikande leder ofta till att vi, mycket omtänksamt
och omsorgsfullt, bäddar in det lilla rädda barnet i en skört beskyddad
omgivning och säger, med vår allra mest vuxna stömma, "Såja,
nu lovar jag dig att inget sårande kan hända. Jag ska se till att ingen
eller inget kan göra dig illa". Hur kan någon lova det? Hur kan
man lova sig själv det? Barnet i oss invaggas i en falsk trygghet om att
temat inte längre existerar, och att det nu inte behöver konfronteras
med det igen. Våra försvarsmekanismer har radat upp sig i stram givakt
och är redo att ta strid för att skydda barnet där inne. Förr
eller senare kommer det dock bli brutalt uppväckt, eftersom livet ihärdigt
presenterar nya situationer, som vi som en fluga dragits till just för
att vi inte är klara med den smärta den väcker. Och nu reagerar
barnet i oss ännu starkare och med allt större kraft och rädsla.
Därför är det bättre att be sitt vuxna jag ta hand om barnet.
Inga fördömande tankar eller ord. Ingen självbestraffning när
det börjar gny där inne. Bara förståelse och acceptans. Så
småningom kommer det lilla barnet växa, bli tonåring och slutligen
integreras med ditt vuxna jag.
Våra livsteman styrs alltför ofta av barnet i oss (alternativt av den
stränga inre föräldern, som till varje pris vill kontrollera barnet
så att det inte avslöjar sig i situationer när vi vill, och behöver,
vara vuxna). Beslutet att låta barnet växa ligger hos ditt vuxna jag.
Om barnet får regera skriker det NEJ!! eftersom växande oftast = smärta.
Bestraffa inte barnet för dess behov av att protestera, men var tålmodig.
Pröva att ta steget igen. Och igen. Ideligen kommer du hamna i situationer
som liknar varandra och som tidigare fick barnet att reagera med automatik. Vilka
vägar ska prövas för att mildra barnets reaktion, men samtidigt
ge det en chans att växa? Vilka medel? Vilka tankebanor och ageranden kan
accepteras av såväl barnet som vuxenjaget?
Så småningom vänjer sig barnet vid beslutet och processen kan
ta fart. Allt behöver tid, näring och ömsint vård för
att växa. Också barnet i dig. Respektera därför barnet men
låt det inte regera över dig.
Övning
- Avbilda barnet i dig. Hur ser det ut? Har det någon ålder eller
varierar det? Använd olika material för att gestalta den lilla rädda
figuren inom dig och känn efter om något händer i dig när
du avbildar den. Gestalta också en situation där du med säkerhet
vet att barnet hoppar fram och tränger undan ditt vuxenjag.
|
|