|
Kapitel
|
Vision
En vän till mig hade efter en separation bestämt sig för att börja
gå i terapi, för att han var hjärtligt led på att inte hantera
sina känslor eller förstå varför han i kritiska situationer
gjorde, kände och tänkte som han gjorde. Samtidigt var han osäker
och nervös och hade en del invändningar mot hela projektet.
Vi satt på tunnelbanan och pratade hit och dit när han med tydlig ironi
sade: "Om alla som behövde terapi skulle ha möjlighet att få
det skulle ju halva mänskligheten vara terapeut åt den andra halva!"
Jag trodde i och för sig att han räknat lågt och skanderade snabbt
"För varje individ - en terapeut!" men jag började fundera
över det han sagt.
Vad skulle hända om vi bestämde oss för att bryta tystnadens tyranni?
Hur skulle världen se ut om vi redan som barn fostrades i personlig utveckling?
Skulle det vara möjligt att i skolan till och med schemalägga
själsgymnastik?
Tänk dig följande scenario:
Sverige, eller varför inte flera nationer, bestämmer gemensamt att i
skolundervisningen lägga in ett nytt ämne - "Kvarten". Det
skulle vara utformat som ett projekt med årlig utvärdering och ha som
mål att från tidig ålder befrämja och fostra människans
inre utveckling och på sikt skapa harmoniska barn, ungdomar och vuxna individer.
Metoden skulle vara den enklast tänkbara. Redan från första skolåret
skulle en halvtimme om dagen avsättas till detta ämne. Barnen sätter
sig två och två mittemot varandra. Den ene har rollen som Talaren
och den andre är Lyssnaren, för att efter femton minuter skifta roller.
Talaren berättar om känslor, tankar, en nattdröm, en upplevelse
eller situation som uppstått sedan gårdagen. Alla ämnen är
tillåtna, inget är förbjudet att tala om. Lyssnaren lyssnar aktivt
men har inte tillåtelse att avbryta eller kommentera. Halvtimmen kan sedan
avslutas med fem minuters begrundan där båda parter samlar ihop sig
för att därefter gå ut på rast eller återgå
till övrigt skolarbete.
Jag undrar om det skulle fungera? Så här skulle det se ut i min fantasi:
- Alla skulle med tiden lära sig att öppna sig utan att behöva
vara rädda för vad andra ska tycka och tänka om det man sade.
- Självrespekten skulle öka, liksom respekten för medmänniskorna.
- I förlängningen skulle vi bli bättre på att uttrycka våra
behov och önskningar inför varandra och dessutom utveckla tålamodet
att låta våra medmänniskor i lugn och ro avsluta sin mening utan
att i våra huvuden formulera nästa replik, vilket förhindrar verkligt
lyssnande.
- Vi skulle lära oss att samtala med varandra istället för att
diskutera, också i komplexa och affekterade situationer, eftersom vi skolats
till det redan från tidig ålder och som vuxna därför inte
behöver känna oss hotade av någon annans tanke- eller känslovärld.
Vi har ju varje dag lyssnat till och beskrivit också det som är svårhanterligt
ända sedan vi lärde oss skriva och läsa!
- Vi skulle lära oss tolerera och kanske till och med acceptera det vi inte
kan förstå. Det som är olikt.
- Vi skulle inte ha behov av att hålla vissa aspekter av oss själva
hemliga av rädsla för fördömande.
- Vi skulle vara mindre benägna att alltid hävda vår rätt
på bekostnad av någon annans.
- Lyssnandets konst skulle innebära att man lärde sig
att koncentrera sig och fokusera sig på den person man hade framför
sig - även om det vore någon jag inte var så förtjust i.
Förståelsen för den andres inre liv skulle ökas och därmed
minska främlingsskapet mellan oss.
- Lyhördheten skulle bidra till medkänsla och eftertanke.
- Lyssnaren skulle lära sig att inte värdera, ifrågasätta
eller hämma det som sades och därmed uppmuntra Talaren att hålla
sin inre dörr öppen.
- Talaren skulle lära sig att sortera och bringa reda i
sina tankar och känslor och våga uttrycka också det som känns
svårt och smärtsamt.
- Vi skulle våga tala av det enkla skälet att vi visste att någon
lyssnade.
Låter det inte intressant, för att inte säga fantastiskt? Kan
du tänka dig vilka goda konsekvenser det skulle föra med sig i vårt
förhållande till vår omvärld? Kanske skulle våra kriser
i livet bli mindre förödande och vår förmåga att bistå
andra i svåra stunder växa.
Behovet av professionella terapeuter kommer alltid att finnas men kanske skulle
deras arbetsbörda minska avsevärt om människor sedan barnsben lärt
sig vikten av att kommunicera med såväl sig själva som varandra.
Jag är nyfiken på hur vår värld skulle se ut om vi införde
"Kvarten" på skolschemat och vad årsutvärderingarna
skulle ha att berätta. Jag tror att det är fullt genomförbart och
jag är övertygad om att min devis "för varje individ - en
terapeut!" då vore helt överflädig.
|
|