|
Kapitel
|
Lite
om förståelse och förlåtelse
Det sägs att det är så viktigt att i första hand förlåta
när det gäller det vuxna barnets traumatiska upplevelser i barndomen.
Att förstå och förlåta sina föräldrar som inte
visste eller förmådde bättre, utan agerade i bästa välmening.
Att det är så viktigt att förstå att ingen förälder
egentligen vill skada sitt barn och att det bästa är att försöka
förstå orsakerna till varför föräldrarna betedde sig
som de gjorde.
Struntprat! Förlåt, men jag anser att det är struntprat. Förståelsen
och förlåtelsen är djupgående processer och det slutliga
målet i vårt självarbete, men vägen dit är lång,
mycket längre än vad vi ibland är beredda att acceptera.
Jag vågar påstå att mycket få människor säger
"Jahapp, nu ska det bli skönt att gå en del år i terapi
och på djupet gräva i mitt förflutna för att ta reda på
vem jag egentligen är bakom alla försvar och märkliga beteenden!
Det kommer bli en plågsam tid att omvärdera det jag tidigare sett som
självklarheter men det kommer i slutänden vara värt varenda snörvlande,
gråtande timma och varje minut av hamrande hjärta och bultande huvud.
Och jag riktigt längtar efter att till sist kunna förlåta dem
mig skyldiga äro. Jajamen!"
Så här låter det snarare: "Aldrig att jag skulle
slösa bort en massa pengar och tid i terapi! Jag är inte dummare än
att jag förstår varför mina föräldrar gjorde som de
gjorde. Idag har jag själv barn och begriper helt och hållet en del
av deras - som jag upplevde det då - övergrepp, även om jag aldrig
skulle göra samma sak själv. De var ju bara människor. Dessutom
kan jag faktiskt förstå dem - jag var ett jobbigt barn. Alltid sjuk
och gnällig. Och mina tonår ska vi bara inte prata om. Att de stod
ut med mig då är obegripligt! Och varför skulle jag anklaga dem
idag? Vem skulle må bättre av det? Ingen! Nej, det är bättre
att acceptera hur det ser ut och göra det bästa av sitt liv. Det här
med terapi är en fix idé idag. Man behöver inte rota i allt gammalt
för att jaga den utopiska lyckan. Jag kan tolerera mina föräldrar
idag. Vi har inte så mycket kontakt längre och bara vi håller
oss på behörigt avstånd från varandra behöver vi inte
hamna i konflikt eller göra varandra illa. De är inga dåliga människor.
De gjorde vad de kunde."
Jag vet inte hur många gånger jag nästan ordagrant har hört
de här meningarna från vänner, bekanta och andra som samtidigt
har svårigheter med att fungera i relationer, har alkoholproblem, har usel
självkänsla, med jämna mellanrum hamnar i depressioner, lider av
fobier, har problem med auktoriteter, ständigt konkurrerar med andra, är
konflikträdda eller ständigt söker sig till konflikter osv. Listan
kan göras kilometerlång.
Det är intelligenta och vakna människor som fungerar relativt bra i
de flesta sammanhang och jag vågar påstå att de är representanter
för majoriteten av befolkningen. De vill helt enkelt inte skapa större
förvirring eller smärta i sina liv. Fullt förståeligt. Vem
kan klandra dem?
Om vi kan undviker vi smärta. Istället för att återuppleva
kränkningar, ilska och förtvivlan (som vi tillbringar en stor del av
vår vakna tid att hålla under kontroll med hjälp av bl a våra
försvar) från längesedan väljer vi hellre att intellektuellt
förstå och försvara dem som stod oss närmast. Eller också
lägger vi all skuld på den ena föräldern så att den
andra går fri, trots att alla ingick i dramat. Det är naturligt att
försvara dem vi älskar, att inte skada eller anklaga dem som vi en gång
var beroende av.
Dilemmat är att vi inte kan försvara, förstå eller förlåta
innan vi har upplevt, och i oss erkänt, den grundsmärta vi en gång
kände. Det viktiga är inte att kunna analysera vad som de facto hände
då för längesedan, det vet vi faktiskt inte och det är heller
inte intressant, utan det enda som är av verkligt värde är vad
upplevde vi och hur kändes det?
Vi är beredda att göra allt som står i vår makt för
att undvika den känslan. Precis allt. Vi är till och med beredda att
i lidande, depression och vanmakt ta livet av oss för att slippa ta kontakt
med barnets känslor i oss. Så stark är rädslan för våra
tidiga upplevelser i livet.
Jag vet inte, men ibland tror jag att vi blir smått panikslagna när
vi bara vidrör tanken på var vår frisläppta sorg och ilska
skulle föra oss om vi verkligen började få kontakt med vårt
inre barns förpuppade känslor. För det måste ju finnas goda
skäl till vårt starka motstånd. Vår fantasi om vad som
skulle kunna hända måste vara en enorm motkraft till vår önskan
att förlösas från de gamla bojorna. Det enda jag vet är att
rädslan ofta vinner den dragkampen. Som om den var vår enda trygghet
att hålla fast vid i en obeständig värld.
Några korta tankar om New Age-rörelsen och förståelsen/förlåtelsen
Jag har stor respekt för mycket i New Age-rörelsen, eftersom jag anser
att den handlar om återhämtandet av uråldrig visdom i modern
tappning, men en sak har jag svårt att fördra och det är löften
om snabb frälsning där man försöker gå genvägar
förbi smärtan, som i regel tar ack så lång tid på
sig att bearbetas. Positivt tänkande, kristaller, förlåtelseritualer,
frigörande dans osv är nog bra som instrument men jag tror definitivt
inte att det är metoder som är allena saliggörande. Ofta syftar
de istället till att söka glädjen och ljuset på bekostnad
av erkännandet av den inre smärtan. Risken är att det andliga sökandet
istället uppmuntrar flykten från smärtan och istället förlänger
och försvårar läkeprocessen. Om vi förtrycker och till och
med förnekar det mörka i oss kan vi vara säkra på att det,
förr eller senare, manifesteras i eller utanför oss eftersom våra
historiska ärr har en missils målmedvetenhet och aldrig kan hållas
under kontroll under evinnerlig tid. Om vi inte accepterar det kommer vi, för
att stå ut med det smärtsamma, som vi ibland inte ens är medvetna
om längre, lägga ut det på vår omgivning, familj, arbetskamrater,
vänner osv så att de får spela upp våra egna livsdramer
gång på gång. Beroende på att vi själva inte vågar
ta ansvar för vårt känsloliv.
Den värkande gråten och den ordlösa förtvivlan ges ingen
plats i New Age-rörelsen och jag tror att många väljer de "nya"
andliga vägarna för att - omedvetet - få slippa den jobbiga inre
uppgörelsen. För att undvika smärtan.
New Age-rörelsens avvisande och till synes fördömande av det mörka
och ociviliserade i människan gör också att den tillåter
sig att hoppa över denna viktiga fas i bearbetningen av gamla trauman och
försöker gena direkt till den minst "farliga" - förlåtelsen.
Därför ställer jag mig skeptisk när människor i min omgivning
- och ibland också jag själv! - upphöjer dessa behandlingar och
metoder till terapi med förhoppning om varaktig inre balans. Å andra
sidan, om samma rörelse inkluderade samtliga aspekter av en människas
väsen skulle jag erkänna den som jämställd med traditionell
terapi, eftersom den innefattar förklaringar och livsåskådningar
som sträcker sig utanför psykologins gränser.
Det andliga sökandet är en oerhört viktig ingrediens i vår
mänskliga utveckling, men om vi tror att den ska frälsa oss från
vår historia tror jag att vi begår ett tankefel. Jag tror att New
Age-metoder är ypperliga instrument att använda när vi mår
bra och vill må ännu lite bättre men jag tvivlar på att
de kan upplösa djupt rotade beteendemönster och väl utvecklade
försvar. Läkeprocessen följer sitt eget schema och var sak måste
ske i den ordningen. Ilska, besvikelse och sorg först - förståelse
och förlåtelse sen.
Naturligtvis finns det goda terapeuter i alla läger, som vet att använda
människans alla inre resurser för att hela och läka. Jag väljer
ofta den alternativa medicinen just för helhetssynen och dess fantastiska
förmåga att "hitta rätt" där skolmedicinen istället
använder reducering, dvs "vad kan vi utesluta?". Dessutom har jag
i ärlighetens namn större respekt för folkmedicinen som utvecklats
under tusentals år än för skolmedicinen som är nyfödd
vid en jämförelse. Men till sist och syvende handlar det om terapeutens
kunskap om och inlevelse i svåra psykologiska processer.
Tillbaka till temat förståelse/förlåtelse
"Jag vill inte anklaga min pappa. Han har det svårt nog. Dessutom skulle
han inte fatta vad jag pratade om". Jag vet att det finns psykoterapeutiska
grenar som säger att det är viktigt att konfrontera dem som kränkt
en i barndomen, men det håller jag inte med om. Vi behöver inte dra
in våra föräldrar i vårt vuxna livsdrama. Det är ingen
rättegång som ska hållas, inget straff som ska utmätas,
ingen skuld som ska utplaceras, ingen hämnd som ska utkrävas. Om de
dör i morgon dag är det fortfarande vårt eget arbete att bena
ut, sörja och vara ledsna.
Men vi kan inte sitta på två stolar samtidigt, det skapar bara ytterligare
skuld och förvirring. Vi kan inte slå knut på oss själva
genom att samtidigt förstå, förlåta, försvara, begråta,
sörja, förbanna och agera ut vår besvikelse. Vi kan inte i samma
andetag vara ansvarsfulla vuxna och behovsstinna barn om vi ska komma någon
vart i bearbetandet. Om vi tror det lägger vi en orimligt tung ansvarsbörda
på våra tunna axlar.
Det är svårt att förstå och förlåta tjuven medan
han rånar dig, även om du vet att han behöver pengarna. Medan
rånet sker blir du vansinnigt rädd. Du blir dessutom kränkt och
frustrerad för att du inte kunde göra något åt situationen.
De känslorna måste du tillåta dig att känna för att
de inte ska bli inlåsta i dig. Efter det är det dags för fas efter
fas, då bl a rädslan ska bearbetas. Du behöver prata och reagera
på det som hänt. Gråta och bli arg om vartannat, utan censur
eller logik. Du behöver drömma mardrömmar för att ditt undermedvetna
ska få en chans att hitta tillbaka till din inre jämvikt. Du behöver
också sörja din kränkta integritet för att kunna återupprätta
den. Allt det här tar tid och den tiden kan inte forceras eller hoppas över
om resultatet ska bli gott och harmonin ska kunna återställas inom
rimlig tid och minsta möjliga skada ska hinna uppstå. Men sen
kan du börja sniffa lite på begreppen förstå och förlåta
för att avsluta traumat och inse att det också bidragit till dina livserfarenheter.
Och så till sist kan man, när rädslan och smärtan fått
sin upplösning, hitta fram till förlåtelsen. Men inte innan dess.
Vad jag försöker säga är att man måste komma åt
grundkänslan i den tidiga upplevelsen, för att den så småningom
ska kunna försvinna och sättas in i erfarenhetsbanken. Inga intellektuella
krumbukter i världen kan ersätta det.
|
|