|
Kapitel
|
Lite
om att ge och be
Dialog 1
- Skulle du kunna...? Nej, förresten.
- Vadå?
- Det var inget.
- Jo, säg!
- Nej, det var faktiskt inget. Inget viktigt i alla fall...
- Är det nåt du vill ha hjälp med?
- Nejdå, det var inget. Glöm det.
- Jamen, du var ju på väg att fråga mig nåt.
- Men herregud, jag säger ju att det inte var nåt! Måste
du hålla på och tjata?!
- Jag tjatar inte, men du avbröt dig precis när du skulle fråga
mig om nåt, och nu undrar jag vad det var för fråga!
- OK, skulle-du-kunna-tänka-dig-att-hjälpa-mig-att-flytta-i-helgen?
(Puh!)
- ...
- Alltså...det är klart att du inte behöver...jag menar om du
har något annat för dig...eller...
- Jag tänkte bara efter om jag jobbar i helgen...
- Det går säkert snabbt...det är inte så mycket... jag skulle
inte ha frågat dig, jag är så himla dum, jag glömde helt
bort att du jobbar på helgerna! Gud vad korkad jag är!
- Nej, jag är ledig i helgen så det går bra.
- Men du behöver inte om du inte kan.
- Jo, det är inga problem. Det är klart att jag hjälper dig.
- Jag kan ju alltid fråga någon annan...
- JAG KAN HJÄLPA DIG FLYTTA!!
Dialog 2
- Hej, jag skulle behöva flytthjälp i helgen. Kan du?
- Javisst, jag är ledig i helgen så det funkar bra.
- Tack, bussigt. Då ses vi på lördag!
Vilken dialog verkar kämpigast för båda parter?
Ska det vara så förtvivlat svårt att be om något? Vad tror
vi egentligen ska hända när vi ber någon göra något
för oss? Att vi ska få det korta svaret "Nä"? Eller
att vi kommer stå i evig skuld? Jag kan bara tala i egen sak och för
mig innehåller rädslan lite av både "nä" och skuld.
Om jag ber om något tror jag att jag riskerar avvisning och att jag blir
återbetalningsskyldig med ränta. Inget av alternativen existerar när
man ser närmare på saken.
Vi människor älskar att ge när vi får chansen. Vi tycker
om att vara behövda och att vara generösa. Har vi inte den förmågan
innebär det bara att den ligger gömd av olika skäl. Kan jag inte
vara generös mot en medmänniska är det, som jag ser det, ett symptom
på orsaker dolda i mitt förflutna. Är jag otrygg behöver
jag klamra mig fast vid det som är mitt för att jag tror att jag annars
kommer bli utan. Men otrygghet kan också leda till att jag ger och ger och
ger i förhoppning att någon någon gång ger mig någonting
tillbaka. Då ger jag villkorligt på det att jag kräver en belöning
för mitt givande.
Det drastiska uttrycket "Jag skulle kunna gå i döden för..."
kanske innebär att man känner att man utan tvekan skulle kunna ge allt
för någon, utan att vänta sig återgäldning. Att vi
är beredda att av kärlek ge allt vad vi förmår och mer därtill.
reservationslöst. Vara hur det vara månde med den saken men klart är
att en del av oss har en tendens att krångla till det något alldeles
oerhört när vi ska be om något. Vi är rädda att vara
till besvär, rädda att betraktas som krävande eller giriga, rädda
att den andre svarar ja av tvång eller oförmåga att säga
nej, rädda att vår önskan ska avslås, rädda, rädda,
rädda.
Vad gör vi när vi uttrycker en önskan? Jo, vi talar om att vi har
ett behov. Alla behöver vi få våra behov tillgodosedda, hur de
än ser ut. Ett behov är ett behov. När vi var riktigt små
var vi i ständigt behov. Eftersom vi inte kunde tillfredsställa dem
själva var vi helt beroende av att andra gjorde det åt oss. Vi behövde
mat, värme, omsorg, sömn osv och kunde bara sätta vår tillit
till att andra gav oss det för att vi skulle kunna leva vidare. Ganska snart
lärde vi oss dock att alla våra behov inte självklart blev tillfredsställda,
och inte när vi kände att vi som mest behövde det. Vi började
förhandla om våra önskningar och behov. Ibland genom manipulation,
ibland genom att vänta och hoppas, ibland genom att högljutt kräva
uppmärksamhet och ibland genom att stänga av och inte ens uppfatta behoven.
Att uttrycka våra behov var då, och är fortfarande, livsviktigt.
Det kvistiga kan vara att lita på omgivningens förmåga och beredskap
att ge oss det vi behöver. Och framför allt att ta emot det omgivningen
vill ge. Ibland verkar det som om svårigheten att be om och att vara mottagare
går hand i hand "Men inte ska väl jag...?". Varför inte?
Livet vore för oss tillitssvaga betydligt enklare om vi lärde oss att
människan vill ge, att vi är givande och generäsa varelser,
och om vi inte kan ge har vi oftast fullgoda skäl till att inte göra
det. Bristande tid, fysisk förmåga, kunskap, redskap, pengar eller
något annat. Mycket sällan beror det på bristande vilja.
Och vad skuldtänkandet anbelangar säger det en hel del om oss som är
rädda att hamna "i skuld". Jag tror bl a att det blottar vår
skräck att vara beroende. Om vi kräver millimeterrättvisa för
att slippa skuldkänslan mäter vi vad vi får och ger för att
slippa beroendet. Jag tar emot av dig bara om jag kan ge tillbaka lika mycket,
i annat fall är jag fortfarande skyldig dig något och inte skuldfri.
Givandet och mottagandet är då inte längre ovillkorligt och ger
ingen part glädjen att få eller ge. "Ge och åt dig ska vara
givet" var det väl någon som yttrade någon gång? Uttryck
en önskan och givaren ger med glädje, för att det ger tillfredsställelse
att ge.
Övning
pröva att idag
- be någon göra något för dig.
- erbjuda dig att göra något för någon.
|
|