|
Kapitel
|
Lite
om medkänsla och medlidande
När jag är ledsen eller förtvivlad över något är
det sista jag vill ha medlidande eller ömkande. Däremot vill jag ha
ett lyssnande öra och frågor som kan hjälpa mig att uttrycka det
jag går igenom. Att det blir bättre vet jag - det blir alltid bättre
- det är bara en tids- och bearbetningsfråga. Det behöver ingen
påpeka. Att jag har det svårt vet jag också. Det påminner
mig hela mitt illamående om.
Medlidande och medkänsla är för mig två vitt skilda begrepp.
Medlidandet späder på smärtan och ger bara förnyad energi
åt det tillstånd man redan befinner sig i. Och framför allt vill
ut ur. Att bli ömkad innebär att förminskas - göras oansvarig.
Att tycka synd om någon är att ta ifrån henne dignitet och ansvar
för sin situation. Att medverka till att göra henne till ett offer,
som jag anser att en människa aldrig är. Aldrig. Hon är alltid
på något sätt delaktig och ansvarig - dock inte alltid medvetet
eller aktivt - och får inte fråntas sin roll av medverkande. Offerrollen
rör sig farligt nära tendensen att se omgivningen som Fienden. En Fiende
som när vi minst anar det kan hoppa på oss bakifrån och såra
oss dödligt. Den attityden gör att vi ständigt är på
vår vakt, och med misstänksamma ögon, smala som springor, betraktar
livet och de människor vi har omkring oss.
Medkänsla däremot har med empati och viljan och förmågan
att förstå att göra. Att sätta sig in i situationen och känslorna
utan att göra vare sig situationen eller känslorna till sina egna. Stödet
ligger ju just i att den lyssnande befinner sig utanför men kan göra
sig en bild av hur jag mår och hur saker och ting skett. Den lyssnande
ser min situation betydligt klarare än jag själv kan göra när
jag befinner mig mitt i den. Den lyssnande kan förhålla sig mera objektiv
än jag men kan också trösta för att den förstår
och kan sätta sig in i min smärta, tack vare egna livserfarenheter.
Jag tror att vi ofta förväxlar medkänsla med medlidande eftersom
vi, när vi älskar, vill lätta på den älskades börda.
Föräldrar lider när barnet skadar sig och vill i värsta fall
förhindra varje risk för skador i barnets värld, vännen lider
när bästisen gråtande berättar om svek och sorg, den älskande
lider när partnern har stora problem. Vi försöker minska smärta
hos våra kära på de sätt vi förmår och förstår.
Ibland tror jag dock att vi skulle vara till bäst hjälp om vi kände
mindre och vaggade mer. Om vi fanns där för nattliga samtal och omplåstring
men utan att försöka ta bort själva smärtan.
Förmodligen har vår iver att så snabbt som möjligt lindra
den med vår egen rädsla för smärta att göra. Ändå
är det så viktigt att vi genomlider den för att erfarenheten ska
gå så djupt som möjligt och bli just en erfarenhet, och inte
bara en förbiglidande händelse utan vikt.
Smärtan ger alltid en indikation på att ett skeende är viktigt
för vår utveckling, och att berövas den innan den fått ha
sitt förlopp är att beröva oss ett viktigt möte med vår
innersta kärna. Därför skulle jag önska att vi lärde
oss respektera smärtan som en trång och svår passage men med
desto större ljus och klar luft på andra sidan.
Smärta och sorg är inga farliga känslor även om de kan få
obehagliga konsekvenser, som t ex fysisk eller psykisk sjukdom. Om vi håller
ut och vågar låta hela skeendet ha sin naturliga gång och samtidigt
får hjälp med bearbetning och utlevelse kan det bara gå åt
ett håll; vi blir starkare, ödmjukare och helare.
|
|