|
Kapitel
|
Lite
om egoism
Egoism är ett svårt ord och jag vet inte om jag har förstått
det riktigt. En del säger att de vill ge upp sitt ego, bryta ner det för
att de inte vill vara alltför självcentrerade. Jag antar att det är
menat som ett uttryck för viljan att kunna se utanför sin egen horisont
och inte alltid sätta sina egna behov framför andras. Kanske till och
med offra sig för någon eller något och ge upp sin egen vilja,
ställa sig utanför sig själv.
Jag har ofta hört människor uttrycka sig så, och det är som
om de har en innerlig längtan att uppleva något som är större
än dem själva. Tanken är vacker och altruistisk men lite omöjlig,
eller märklig, sett ur mitt perspektiv.
Ego är latinets ord för Jag, och detta jag är nödvändigt
för att kunna särskilja mig själv och min unikt sammansatta person
från dig och det som är unikt bara du. Egot är vår personlighet;
egenskaper, tankevärld, värderingar osv, men framför allt utgör
egot våra begränsningar. Egot hjälper oss att strukturera och
begränsa vår värld för att vi lättare ska kunna förtydliga
och förstå den.
Begränsningen hjälper oss att förklara, indela och benämna.
En del ser egot som ett hinder för själen att komma till tals, dvs ett
hinder för den andliga utvecklingen, men vi får inte glömma att
vi här och nu lever i en högst fysisk värld med bara små,
tillfälliga glimtar av det som tillhör Det Stora.
I förlängningen kommer dock egot alltid till korta, om det kan vara
till någon tröst för den egofientlige, och visar oss att det finns
dimensioner som en begränsad del av självet aldrig får kontakt
med, men som vi som komplexa väsen alltid lever i.
Egot skyr förändringar som skulle kunna innebära överraskningar
och oförutsägbara möten och händelser, och kan väl på
så sätt liknas vid en stockkonservativ äldre herre, i stormhatt
och kravatt, med ständiga kommentarer om hur mycket bättre det var förr.
Det kan låta trist men om vi vidgar bilden av egot att omfatta ett helt
samhälle blir det kanske lite mindre tråkigt och föraktet för
den bakåtsträvande mannen mindre.
Varje samhälle är till sin natur konservativt, även om dess styre
inte är det. Så snart man lever fler än en person i ett kollektiv
krävs regler och restriktioner för att inte medborgarna ska fara illa.
Varje samhälle är konservativt i meningen stabilt och orubbligt för
att vi ska kunna veta vilka rättig- och skyldigheter vi har såväl
idag som i morgon, och för att kunna agera som vi vill inom samhällets
begränsade struktur. Om ett samhälle drabbades av ideliga revolutioner
och krig, som upphävde rådande ordning, skulle medborgarna bli otrygga
och oroliga och agera utifrån rädsla. Och människor som agerar
utifrån rädsla är farliga människor.
Som jagets opponent utnämner jag själen, den som är större
än jaget och en del av Allt Som Är. Kalla det Den Gudomliga Gnistan
eller vad du nu kan tänka dig som är större än dina begränsningar.
Själen skyr till skillnad mot egot inga förändringar och söker
så småningom, när strukturen blivit alltför snäv, vägar
ut ur det kända och invanda. Utan att konsultera egot eller bry sig särskilt
mycket om konsekvenserna.
Själen blir Rebellen, Revolutionären, som utmanar ordningen genom att
visa oss hur verkligt kaos ser ut och som alltid, alltid kräver
sin rätt att få vara och uttrycka sin sanna natur.
Att bli påmind om själens expanderande och frihetsälskande existens
innebär alltid någon form av kristillstånd, inte minst för
att vårt ego strider på liv och död varje gång dess struktur
hotas. Ändå är det alltid egot som förlorar, säkert
som amen i kyrkan, eftersom egot bara är en del av det komplex vi kallar
människan, och måste underordna sig lagar som är dolda för
det begränsade egot.
Och inte minst är egot medveten om sin dödlighet på samma sätt
som själen är medveten om sin odödlighet (i min verklighet!).
Den Konservative och Rebellen har ett märkligt men logiskt förhållande;
de spelar ett ständigt utjämnade och balanserande spel för att
göra dig till den komplexa människa du är. Båda har de såväl
konstruktiva som destruktiva egenskaper, och det är du som hanterar effekterna
av deras framfart.
Ordning och kaos i ett liv är cykliskt och det kanske är något
att lägga på minnet. Att bygga upp och bryta ner mönster och strukturer
är något vi gör hela tiden, i större eller mindre sammanhang.
Ibland märker vi det med all önskvärd tydlighet, medan vi ibland
bara känner en fläkt av effekten.
Jag tror att våra fem sinnen tillkommer egot - eller jaget - och dess vilja
och förmåga att upptäcka sin omgivning. Genom våra fysiska
kroppar gör vi ovärderliga erfarenheter; smärtan, sorgen, lukten,
smaken, känseln, glädjen, förnimmelsen osv.
Tänk vilken lycka det vid ömma ögonblick är att ha sin fysiska
kropp att lära sig något nytt med! Våra kroppar är fantastiska
läromästare, och jag har aldrig förstått eller accepterat
de religioner som förespråkar det andliga livet framför det kroppsliga.
Om det vore meningen att det andliga livet skulle vara viktigare, eller det köttsliga
livet vara av ondo, har jag oerhört svårt att tro att vi över
huvud taget skulle göra dessa köttsliga, märkliga men stundtals
underbara, resor - att vi skulle vara här.
Sedan tror jag visserligen att det finns även andra dimensioner av liv utanför
vår fysiska, men här och nu är vi människor
av kött och blod - låt oss då använda oss av det som är
oss givet. Så länge vi är fysiska varelser, låt oss använda
våra kroppar och känslor till att lära oss allt vad dessa tillåter
i sin begränsning!
|
|