|
Kapitel
|
Hjärta
och smärta
Så är det då dags att gå på begravning. Något
gammalt och uttjänt ska jordfästas; en partner, en oförrätt,
en sorg, en barndom...
Det blir ofta en långrandig historia med många sentimentala tal och
gråtmilda melodier. Alla vet att liket måste begravas och i frid komma
i jorden, men ibland undrar man om det någonsin kommer hamna där. En
del av oss tar lång tid på oss att släppa och gå vidare.
När jag var 26 år gammal bröt Mannen med mig. Vi hade varit tillsammans
i tre år, vilket visserligen inte är en evighet men han var min första
partner och vårt liv tillsammans hade varit både himmel och helvete.
När vi väl bröt upp var många människor inblandade och
min roll blev kanske mera ridåhalarens än huvudrollens, men jag var
ändå som en spindel i nätet. Både i skeendet och i mitt
eget livsdrama.
Jag gjorde allt. Skrev hemska brev. Spionerade. Höll korsförhör
med alla inblandade. Isolerade mig. Stod med en skalpell i handen, inlåst
i min ateljé, och tänkte på hur lätt det skulle vara att
göra slut på smärtan. Proppade i mig såväl hälsokostens
som läkemedelsindustrins lugnande preparat. Jag skrek. Jag grät. Jag
dog - om och om igen. Jag betedde mig som någon jag i vanliga fall skulle
passat mig noga för och utsattes samtidigt för saker jag tidigare inte
trodde kunde hända mig. Därefter tog det ungefär sju år att
gå igenom alla stadier fram till den slutgiltiga begravningen. Behöver
jag säga att jag är långsam?
Trots det, lik måste begravas förr eller senare, annars börjar
de sprida obehagliga dofter, och det är vi själva som måste hålla
i spaden. Sedan, när man tagit sig igenom hela begravningsproceduren, med
stengravering och allt, kan man gott hänge sig åt minnen, men denna
gång utan att förlora sig i dem.
Alla smärtsamma saker tar tid att lämna bakom sig, i annat fall är
de inte smärtsamma. Kanske hyser man ett fåfängt hopp om att bara
kunna skyffla dem åt sidan men det sorgliga är bara att de då
dyker upp i nya, ovälkomna skepnader och man tycker inte att de är trevligare
då.
Men om du nu verkligen bestämt dig för att gå vidare efter en
smärtsam upplevelse måste du låta processen ha sin gång,
och låta det hela ta den tid det kräver; en vecka, en månad,
flera år eller t o m större delen av ditt liv. Till processen här
också tillbakagångar som måste tillåtas och inte ses som
misslyckanden. Du tror att du kommit helskinnad ur sorgen, ser en person eller
hör ett ord och plötsligt är allt över dig igen. Samma gråt,
samma saknad, samma förtvivlan. Som om ingen tid förflutit, som om du
stod kvar på samma ställe som när krisen först uppstod. Men
saker har hänt. Du har lärt dig saker du tidigare inte vetat om dig
själv och ditt känsloliv.
Under flera år sade mina kamrater - i all välmening men med viss skärpa
i rösten:
" Du måste släppa honom nu."
"Varför i hela fridens dar slutar du inte jämföra män
med honom?"
"Sluta associera till honom hela tiden."
osv...
Samtidigt som jag visste att jag var outhärdlig för både mig själv
och mina vänner visste jag också att de var tvungna att stå ut.
Likväl som jag var tvungen att stå ut med mig själv,
fastän gudarna ska veta att jag ibland önskat få slippa!
Tid, tid, tid. Tid var nyckelordet. Det var som att trippa omkring på ett
minfält, för det mesta klarade man sig. Om inte gällde det att
ha bra förbandsmaterial till hands för en tid framåt. Så
småningom vävdes nya erfarenheter och händelser in som spädde
ut de gamla, men vissa knutar satt som berget och tog en evinnerlig tid att lösa
upp. Kanske tillhör jag de saktfärdiga, men så var det.
|
|