|
Kapitel
|
Lite
om ursprung
Min far lånade, som jag tidigare nämnt, ut sin säd till min mor
för att den process som senare skulle resultera i mig skulle kunna komma
till stånd och därefter var det mamma som efter förmåga
och förstånd skulle dana mig. En uppgift som alla ensamstående
föräldrar vet är ett sisyfosarbete.
För att klara brödfödan arbetade hon natt som dag och lämnade
bort mig till min underbara mormor, till natt- och dagföräldrar och
till släktingar som kunde ta hand om mig under ferier. Jag lärde mig
att anpassa mig men också att inte älska eller lita helt och fullt
på någon, eftersom varje människa jag tydde mig till alltid plötsligt
lämnade mig. Som en naturlag.
Ett barn hittar många sätt att överleva känslomässigt
på. Det hittar möjligheter bland riskerna, men allt som barnet utsätts
för lämnar också spår in i framtiden och vuxenlivet. Barnet
väver erfarenhet till erfarenhet, känsla till känsla, tolkning
till tolkning, tills väven blir till en tät duk av sammantagna komponenter.
Tills dess det är vuxet nog att medvetet bearbeta det som hänt under
barndomen är det ett med sina upplevelser och känslor, och skapar livsmönster
som är en kombination av personlighet och erfarenheter. Var det ena upphör
och det andra tar vid är omöjligt att särskilja. Barnet reagerar
och agerar och vet sällan varför.
När jag började peta bland maskorna i min väv, trevande och mycket
försiktigt, sökte jag ofta upp min mor med anklagelser och frågor.
Jag frågade och frågade, frågor som var omöjliga att svara
på och som var belagda med ett barns synsätt.
Jag anklagade henne för att ha övergivit mig och aldrig någonsin
sett mig. Jag förbannade henne för att hon inte tvingade min
pappa att hålla kontakten med mig. Jag grät och kände samtidigt
en tung skuld för att jag åsamkade henne en smärta jag inte hade
någon rätt att lasta på henne. Men kanske ville jag å andra
sidan att hon skulle få känna en liten del av det jag själv känt.
En doft och en smak av min barndom, som hon nästan helt förträngt
och glömt bort.
Jag försökte analysera, resonera och förstå, säga att
hon inte fick ta det personligt, att hon bara skulle berätta - kanske ge
mig nycklar till en barndomstid jag knappt mindes något av. Ändå
visste jag att också hon var barn till sina föräldrar, med en
egen historia att hantera, men den vetskapen lindrade ingen sorg över en
förlorad mamma.
Jag frågade henne hur hon kunde lämna ett barn - om och om och om igen.
Jag grät och rasade, hon grät och tog på sig en omänsklig
skuld. Jag försökte gjuta olja på smärtan med vilja till
förståelse men utan att lyckas särskilt bra.
Jag försökte ta ansvar för bådas våra känslor
för att minsta möjliga skada skulle uppstå, men tyckte samtidigt
att det ju ändå var hon som var den vuxna, den som skulle ordna upp
det som gått snett. Men herregud, hon var ju också min älskade
mamma - den enda jag hade som i vått och torrt älskade och stöttade
mig!
Jag vet inte varför det plötsligt vände men jag minns exakt vid
vilket tillfälle. Vi hade ett av våra otaliga samtal, där nytt
och gammalt vändes hit och dit tills mamma sade: "Jag är ledsen
att du känner det så här men jag gjorde vad jag trodde var bäst.
Jag gjorde verkligen vad jag kunde med de förutsättningar jag hade och
jag kunde inte göra annorlunda. Jag kan faktiskt inte känna någon
skuld för det längre. Jag förmådde inte mer. Nu är du
vuxen och får själv arbeta vidare med dina känslor."
Jag blev tyst och det var som om allt blev lugnt och stilla. Helt stilla. Borta
var hennes vädjande, hjälplösa röst, självanklagelserna,
bortförklaringarna. Mamma sade stopp. Nu är det nog. Inga fler utfall
mot mig, tack! Hon drog en gräns mellan oss, markerade sin integritet och
att jag hade ett eget ansvar, ett eget liv att förvalta. Att jag inte var
en förlängning av henne utan en egen individ. Därefter blev kommunikationen
mellan oss annorlunda. Mitt självarbete fortsatte som förut, men jag
förstod att jag själv måste ta ansvar för mitt liv, inte
se mig som ett offer för hennes eller någon annans behandling. Inte
nu längre, när jag var vuxen nog att själv ta ansvar för fortsättningen
av mitt liv. Som barn kunde jag inte påverka tingens ordning men som vuxen
hade jag all makt i världen att förändra mina mönster och
min livssituation.
Därmed inte sagt att jag ansåg mig blivit riktigt behandlad. Men jag
insåg att det som hänt hänt, och att jag inte i efterhand kunde
reklamera. Det enda jag kunde göra var att reparera. Barnet i mig hade fått
protestera och rasa, vilket egentligen var det viktigaste, men nu var det dags
att gå vidare. Jag visste att mamma fanns där, men nu som samtalspartner
och vän - inte som måltavla. När mamma kunde stå upp för
sig själv och stod stadigt kunde jag också resa mig i full längd.
Teckning/Måleri/Skulpturövning
* Illustrera din far. Hur gestaltar du honom? Hur gestaltar
du honom i förhållande till dig själv?
* Illustrera din mor. Hur gestaltar du henne? Hur gestaltar du
henne i förhållande till dig själv?
Alla hade vi från början en mor och en far. Det är det enda vi
kan vara alldeles säkra på om vår tillblivelse. Därefter
händer mycket. En far försvinner, en mor där, en familj består
intakt eller splittras osv.
Använd kritor, vattenfärger eller något plastiskt material, t
ex lera, modellera, vax osv. Sätt sen upp de färdiga bilderna/skulpturerna
någonstans där du kan se dem varje dag och begrunda. Plocka bort dem
efter en vecka. Det är inte meningen att du för alltid ska påminnas
eller identifiera dina föräldrar med din bild av dem. Meningen är
bara att du ska se hur du valt att illustrera dem. Och bry dig inte om huruvida
du är duktig eller ej inom det konstnärliga området!
|
|