|
Kapitel
|
Ett
litet försvarstal till terapi
Varje människa är, och bär, sitt alldeles egna och unika öde.
Varje ögonblick, händelse och erfarenhet bildar en tråd i vår
livsväv, och vi formas och omformas av vår yttre och inre verklighet.
Följaktligen har varje människa sitt eget sätt att ta reda på
sina mönster, bevekelsegrunder, svagheter och styrkor. Medvetet och omedvetet
söker vi hela tiden lösa knutar och problem, akuta såväl
som långvariga. Det är först när mönstren vi inte vill
ha börjar handikappa oss i vår vardag, och kriser och depressioner
inte längre kan hållas stångna och bearbetas på egen hand,
som tanken på terapi i någon form dyker upp. Om ens då.
Sökandet efter den egna identiteten är universell, medan terapi är
en västerländsk lyx, det är sant, men om vi använder oss av
den lyxen för att skapa starka och psykiskt sunda medborgare, har vi också
möjlighet att påverka livssituationen för människor med sämre
möjligheter att påverka sin egen.
Inte förrän ett psykiskt illamående uppstår i intervaller,
eller etableras kroniskt, och gör att vardagens rutiner känns tunga
- ibland lamslår oss - kan vi tänka oss att söka upp hjälp
för att ta itu med grunden för vårt illamående. Nej vänta,
sannare är nog att grunden fortfarande är ointressant när vi uppsöker
hjälpen; vi söker för, och vill ha hjälp med, olika symptom,
fysiska eller psykiska.
De flesta av oss känner till några av de yttre orsakerna till vårt
psykiska illamående. Din mamma drack, därför mår du dåligt.
Du mobbades i skolan, därför mår du dåligt. Dina föräldrar
skildes under stormiga former när du var liten, därför mår
du dåligt. När du väl har konstaterat det inställer sig en
fråga, pockande och irriterande; Men sen då? De yttre händelserna
är medvetet gripbara, men under dessa skeenden finns ett fint facetterat
spektrum av känslor, tanke- och beteendemönster som bara väntar
på utlösande situationer, som ska ge utlopp för obearbetade känslor.
Ännu lever myten om att det bara är labila, neurotiska och på
annat sätt psykiskt störda människor som söker själshjälp,
att det skulle finnas något patologiskt, dvs sjukligt, hos den hjälpsökande.
Om så vore fallet skulle jag vara omgiven av idel labila neurotiker i min
vänkrets, eftersom många går i regelbunden terapi, men så
är det naturligtvis inte. Däremot är steget till terapi ett sätt
att säga "Nu vill jag inte bara existera, jag vill leva också.
Jag vill våga använda de resurser jag vet att jag någonstans
har". Man beslutar sig för att ta rodret och ansvaret för sitt
eget liv istället för att bollas fram och tillbaka i känslostämningar
med den infekterade känslan att inte ha makten att påverka något
alls. Att ta steget att kontakta en terapeut är att ge klartecken till sig
själv "OK, nu är jag redo för förändring. Nu är
det dags."
I mitt fall upplevde jag inte att jag hade något val. Hade jag tyckt det
lovar jag - med min rädsla i åtanke - att jag hade tänkt mig för
än en gång innan jag satte igång.
Många tror alltså, i det tjugonde århundradet, att det bara
är människor med gigantiska problem som söker terapihjälp.
Vem graderar dina problem? Varje människa bär, som jag tidigare menade,
sitt eget öde och dina problem kan vara bagateller för mig medan mina,
av dig, uppfattas som helt obetydliga vid en jämförelse med dina. Det
beror på våra olika erfarenheter, personligheter och reaktioner på
det vi upplever och inte på att det finns en objektiv värdeskala på
vad som är lidande och vad som inte är det. Därför, inget
problem är större eller mindre än något annat, vi avgör
själva vad som är svårt i våra liv.
Jag kan vara en god och övertygande argumentatör (min mamma har någon
gång sagt "När Elisabeth säger att solen är grön
är den förbaske mig grön!") och när ordet terapi började
dyka upp med jämna mellanrum hade jag tusen och ett skäl till att tillbakavisa
det och förpassa det dit jag tyckte att det hörde hemma; Den Sista Utvägen.
Och den tänkte jag under inga omständigheter ta. Här följer
några vanliga argument som du säkert känner igen:
- Ett professionellt lyssnande öra kan aldrig vara tillräckligt
engagerat i mig eller ha en nyanserad förståelse eftersom han/hon inte
känner mig.
Vad som antyds är att någon i ens närmaste omgivning skulle
vara bättre lämpad för uppgiften. En vän, förälder
eller partner kan stödja, lyssna och förstå i akuta situationer
men ska inte ta på sig rollen som terapeut. Inte under en längre period
i alla fall. En vänskap eller ett partnerskap är varken till för
det, eller består, ansträngningen. Relationer bygger på frihet
och ömsesidighet. Dessutom besitter inte en nära vän eller annan
närstående den kyliga objektivitet och det nödvändiga avstånd
som krävs i ett terapeutiskt arbete. Den bästa förutsättningen
för ett gott terapeutiskt arbete är en objektiv person som inte befinner
sig i vårt eget kraftfält, vårt eget livsdrama.
- Jag mår inte tillräckligt dåligt.
Hur graderar du vad som är tillräckligt dåligt eller inte?
Kanske är din bedömning helt riktig men kanske är det dina försvar
som står i stram givakt.
- Det kostar för mycket.
Räkna gärna och kalkylera men gör det till din fördel,
dvs låt inte din rädsla styra din kalkyl. Jag talar utifrån egen
erfarenhet.
- Ingen annan än jag kan lösa mina problem.
Helt riktigt. Men du kan få hjälp att själv lösa dem
genom att steg för steg bena ut vad som egentligen är dina problem.
Ibland har problemen ursprung man inte alls varit medveten om. Och när de
väl placerats under lupp kan de bearbetas - av dig.
- Jag tar tid från bättre behövande.
Du har precis lika stor rätt som vem som helst i världen att bringa
reda i ditt liv.
- Terapi är en lyx för mätta västerlänningar.
Ja, det stämmer.
- Jag är rädd för att släppa lös de inre demonerna.
Det kommer du att göra. Men inte förrän du själv tillåter
dem att komma fram, och då kommer du att upptäcka att du redan känner
varenda en av dem. Därmed inte sagt att konfrontationen med dem för
tillfället vare sig är välkommen eller smärtfri.
- Det är ett personligt misslyckande att inte kunna ta hand om sitt
eget liv.
Ett spädbarn klarar sig inte utan hjälp. Ibland måste vi börja
om från början och släppa våra värderingar om hur saker
och ting bör vara och hur världen ser ut. Som bekant krävs det
en förmåga att krypa innan det är dags att gå.
Ursäkterna är otaliga men de är just det - ursäkter. Vad vi
egentligen säger är: "Jag vågar inte!!" och ser till
att snabbt kamouflera rädslan med rationella och oangripbara argument för
att få ett alibi. För att få slippa.
|
|