|
Kapitel
|
Vem
är du?
Vem är du? Vad är det som gör dig till en unik skapelse i ditt
eget liv? Vilka fantastiska egenskaper, talanger och fördigheter har du som
gör att människor vill vara med dig och vara dina vänner? Vilka
svagheter och rädslor klänger som Alien-figurer på din rygg och
hämmar dina rörelser? Och hur kommunicerar du med dem?
Vad har du för drömmar och visioner just nu - idag? Vad gör du
för att närma dig deras förverkligande? Vilka hinder sätter
du upp för att de inte ska förverkligas?
Vem är du i dina egna ögon?
Ta ett papper och skriv ner - i stora drag eller detaljerat - hur du ser på
dig själv och be sedan någon eller några av dina vänner
att skriva ner hur de ser på dig. Det behöver inte vara någon
djuplodande, romanliknande porträttering utan kan se ut hur som helst. Om
du tror att de kommer muttra för sig själva att det är svårt
eller jobbigt så tror du fel. De kommer med största sannolikhet ta
sig an uppgiften med nöje!
Låt dem ta den tid de behöver och när du sen fått deras
berättelser sätter du dig ner och studerar dem noga. Därefter plockar
du fram dina egna anteckningar och jämför dem med dina vänners.
Hur tycker du att de stämmer överens? Är det egentligen samma person
som beskrivs i de olika personteckningarna? Vem av dessa personer - som alla är
du - skulle du ha svårast att fördra och umgås med eller t o
m tycka verkade genuint otrevlig?
Förmodligen den som du själv gestaltat på papper. Har jag fel?
Och är det inte så att den person dina vänner beskriver verkar
vara en oerhört spännande människa att lära känna närmre?
Den bild vi har av oss själva är oftast helt annorlunda än den
bild våra vänner har av oss och den har lätt att domineras av
förminskande och smått kränkande adjektiv;
"Slarvig, en patetisk känslomänniska utan förmåga att
handla efter sunt förnuft, för stor mage, missunnsam mot mina vänner,
svartsjuk innan jag har fog för svartsjuka" osv. Listan kan göras
lång som en toapappersrulle om vi bara lägger manken till! Men sanningen
är väl att vi har de vänner vi har för att vi är just
dem vi är. Jag vet inte hur många gånger jag förundrats
över mina vänners klokskap, obehagliga rättframhet och oändliga
kärlek. Min egen självbild till trots, märk väl!
Vi har under årens lopp skapat märkliga, förvanskade och ofta
orealistiska sinnebilder av oss själva som vi envisas med att hålla
fast vid vad än vår omgivning, som ju faktiskt dagligen har med oss
att göra, har att säga om dessa bilder.
Vad är det vi försöker bevisa för världen? Att vi inte
är värda den värme och kärlek den är villig att ge oss
om vi bara tillåter den? Vad är det för självförakt
eller självtvivel vi har som drivfjäder, som ständigt sätter
krokben för de mål vi sätter upp för att nå harmoni
och tillfredsställelse? Så fort vi ser samma tendenser hos människor
vi bryr oss om gör vi allt vi bara kan för att de här negativa
självbilderna ska korrigeras. Då blir vi plötsligt klarsynta och
kan skilja på subjektivitet och objektivitet. Men när det gäller
oss själva? Nej. Då bankar vi istället oss själva på
redan ömma ställen för allt vi är värda.
Ändå har vi allihop de nycklar vi behöver för att omvärdera
de upplevelser som gör att vi skapar dessa negativa och nedgörande attribut
som vi kallar vår personlighet. Det vi behöver hjälp med är
att hitta nyckelhålet - istället för att fumla med nyckelknippan
i farstuns beckmörker.
Den finns där. Någonstans på din knippa finns nyckeln som passar
i det nyckelhål vars dörr du står framför nu.
____
Låt mig göra en liten korrigering. Vi är inte de egenskaper jag
hela tiden pratar om. Vi är dem inte men vi lever och agerar dem som om vi
vore dem och därför är det lätt att slarvigt säga "vi
är...". Men naturligtvis är vi egentligen något betydligt
större och mer oförklarligt. Vårt väsen och vår kärna
är inte behäftade med egenskaper eller rationaliteter som - från
A går vi till B och vidare till C. Lika väl som tid inte existerar
linjärt utan mera kan beskrivas som en kollektiv uppgörelse ämnad
att ge våra liv, och allt vi känner till, referenser och struktur.
Ändå beskriver vi tiden som verklig.
Nej, vi är inte våra egenskaper. Däremot har vi inför en
resa iklätt oss lämplig dräkt för att inte behöva vara
försiktiga, en dräkt som ska passa i den miljö vi reser i. I denna
dräkt kan vi uppleva och erfara och känna saker vi i vår ursprungliga
form inte kan. Dräkten är skräddarsydd men justeringar kommer behövas,
och dem får vi göra under resans gång.
|
|