|
Kapitel
|
Vad
jag än säger...
Jag har haft det stora privilegiet att vara förlänad en stor bekantskapskrets.
Det låter underbart men jag försäkrar att det också kan
ha sina sidor.
Det innebar t ex tidigare att jag ständigt hade dåligt samvete för
att jag inte gav var och en av mina vänner tillräckligt stor uppmärksamhet
eller tillräckligt mycket tid. Jag trodde att jag var tvungen att tillhöra
alla samtidigt, och att alla som krävde min uppmärksamhet självklart
skulle få den. Å andra sidan var jag medveten om att detta dåliga
samvete var orimligt, eftersom jag skulle kunnat tillbringa hela min vakna tid
till att hålla kontakten med alla för att döva det. Nå,
det var en överdrift men för mig var detta ett dilemma.
Stundtals förlamades jag av mina skuldkänslor gentemot alla människor
jag trodde lade ett ansvar på mig att sköta den vardagliga vänskapskontakten.
Jag kände mig omringad och pressad av vänner, förtroenden och vem-sade-jag-vad-till-och-när-och-vem-sade-vad-om-vem?
Varje gång telefonen ringde kände jag mig som fången i mitt eget
hem och att dra ur jacket var bara en tillfällig lösning. För mig
handlade det om skuld, plikt, ansvar och otillräcklighet och jag sökte
och fann ständiga ursäkter för att inte behöva hamna i konflikter
med människor jag hade en relation till. Samtidigt hamnade jag lätt
i konflikter eftersom andra människor svarade på mina skuldkänslor
och faktiskt krävde mitt engagemang i alla riktningar.
Därför gjorde jag ett experiment för att omprogrammera detta mitt
mönster, som tog så stor plats i min vardag. Varje kväll, under
ett par veckors tid, sade jag samma ord innan jag skulle somna och varje morgon
upprepade jag dessa ord;
"Vad jag än gör, vad jag än säger,
så är det helt rätt". För mig innebar de orden att närhelst
jag hamnade i en situation jag upplevde som pressande, eller om någon projicerade
något på mig, t ex skuld, var mitt svar på mina reaktioner helt
OK. Vad jag än gjorde, märk väl. Jag gjorde allt för
Min Egen Skull.
Om jag släppte hela situationen som en het potatis för att jag inte
kunde hantera den var det OK. Om jag tog emot den och gjorde den till mitt problem
var det också OK. Var jag plump, ilsken, undfallande, slingrande, vänlig
eller vis spelade ingen roll. Hur min reaktion än såg ut och vilket
val jag än gjorde var det rätt.
Om det sen fem minuter senare visade sig att min handlande fick obehagliga konsekvenser
jag inte alls räknat med, dvs gick käpprätt åt skogen, spelade
ingen roll - just i stunden gjorde jag vad jag i stunden ansåg verkade rätt
för mig. Utan att försöka ta ansvar för alla andras
känslor och reaktioner framför mina egna.
Jag var under en tid osedvanligt generös och storsint mot mig själv
och klappade mig vänligt och uppmuntrande på kinden där jag i
vanliga fall skulle placerat en välriktad mental örfil.
Andra skulle kalla det för att jag odlade min egoism och lät den härja
fritt...
Och det fungerade. Jag visste ju att risken för evig "ansvarslöshet"
eller "egoism" inte var överhängande och kunde därför
medvetet vända mitt beteende 180 grader utan att den personlighet jag kände
som min hängde på en skör tråd.
Och det var så vansinnigt skönt att ge sig själv klartecken i
vilken situation man än hamnade i! Om telefonen ringde medan jag var upptagen
med annat som krävde min koncentration började jag inte genast ursäkta
mig i långa haranger för att personen på andra linjen skulle
förstå att jag-är-hemskt-ledsen-jag-skulle-hemskt-gärna-vilja-prata-men-du-vet-jag...så-är-det-ok-om-vi-hörs-senare-eller...?
Inte heller släppte jag genast det jag hade för händer och riktade
uppmärksamheten mot telefonen, som jag annars vanligtvis gjorde. Nej, jag
prövade vad som hände om jag var vänlig men kort och bara meddelade
att jag höll på med något och eventuellt skulle ringa upp vid
ett senare tillfälle. Reaktionen från andra änden var ibland förvåning
och ibland smått sårad, eftersom det var ett nytt beteende hos mig
man inte ännu lärt sig förhålla sig till. Jag hade tidigare
varit självklart tillgänglig för alla och envar som behövde
mig - tjugofyra timmar om dygnet - nu sade jag plötsligt ifrån.
Nog förstår jag att folk på något sätt reagerade!
Jag förändrade rolldelningen och det är inte självklart ett
komplikationsfritt företag. Deras konfunderade reaktioner över att jag
plötsligt kunde uttala ordet "nej" förvånade mig inte.
Däremot var det lite skakande att upptäcka att ingen blev riktigt ilsken
på mig. Ingen naturkatastrof uppstod ur mitt beteende. Det innebar ju att
mitt tidigare räddhågsna sätt varit slöseri på energi
och grubbleri alldeles i onödan!
Övningen var menad att lätta på en självpåtagen skuldbörda,
vilket den också gjorde, och när omprogrammeringen väl tagit sig
in i de undermedvetna lagren syntes resultaten i mitt dagliga liv. Kraven på
mig minskade och antog rimligare proportioner, för att jag kunde skilja på
plikt, skuld och ansvar. När jag hamnade i en konflikt kunde jag bättre
urskilja vad som var den andres projicering och vad som var reell kritik riktad
mot mig. Jag kunde nu fråga mig själv "Vänta nu, accepterar
jag kritiken eller är det här något som inte tillhör mig
utan henne/honom?".
Om jag inte kände igen kritiken kunde jag bolla tillbaka den och säga
"Det här känner jag inte igen, är du söker på
att det här inte är ditt problem istället? Vill du förklara
närmare hur du menar?" utan att först bli skräckslagen
och blockerad och självklart ta på mig den skuld jag oreflekterat trott
var min, eller bli sårad och tyst bestraffande.
Om jag däremot kände att kritiken var befogad kunde jag ta den utan
att sjunka ner i skam som en slagen hund. Jag kunde höra mig själv säga
"Ja, det har du rätt i. Det där var verkligen klantigt gjort!"
och känna att det inte ruckade världen på minsta sätt,
vare sig för mig eller för den som uttryckt kritiken. Spänningen
försvann för att ingen av parterna kände sig hotad och alltså
inte behövde bygga upp en vägg av försvar.
Jag märkte också att något hände i min kropp. Den rädsla
jag haft för allt vad konflikter hette gjorde att jag tidigare paradoxalt
nog ofta hamnade i dem. Nu var jag mer avslappnad, i såväl kropp som
sinne, och blev inte provocerad eller stridsbenägen om jag hamnade i en dispyt
av något slag. Jag släppte det jag tyckte verkade oviktigt och kunde
därmed lägga mer energi på det jag ansåg viktigt. Dessutom
blev magen mer hanterbar och drabbades inte lika ofta av magkatarrer som jag haft
hemska besvär av tidigare.
Diskussioner blev mindre viktiga medan samtal blev mer uppvärderade, nu när
jag inte kände mig lika hotad eller antog försvarsposition så
fort någon uttryckte en tanke skild från min egen.
Jag antar att den smått koleriska och aggressiva Elisabeth helt enkelt blev
en fridsammare natur! Att säga att "allt jag gör och säger
är rätt just nu" gav mig en tidigare okänd men välkommen
självrespekt - som ersatte den gamla självhävdelsen - och gav mig
samtidigt andras respekt. Låter det konstigt?
Pröva då själv att "omprogrammera" någon av dina
negativa självbilder och se vad som händer runtomkring dig. Lägg
ner lite tid och energi och du ska se att saker definitivt händer. Det är
ett löfte. Det är nämligen ett led i skapandet av ditt eget liv.
Teckning/Måleriövning
* Självporträtt. Hur ser du på dig själv?
Ta fram en spegel och teckna eller måla dig själv - ansiktet eller
i helfigur. Sätt upp det färdiga porträttet sär du kan se
det varje dag och låt det hänga kvar en månad. Betrakta bilden
av dig själv och byt sen ut det mot ett nytt varje månad. Kan du se
en förändring?
Låt det bli din personliga almanacka.
De förslag jag har på olika arbetsmetoder, där affirmationer utgör
en, är jag själv bara lekman inom, och det innebär att jag ger
dig de yttre ramarna för metoderna men överlåter därefter
till dig att forska vidare. Om varje metod finns det god litteratur där den
tas upp grundligt och betydligt mera insiktsfullt. Mina förslag ska ses som
inspiration och förhoppningsvis leda till större nyfikenhet och vidare
fördjupning.
|
|