|
Kapitel
|
Jag
kan, jag har och jag är!
Har du någonsin peppat dig själv med att säga "Det här
fixar jag. Det är inga problem" när du stått inför
en svår uppgift? Eller "Det här ska bli kul!" när
du egentligen inte vet om det ska bli kul eller inte, men vill att det ska bli
det? Då har du använt dig av affirmationer. Du har skapat en positiv
förväntan hos dig själv.
Samtidigt som du uttalar en affirmation ger du orden och betydelsen av orden kraft
och riktning och du förstärker din vilja, vilket nästan garanterar
det resultat du affirmerat. Dessvärre gäller samma regel för negativa
förväntningar. "Det här klarar jag aldrig!"
eller "Det kommer att bli urtrist!" lägger knappast någon
god grund för positiva resultat, eller hur?
De negativa förväntningarna har sitt ursprung i rädsla - och rädsla
föder försvar - och en djupt rotad brist på tillit, medan affirmationer
är en aktiv vilja till inre och yttre förändring. Vi omprogrammerar
våra negativa tankemönster och ger istället plats för positiva,
värdehöjande förväntningar och livsdelmål. Vi ställer
in vår inre radio på en ny, och kanske intressantare, frekvens. Den
gamla har vi hört till leda och vi känner den utan och innan efter att
vanemässigt ha slagit på den under en lång tid. Det är dags
att lyssna på en ny röst, ett nytt budskap, ett nytt program. Vi lyssnar
bättre när vi inte på förhand vet vad som kommer sägas.
Till en början kan det kännas fånigt, för att inte säga
absurt, att påstå saker om sig själv eller sin livssituation
som är så långt ifrån verkligheten man tycker att man kan
komma, till exempel "Jag har ett arbete som passar mig perfekt och som
ger mig såväl den materiella och själsliga tillfredsställelsen
jag behöver", när det egentligen är en grym pina att
ta sig upp på morgnarna och gå iväg till ett jobb som man tycker
är vedervärdigt från första till sista timmen.
Men det är det som är det intressanta med att affirmera. Istället
för att fokusera all din energi på det trista, jobbiga och till synes
meningslösa i din arbetssituation öppnar du dig för nya möjligheter,
tillfällen och situationer som så småningom visar dig en väg
ut ur den situation du inte längre vill befinna dig i.
På vägen till det perfekta jobbet kan det hända att du upptäcker
att det arbete du redan har faktiskt har något att lära dig och plötsligt
känns mindre omöjligt och mer givande. Du hyser inte längre samma
avoghet mot dina arbetsdagar, och ser saker du inte sett tidigare p g a att du
inte är lika låst i ditt missnöje. Du har börjat tala om
för dig själv att du är redo för en förändring och
lämnar vägarna dit öppna.
Fungerar verkligen affirmationer? Ja. Men att bara slentrianmässigt upprepa
en fras ger varken energi eller riktning åt orden. Det krävs lite arbete,
tid, övertygelse och självdisciplin.
* Vad är det du affirmerar om egentligen?
* Är det något du verkligen vill?
* Vad ligger bakom din affirmation?
* Är du redo att ta emot det du affirmerar om, eller är du av någon
anledning tveksam?
* Är din affirmation rimlig och är den stark nog att också arbeta
sig igenom de oväntade svårigheter som kan uppstå i samband med
förverkligandet?
* Är din affirmation osjälvisk eller kan den innebära att någon
annan skadas?
Det finns en del att grunna på innan du tar itu med din affirmation och
det du vill förändra. Kom ihåg att du alltid har val, inget har
uppstått ur ingenting, och det innebär att du också har ett val
att göra ändringar i ditt liv - eller valet att låta bli. Du är
vad du tänker och ditt inre speglar ditt yttre. Hopplöshet genererar
hopplöshet, hopp genererar hopp. Och framför allt; det finns alltid
möjligheter, även om du inte kan se dem bakom dimslöjorna.
Sätt dig ner i en bekväm fåtälj eller någonstans du
kan vara ifred en stund. Ta några djupa andetag och stilla dig från
dagsbruset och allt som annars kräver din uppmärksamhet. Känn lugnet
och ron sprida sig i kropp och sinne. Ju mer avslappnad du är desto mer fokuserad
och koncentrerad är din tanke. Formulera nu din affirmation.
Det är viktigt att du säger eller tänker den i presens, dvs nutid,
som om det du vill uppnå redan har skett. Det är för att försäkra
dig om att din affirmation är en realitet, att det du säger är
sant. Du intygar för dig själv att du verkligen menar vad du säger.
Utan reservation. Börja meningen med "Jag..."
"jag är..."
"Jag har..."
"Jag kan..."
och så vidare. Gör din affirmation så kort och precis du kan,
eftersom du under en period ska upprepa den om och om igen och helst inte avbryta
dig för att fundera på vad det egentligen var du just sagt och vad
du ska säga härnäst. Du arbetar på att synliggöra din
tanke och ju tydligare den är desto större är sannolikheten att
du ser den.
Känn efter om du verkligen menar vad du säger. Vilka känslor dyker
upp när du uttalar/tänker orden? Om formuleringen känns fel - omformulera.
Efter en stund kommer du att hitta rätt och märka att du menar varje
stavelse och kan lägga ner hela din energi och glädje i det du säger.
Du har verkligen, du är sannerligen och du kan
utan tvekan det du vill.
Koncentrera dig på en eller högst två affirmationer i taget för
att inte tappa fokus på målet och riktningen, och använd din
affirmation i minst en månad. Har du inte märkt någon förändring
då är det kanske dags att titta närmare på den. Var det
en affirmation som var förankrad i hela ditt väsen eller behöver
du omformulera eller omvärdera den?
En viss reservation vill jag göra när det gäller affirmationer.
Det är viktigt att vi utför dem med ödmjukhet och respekt för
alltings komplexitet och harmoni. Vi måste följa de universella lagarna
för att de inte ska slå tillbaka mot oss själva. För att
förstå det får man lära sig att ibland häja sig över
den känslomässiga nivån och se livet ur ett mer andligt perspektiv
- vilket jag överlåter till dig att forska vidare i.
Med andra ord är det inte särskilt lyckat att affirmera "jag är
nu tillsammans med Pelle-/Anna Karlsson...".
Varför inte om det nu är Pelle/Anna jag vill ha?
Vi har för det första ingen rätt att manipulera med en
annan människas liv, och för det andra är det inte meningen att
vi ska affirmera i egoistiska syften. Med egoistiska menar jag att vi då
inte har vårt själsliga växande i fokus och inte låter vår
inre, tyst viskande röst göra sig hörd. Vårt inre vet vad
vi behöver och affirmationer är ett sätt att ta reda på vad
vi verkligen behöver.
Genom att istället t ex säga "Jag har nu träffat den perfekte
mannen/kvinnan för mig. Jag älskar honom/henne och han/hon älskar
mig och i vår kärlek växer och utvecklas vi båda. Tack."
lämnar du åt Det Stora att avgöra hur situationen bäst bör
utvecklas men du har själv angivit riktningen. Kanske blir det Pelle/Anna
som vänder sin blick mot dig, kanske blir det någon annan - som passar
dig bättre än vad Pelle/Anna gör.
Här kommer några förslag på affirmationer:
"Jag tar med glädje emot den kärlek som världen ger mig.
Tack."
"Universum ger mig alltid precis det jag behöver och vill ha. Tack."
"jag är en källa av glädje, ljus och kärlek och hela
tiden fylls jag på av ny glädje, nytt ljus och ny kärlek. Tack."
"Jag vet hur sorg/rädsla/skuld/smärta känns och har tagit
till mig den erfarenheten. Jag kan använda den till att bättre förstå
mig själv och andra. Nu släpper jag den. Tack."
"Det här problemet löser sig på det sätt som är
absolut bäst för alla parter. Jag släpper nu min rädsla och
låter problemet ta till sig sin bästa lösning. Tack."
"Jag öppnar mig för förändring och har det mod som krävs
för förändringen. Tack."
"jag är en Kvinna/Man och jag är stark i min kvinnlighet/manlighet.
Tack."
För varje fas i ditt liv kan du skapa en ny affirmation. Syftet med den är
att lotsa dig genom fasens alla passager så öppen och mottagande som
möjligt. När du sätter dig som stenen i bäcken försvårar
du processen och svårigheterna kommer dominera erfarenheten.
Litet tankeexperiment
Här ska du få ett tankeexperiment att skänka en fundering. Det
finns ingen vetenskaplig teoribildning bakom nedanstående men jag tycker
det är intressant ändå;
"I begynnelsen var ordet". I begynnelsen var tonen, vibrationen, som
attraherade och skapade materia. Varje bokstav och uttalat ljud har sin egen vibrationsfrekvens,
som påverkar allt levande när den framförs. På samma sätt
har ord, sammansatta av ljud, dvs bokstäver, sina egna frekvenser. Sina egna
svängningstal.
Vad händer då när två människor möts, vare
sig de känner varandra eller inte? I början av ett möte är
kommunikationen ofta lite trög eller osäker. Man är två väsen
med skilda vibrationstal, två personligheter, två kroppar, två
själar, två komplext sammansatta människor.
Varefter minuterna, eller timmarna, går synkroniserar de två sina
vibrationer och kommunikationen flyter fram som på kullager - i bästa
fall. Hur smidig den blir beror på villigheten och förmågan till
synkronisering hos parterna. Andra faktorer ska också till men jag tycker
grundtanken är intressant.
Kan det vara så att vibrationsfrekvenser och vår anpassning till dem
är förutsättningen för kommunikation med varandra och allt
runtomkring oss? Om det är så, innebär det då att våra
ord och tankar aktivt skapar den värld vi lever i och att ju mer medvetna
vi är om våra tankar och ord, desto bättre är förutsättningarna
för en bättre värld? Tja, man kan ju i alla fall grunna på
det.
|
|