|
Kapitel
|
Lite
om hopplöshet och hopp
Min analytiker var lång. Minst två meter. Han hade vitt
hår, vitt skägg och glasögon som förstorade
hans ögon till det dubbla och gav honom ett lätt förvånat
uttryck.
Han talade som han gick, långsamt och släpigt. Men om
talet var släpigt var orden desto snärtigare och mer provocerande.
Jag var rädd för honom men blev också lätt
förbannad på det han kunde antyda och på ett i
mina öron klumpigt sätt lägga fram som en tes om
min personlighet. Och jag kunde vara lika provocerande själv.
Trots att hans hållning var lätt hopkrupen gav han ett
långt, men rangligt, intryck. Jag tyckte att han såg
skör ut. När jag nämnde det sade han att det var
en märklig bild jag hade av honom. Det tyckte inte jag. Däremot
tyckte jag det var märkligt att denne store och ranglige, till
synes ostadige man, som med hasande steg tog sig fram över
golvet, såg ut att kunna snubbla över mattkanten och
säkert var över sextio, körde motorcykel.
Jag passerade hans skinnställ och hjälm i tamburen varje
gång jag kom till, och lämnade, mottagningen. Förutom
att jag alltid grät - jag var upprörd innan jag skulle
dit på morgonen, upprörd när jag var där, upprörd
när jag gick och lade mig på kvällen och upprörd
på jobbet däremellan - tänkte jag ibland att det
inte skulle förvåna mig om han vurpade på sin motorcykel.
I elaka stunder hoppades jag det till och med för att jag skulle
slippa ifrån honom och hela situationen. Andra stunder tänkte
jag att det på något obehagligt sätt skulle vara
symptomatiskt - en osannolik händelse som ändrar riktningen
på mitt liv.
Jag hade rätt. När jag gått i analys i knappt ett
halvår körde han omkull och skadade sig så svårt
att han fick sluta sitt arbete som analytiker. Efter en tids förvirring,
där jag såg olyckan som mitt fel "om jag inte varit
så elak mot honom... han kanske var upprörd över
något jag sagt när han åkte iväg...",
hamnade jag i något slags chocktillstånd och fungerade
bara mekaniskt. Vi hade befunnit oss i ett kritiskt skede av analysen
och nu avbröts processen från den ena dagen till den
andra och jag hängde i luften, stelt dinglande.
Efter några samtal med andra analytiker insåg jag att
jag inte skulle få någon hjälp. Analytikerförbundet
avsvor sig ansvar och hade inte för avsikt att lotsa mig igenom
traumat. Jag behövde hjälp, jag var i akut behov av en
uppföljning av det som skett, men i alltför uselt tillstånd
för att kräva det. Eller gräva upp himmel och jord
för att få vad jag behövde. Istället krympte
jag ihop inuti och för att inte bli galen - som jag ibland
trodde - påbörjade jag arbetet med att långsamt
stänga igen porten till mina inre rum. Efter några månader
hade jag lyckats, med besked.
Jag lullade fram i tillvaron. Jag tror att lamslagen och hopplös
är tillstånd som bäst beskriver var jag befann mig
det närmaste året. Jag kände varken sorg, glädje,
ilska, lust, ledsnad eller rädsla. Faktum är att jag inte
kände någonting. Det dagliga livet rullade på med
arbete, mycket arbete, och socialt umgänge, lite socialt umgänge.
Mest upplevde jag det sociala livet som krävande och energimässigt
tröttande. Kunde jag undvika människor gjorde jag det.
Jag skrattade när det förväntades av mig och jag
var empatisk när stunden krävde det, men alla känslouttryck
jag visade var konstruerade och högst medvetet uppspelade för
den sociala kretsen, som tyvärr ofta var mina nära vänner.
Jag ville tro att jag spelade teater för dem för att inte
betunga dem med min icketillvaro, men sanningen är nog att
jag inte klarade av omtanke. Det skulle kunna få mina skydd
att krackelera.
Inget, framför allt ingen, släpptes in och inget släpptes
ut. Jag upplevde mig helt enkelt hermetiskt tillsluten och visste
inte hur jag skulle ta mig ut. Och även om jag vetat hur skulle
jag aldrig våga göra det. Vem skulle ta hand om mig om
jag bröt samman? Hur skulle jag lappas ihop?
Så jag lullade fram i tillvaron, oftast omgiven av en sövande
dimma. Då och då började ett ord dyka upp. Ett
ledord, eller ett nyckelord. Hopp. Kunde det vara så
att jag tappat hoppet? Det var annars ett begrepp jag inte hade
någon relation till. Såg det nog mest som ett ord med
religiös anknytning. Som Tro, Hopp och Kärlek ungefär.
Ändå fanns det där, klockrent. Vad betydde det?
Enligt ordboken betyder hopp "Väntan. Grundad tro
på (och önskan om) gynnsam utveckling".
Själv var jag likgiltig inför framtiden, för min
omgivning, ja för livet självt. Jag såg ingen ljusning
någonstans men å andra sidan såg jag inget mörker
heller. Ett uttryck man ibland använder för att antyda
att det just nu inte är något vidare men snart så...
är "det finns hopp om bättring" eller ännu
bättre "det finns hopp om liv". Är det inte
en genial devis? Idag ser jag det som en mycket relevant visdom.
Om hoppet finns är läget visserligen inte bra men det
är åtminstone okej. Och det kan absolut bli bättre!
Hopp kanske är liktydigt med livskraft. Eller livspotential.
Jag har hursomhelst lärt mig att det är en livsviktig
funktion i människans psyke. Vare sig hon lever i freds- eller
krigstid. Efter några korta och märkliga episoder skulle
jag inse precis hur viktigt detta Hopp var för min själsliga
och mentala hälsa.
Jag satt håglös på en uteservering med en väninna
och åt glass och diskuterade psykologiska och filosofiska
spörsmål. För första gången på
länge grep samtalet efter en stund tag i mig och jag kunde
med liv och lust se såväl de små som de stora perspektiven.
Jag tyckte till min egen förvåning att jag kunde se glimtar
av mitt gamla engagerade jag. Men jag var osäker på om
det verkligen var så eller om jag bara blivit mycket skicklig
i mitt sociala trevlighetsspel.
Min väninna behövde gå på toaletten och plötsligt
stod två kvinnor vid vårt bord och frågade mig
om jag ville medverka i en grupp som diskuterade religiösa
frågor. Jag avböjde eftersom min religiösa syn skiljer
sig så markant från den gängse tolkningen av religiösa
skrifter och religiösa funderingar. Men vi pratade lite fram
och tillbaka och skildes i en stämning av vänlighet och
ömsesidig respekt.
Så kom min väninna tillbaka och inte mer än fem
minuter förflöt innan någon på cykel bromsade
in framför vårt bord.
- Och här sitter ni!
Det var ännu en kompis, som visade sig gå på en
kurs i kinesiologi, "Kinesiologi och kosmos". Hon var
på väg någonstans men ville på skoj visa
mig lite av vad hon lärt sig. För att träna, för
att imponera, för att... vad vet jag? Jag satt på min
stol medan hon ställde snabba frågor och växelvis
tryckte på mina armar för att få jakande eller
nekande svar. Det gick så fort att jag, med min då långsamma
fattningsförmåga, inte hann förstå vad jag
svarade på, och ibland frågade hon inte ens mig - Elisabeth
- utan menade att hon ställde frågor till mitt högre
Jag och till aspekter av mitt väsen som jag inte ens visste
kunde svara! Hon instruerade mig om hur jag skulle knäppa mina
händer, släppa dem, knäppa dem på annat sätt
osv samtidigt som hon fortsatte mumla och trycka på mina armar.
Hon viftade lite ovanför mitt huvud och sade då och då
- Äh, jag vet inte om jag gör rätt men jag tror att
det var så här...
Efter några minuter var hon klar.
- Hej då, måste sticka!
Jag och min väninna satt kvar vid bordet och pratade ett tag
till innan det var dags att gå. Det var då jag märkte
att något hänt. Jag gick där och tog snedsteg som
om jag var berusad. Eller som om jag hade ett par nya, alldeles
för starka glasögon på mig som fick mig att trampa
i luften.
- Är jag längre än vad du är? frågade
jag.
- Vadå längre? Du har väl alltid varit lite längre
än mig.
- Men jag menar längre. Det känns som om jag är en
halvmeter längre.
- Jaså du.
Vi skildes och jag gick hem till mig. När jag lagt mig och
släckt lampan kom det. Ett bubblande skratt som kittlade upp
från benen någonstans och sipprade fram i ett förnöjt
fnitter. Jag hade inte fnissat eller skrattat hjärtligt sen
gud vet när och nu var det inte frågan om något
socialt förväntat leende utan ett skratt av pur livsglädje
och om jag så blir hundra år kommer jag aldrig begripa
vad det var som hände. Inom mig sjöng det "Hoppet!
Jag har fått tillbaka hoppet! Jag har kontakt igen. Tack,
tack, tack".
Skillnaden mellan början på dagen och slutet var så
stor att det som hänt kändes som magi och det gjorde att
jag blev smått högtidlig där mellan lakanen. Känslan
av magi förstärktes när jag tänkte på
vad som hänt på caféet. Vad hade egentligen avhandlats?
1. Psykologi och filosofi med en nära vän
2. Religion med två okända kvinnor
3. Andliga övningar utförda av en nära vän
På något märkligt vis samverkade dessa tre episoder
för att återställa en balans som jag varit skild
ifrån alldeles för länge.
Än idag är jag förundrad över det hela. För
mig var det Något eller Någon som grep in, även
om det kan verka som tre helt ordinära händelser. Och
såvida jag inte blir dement kommer jag att minnas den kvällen
så länge jag lever.
|
|