|
Kapitel
|
Lite
om val
Har det hänt att du i stunder av förtvivlan bittert ångrat ett
val du gjort? Det skulle i så fall inte göra dig unik. Själv försöker
jag i största möjliga mån undvika det eftersom jag är övertygad
om att vi alltid gör precis de val vi måste göra, i stort som
i smått, men likförbaskat uppstår ibland situationer jag skulle
vilja spola tillbaka och ta om.
Vi väljer utifrån de livsbetingelser vi haft, och skapat, fram till
nuvarande sekund och vi har oftast ingen möjlighet att förutse konsekvenserna
av valen. Vi har alltid skäl att välja till eller bort något,
vare sig detta skäl heter rädsla, övertygelse, lättja eller
något annat. Men vi har inte, just då, något annat val. Låt
mig ge ett exempel.
En man står med ett laddat vapen riktat mot en annan man, pressar pekfingret
mot avtryckaren och ett skott avlossas. Pang! En man är död.
Frys bilden.
En grym, tragisk handling med många och förödande konsekvenser
för alla inblandade har utförts, som lätt kunnat avstyras om förövaren
bara sänkt sitt vapen och gått därifrån. Det hade varit
så enkelt!
Enkelt? jag är väl inte så säker på det. Vi gör
val nästan varje sekund under ett liv. Några gånger är de
stora och avgörande för vår framtid, som huruvida vi ska behålla
ett barn, acceptera inträde på en utbildning, byta från ett arbete
till ett annat, bryta med vår partner - eller inte. Och så vidare.
Oftast är det dock små, omedvetna, till synes obetydliga val vi gör.
Men är de så obetydliga?
Jag påstår att de inte är det, eftersom varje val vi gör
binder länk till länk som så småningom blir en lång
kedja av val som leder oss exakt till den situation vi befinner oss i här
och nu. Det innebär att ju fler omedvetna val vi gör desto mer knuffas
vi omkring när vi utifrån våra tolkade erfarenheter och upplevelser
bakåt i tiden låter våra känslor färga varje liten
valsituation vi hamnar i.
Det behöver inte ens vara känslomässiga val vi gör, utan bara
invanda rutinval som likväl baserar sig på djupt liggande, ofta obearbetade,
känslor.
Om vi ständigt hamnar i situationer där samma mönster upprepas
och bara aktörerna och omgivningen skiftar och vi själva om och om igen
kommer till korta, eller om vi likt läskpapper drar till oss röriga
och smått kaotiska situationer hur vi än vrider och vänder oss,
kan man nog påstå att vi hamnat i en karusell av destruktiva val.
Vi kommer ingen vart utan återupplever och repriserar sen lång tid
halvt glömda, men förborgat gömda, trauman. Och vi agerar som om
vi fortfarande levde dem. Vi testar och vrider och vänder, och ges hela tiden
möjlighet och tillfällen att ändra ett förlopp - men gör
det inte.
Vi ställs inför situationer där vi ges en chans att bryta ett invant
agerande, eller en djupt rotad negativ självbild - men vågar inte.
Om jag är uppmärksam kan jag med tiden identifiera dessa situationer,
ställa mig en stund vid sidan om och le igenkännande, även om ögonblicket
inte är det minsta roande egentligen, utan snarare svårt, smärtsamt
eller allmänt bökigt.
Jag kan ibland se var jag halkar snett och glider sen vidare, som Bambi på
hal is, tills jag i stark motvind och mörbultat tillstånd når
fast mark och kan gå vidare, bara för att senare möta ungefär
samma besvärlighet; "Hej, känner jag inte igen dig nånstans
ifrån?" och backar med tidigare bakslag i färskt minne. Men oftast
märker man inte ens misstaget förrän man omplåstrad och bandagerad
och rätt irriterad ser tillbaka på vad man just varit med om.
Det första steget till att göra konstruktiva val är att identifiera
en situation med inbyggd personlig problematik. Redan där har vi en variabel
av möjligheter. Vi ser öppningar där vi tidigare bara snodde runt
som en kopplad hund i hopp om att bli friad av någon annan.
Nästa steg är att våga tro att våra egna
handlingar verkligen kan leda till en förändring till det bättre.
Det tredje och svåraste steget är att våga ta konsekvenserna
av ett medvetet val. Att göra oss själva ansvariga för
händelseutvecklingen av det val vi gjort.
Själv har jag en benägenhet att se minst tre steg framåt när
jag står inför en obehaglig valsituation. Jag tänker på
riskerna jag måste ta och på responsen från de inblandade. Inte
minst grubblar jag länge på hur jag själv ska ta emot den andres
respons. Då är det lätt att bara lägga av, bli handlingsförlamad
och förtvivlad - och rädd naturligtvis. För det är ju det
alltihop handlar om. Rädsla.
Ibland säger vi nonchalant när vi ställs inför något
svårt; "Äh, jag struntar i det. Jag orkar inte bry mig. Så
viktigt är det inte!". Med all respekt för försvar, men jag
tror att det egentligen låter så här; "Jag vågar
inte för allt i världen stå upp inför honom/henne/dem och
säga vad jag vill och behöver säga, för vad gör jag om
han/hon/de skäller ut mig? Då dör jag hellre än utsätter
mig för det!"
När jag hör någon säga "jag vill inte" frågar
jag "vill du inte eller vågar du inte?" och samtalet
tar genast en intressant vändning - om inte annat blir det tal om hur vi
använder ord och deras betydelser.
Men om man nu inte hoppar tresteg som jag (det har blivit bättre!), utan
går steg för steg utan att först iscensätta ett skräckscenario
för den inre synen, blir det lättare att ta saker som de kommer och
agera därefter.
Om vi väntar in händelsernas utveckling lugnt och med tillförsikt
- ta ett djupt andetag och slappna av i mellangärdet - är vi inte lika
försvars- och stridsberedda, och gör inte lika många förhastade
och panikartade val. Vi utgår inte ifrån att omvärlden vill oss
illa, utan avvaktar och agerar först när vi är redo. Vi börjar
lita på livet lite mer, peu en peu. Då har vi hoppat av karusellen
och istället så sakteliga börjat gå framåt, på
egna ben.
Med konstruktiva val följer självförtroende, och tron på
den egna förmågan, och i förlängningen kommer förändringarna
som innebär friare rörelser och en mera positiv syn på det egna
livet sammantaget.
Vi ser ju faktiskt att det är lättare att leva och att vi hamnar i förre
trångmål. Vi ser också att omgivningen inte längre arbetar
mot oss, utan med oss, och vi bemöter den med större tillit, som ger
oss tillit tillbaka.
I själva verket var ingen eller inget egentligen mot oss utan man svarade
på och speglade vår egen attityd. Liksom allt speglar oss själva.
Vi är ju vårt eget universum, vårt eget centrum och allt runtomkring
oss aktiveras av vad vi själva ger ut - vad vi än må tycka eller
tänka om det.
Ingenting är självklart eller statiskt omkring oss, utan i ständig
rörelse, och vi har all möjlighet i världen att påverka alltings
förlopp. Vi är aldrig hjälplösa nickedockor, utan aktivt medverkande
i precis allt som sker i våra liv, vare sig vi handlar eller väljer
att förhålla oss passiva.
Nå, tillbaka till mannen med pistolen. Hade han kunnat avstå från
den hemska handlingen?
Ja, men knappast utan vidare. Hans medvetande är summan av alla hans val
och han agerar utifrån det. Varje länk i hans kedja har fört honom
fram till det han nu står framför. För att undvika katastrofen
skulle han, sekunden innan sitt dåd, tvingas omvärdera hela sitt liv
bakåt och i en hundradels sekund, innan skottet brinner av, ta det medvetna
beslutet att ändra sin framtida livsriktning ett antal grader.
Hypotetiskt är det fullt möjligt, och i en film som tillåts rulla
i ultrarapid, men praktiskt?
Det är nog lättare att försöka undvika dylika kritiska ögonblick
helt genom att börja arbeta på att bli lite mer medvetna om vilka vi
är och vad vi vill att våra liv ska handla om. Och inte ens det är
lätt.
Låter jag smått fatalistisk? Ja, i så motto att
jag anser oss agera programmerat fram till den dag vi känner
oss så pass väl att vi är kapabla att göra
medvetna val baserade på medvetna beslut. Eller till den dag
vi vågar erkänna att vi gör återkommande destruktiva
val och börjar titta närmare på vad vi gör,
och hur vi gör det. Först då kan vi själva
i viss mån styra våra liv och inte vara våra känslors
lydiga slavar. Och först då är vi fria att vara
dem vi innerst inne är. Jag tror att det är det som menas
med människans fria vilja - i sin bästa form. Och den
människa som verkligen äger en fri vilja gör inte
som mannen med pistolen. |
|