|
Kapitel
|
Terapiernas
terrängkarta
Det kniviga med att ta ett beslut är att det bör följas av någon
slags handling. Har du insett att du har behov av en sortering i ditt liv är
det gott, om du dessutom har bestämt dig för att göra något
åt det är det ännu bättre men... hur i hela fridens dar ska
man bära sig åt?! Det är ju en djungel av terapier därute!
Jodu, det är med den insikten arbetet börjar och ju mer du förstår
att det verkligen är ett arbete desto bättre, för då kommer
du inte ta eventuella motgångar så hårt.
Nu är världen en gång så orättvis, att om man har pengar
är urvalet av terapier stort och brett medan vi som tillhör den stora
massan av sämre bemedlade, men som är lika behövande, får
söka alla möjliga och omöjliga vägar till terapeutens behandlingsrum.
Ett vanligt tillvägagångssätt är att man hamnar i akut själsnöd
och söker sig till landstingets psykiatriska enhet, via de blå sidorna
i telefonkatalogen. Då får man en tid hos en psykolog/läkare,
som i bästa fall efter några samtal slussar en vidare till en terapeut
för vidare utredning, och i sämsta fall ger en ett recept på sömnmedel
och/eller psykofarmaka och därefter lämnar en åt sitt öde.
Då gäller det att vara så motiverad att man antingen ställer
krav på den psykolog/läkare man träffat eller söker vidare
på egen hand. För en del är det tillräckligt med några
samtal på psykenheten för att komma på rätt köl igen,
men för andra är det bara inkörsporten till en mera långvarig
terapi.
Naturligtvis är det inte nödvändigt att vara akut hjälpsökande
för att ringa den lokala psykenheten. Vilket själsligt illamående
som helst är skäl nog för att anlita professionell hjälp.
Vare sig du går via psykakuten eller din läkare.
Det är lätt att ge upp om de första försöken misslyckas,
eftersom man ofta inte är i tillräckligt god form att ifrågasätta
ett avvisande när man är hjälpsökande, men om man lyckas komma
över sin besvikelse inser man snart att det finns fler än en väg
att gå, att det innebär en hel del ansträngningar, några
bakslag, men garanterad framgång. Så småningom tar man inte
de "Nej, tyvärr..." man sannolikt får några gånger,
som personliga nederlag, och börjar steg för steg förstå
hur terapidjungelns lagar fungerar. Låter det krångligt? Det är
det också - till en början.
Men om vi ska börja bena lite i terapiterrängen. Eftersom psykologins
historia har förgreningar i olika riktningar och består av olika teorier
som tillämpar olika metoder, finns det också en uppsjö av kliniska
och alternativa terapiformer, som alla har sina förespråkare. Samtidigt
kan man idag se hur olika teorem, som tidigare varit skilda och till och med befunnit
sig i konflikt med varandra, integreras i behandlingsmetoderna för att uppnå
en större helhetssyn, i strävan att förstå den mänskliga
naturen bättre.
Eftersom våra personligheter, behov och problem ser så olika ut finns
det en terapiform för oss alla. Det gäller bara att hitta den. En del
söker sig till korta terapier, andra till långa. En del vill arbeta
i grupp medan andra behöver ensam spegling. En del väljer intellektuella
vägar medan andra vill leva ut sina känslor fysiskt. Ibland blir vi
hänvisade en terapiform men upptäcker efterhand att vi vill gå
vidare till en annan, som passar oss bättre.
Det viktigaste att komma ihåg om man vill komma i kontakt med den traditionella
psykoterapin eller psykoanalysen är att efterfrågan vida överstiger
tillgången och att varje terapeut bara har ett fåtal klienter
under flera år. Tillgången är dessutom tyvärr en ekonomisk
fråga. Vill man gå i analys och har råd att betala fullt pris
för varje behandlingstillfälle (4-5 ggr/vecka) har man avgjort lättare
att hitta en terapeut, eftersom man då inte bara är hänvisad till
läkare med analytikerutbildning, utan kan välja psykologer med samma
vidareutbildning, men som inte har anknytning till försäkringskassan.
Den billigaste, och för en del nödvändiga, möjligheten till
psykoanalys går alltså via läkare med analytikerutbildning, och
därmed försäkringskassan, och det hägrande frikortet, eftersom
varje behandlingstillfälle då bara kostar som ett läkarbesök
och ganska snart blir gratis med hjälp av frikortet. Gudarna ska dock veta
att det också är den svåraste vägen.
Nu lämnar vi den ekonomiska aspekten av det hela.
Man får räkna med att ett vanligt svar är "Tyvärr har
jag ingen vakant plats under överskådlig tid, så jag måste
be dig att antingen återkomma om några år eller försöka
vidare". Efter ett antal "Tyvärr..." blir man både frustrerad
och uppgiven, men återigen; om det är psykoterapi/analys man söker
får man helt enkelt se det som ett ihärdigt deltidsarbete, och när
man betat av alla sina listor är det bara att börja om från början
igen. Plötsligt kan man så få ett svar i stil med "Jag håller
faktiskt på att avsluta med en klient och om du vill kan du få en
tid för intervju."
Intervju? Hoppet vaknar och man tycker sig se ett svagt ljus skymta i labyrintens
mörka vindlingar. Dock bör man veta att en intervju ingalunda garanterar
en terapeut. En intervju är precis vad det låter - ungefär tre
samtal där du berättar om dig själv och vad du vill ha hjälp
med och terapeuten gör en bedömning huruvida han kan vara till hjälp
eller inte, och huruvida han anser att just denna terapiform är mest lämplig
för dig eller ej, grundat på en mängd olika faktorer. Skulle det
vara så att du bedöms "lämplig" återstår
ännu en knepighet; ibland kan terapeuten ha en kölista, som innebär
att ni inte kan påbörja det terapeutiska samarbetet förrän
om tidigast två år! Nu gäller det att vara synnerligen
motiverad!
Men som sagt, vägarna är många och om en känns alltför
snårig kan man slå in på en annan. Det viktiga är att inte
ge upp, och det kan inte betonas nog mycket. Bagatellisera inte ditt behov av
att bringa ordning i ditt inre när du stöter på patrull. Ett nej
är ingen bestraffning eller något bevis på att dina problem är
för små att ta på allvar. Det visar endast och uteslutande att
efterfrågan överstiger tillgången och att din motivation och
ihärdighet avgör huruvida du når slutlig framgång eller
ej, och längre fram ska jag kort beskriva andra terapimetoder som är
lite lättare att komma i kontakt med.
Ett vanligt förhållningssätt man antar när man träffar
någon hjälpare inom sjukvården är att man överlämnar
sig helt åt denne någon. "Hela mig, ta hand om mig, gör
mig bra igen, gör mig frisk!". Vi kan först som sist komma överens
om att ingen annan kan göra det arbetet åt oss. Ingen annan kan hela
oss utan vår egen medverkan. Ingen annan kan få oss att må bättre,
ta till oss en behandling åt oss eller ta över vår smärta,
vare sig den är fysisk eller psykisk. Vår förmåga till läkning
är helt beroende av vår egen vilja att läka. Processen är
en ensam resa, men vi kan hysa tillit till att terapeuten har de nödvändiga
instrumenten att guida oss i den oländiga terrängen. Karta, kompass
och verktyg finns hos terapeuten men själva seglandet eller byggandet måste
vi själva göra, ingen annan kan göra det i vårt ställe.
Dock, under terapins gång kommer vi gång efter annan försöka
lägga över ansvaret på terapeuten för att själv slippa
ta stötarna som uppstår, varpå terapeuten i sin tur lotsar det
tillbaka till oss. Det är en självklar del i behandlingen och helt i
sin ordning.
Förresten, ordet ansvar är en vansklig term att handskas med. Ofta värdeladdar
vi ordet negativt och upplever det som kravfyllt. Egentligen tror jag att ansvar
är något gott. Det ger mig rätten att helt och fullt skapa, omskapa
och ha kontroll över mitt liv - varje sekund. Ju mer ansvar jag tar för
mig själv, desto friare och mer flexibel tillåter jag mig att vara.
Varje terapiform har i slutänden det målet; att få individen
att ta fullt ansvar för varje känsla, varje handling, varje tanke och
varje situation som uppstår i livet. Att så lite som möjligt
se sig som ett offer för omgivningens påverkan. För att på
så sätt ha maximal rörelsefrihet att pröva egna lösningar
och infallsvinklar på varje problem som dyker upp. Då söker man
inåt efter de egna resurserna som kan omvandla problemet till möjligheter
med flera alternativa vägar att ta. Att överlämna ansvaret på
någon annan att lösa mitt problem innebär ju samtidigt att jag
måste hålla tillgodo med någon annans lösning, vare sig
den är bra för mig eller inte. Är den inte bra för mig får
den oönskade konsekvenser för mig och problemet kvarstår, om än
i ny form, och vad vann jag då genom att överlämna ansvaret till
någon annan? Vem vet bättre än jag hur mina behov ser ut? Om jag
känner mig själv och mina behov vet jag också hur jag bäst
ska hantera dem för att må bra.
|
|