Klassisk psykoanalys

Psykoanalysens grundare är Sigmund Freud, som med sin driftsteori och dess konsekvenser för behovstillfredsställelsen revolutionerade världens syn på människan. Han menade att människan är driftstyrd och i varje handling söker driftstillfredsställelse. Psykoanalysen ser de flesta problem som omedvetna behov, där analytikerns roll är att medvetandegöra analysanden (klienten) om dessa önskningars och behovs verkliga uppkomst, och att få analysanden att se sambanden mellan olika behov och känslotillstånd. Målet är att analysanden i varje handling och känsla ska vara så medveten som möjligt och nå en insikt om sina behov, och därmed släppa falska föreställningar om sig själv och det man upplevt.

Analysen är en hjälp till självhjälp där analytikern intar en passiv roll med få inpass under behandlingen. Drömmar och fria associationer är en viktig del i processen, liksom överföring, dvs de känslor analysanden projicerar på analytikern, som får representera de viktigaste personerna i analysandens liv - oftast föräldrarna. Den analytiska processen är lång. 4-5ggr/vecka under en period på 4-6 år. Intensiteten gör att analysandens försvar inte hinner återuppbyggas mellan besöken och att insikterna inte stannar vid det intellektuella medvetandet utan bidrar till en genomgripande förändring i individens liv.
Analysen arbetar med barndomens trauman, som påverkar individens ageranden och förhållningssätt i vuxen ålder. Så länge konflikterna förblir olösta och obearbetade består det neurotiska upprepningstvånget, dvs individen svarar på samma sätt på vissa stimuli - till exempel vissa situationer - om och om igen. Individen projicerar sina egna problem på omgivningen. Som om en skiva hakat upp sig och inte kommer vidare.

Behandlingen går till så att analysanden ligger på en soffa utan ögonkontakt med analytikern, för att bl a behålla den nödvändiga distansen. Analysanden associerar sedan fritt via drömmar, dagsfragment, känslor, tankar osv. Analytikern tolkar sparsamt och speglar mera. Ställer få frågor och ger länkar till olika associationer. Stannar till vid något och ber analysanden utveckla. Tystnaden utnyttjas. Processen ges tid. Så småningom kan analysanden själv ställa de rätta frågorna och komma fram till de rätta svaren.
Slutresultatet behöver inte innebära att individen ändrat sina ursprungsbeteenden men att det finns en större medvetenhet när de uppstår. Att nyansrikedomen blivit större. Försvaren är inte lika rigida utan mer flexibla. Konflikterna är kartlagda och bättre förstådda. I många fall försvinner inte bara problemens symptom utan också orsakerna, och individens liv kan levas rikare och öppnare.

Beteendeterapi

Namnet indikerar att det är ett beteende som ska förändras. Detta kan ske i så väl individual-, grupp- som familjeterapi. Beteendeterapin lutar sig mot vetenskapliga resultat och skiljer sig markant från psykoanalysen. Här är det mätbara intressant. Man menar att människans beteenden grundar sig på inlärning och alltså kan läras om. Terapeutens insatser är mindre intressanta än själva metodiken, men relationen och tilliten till terapeuten är samtidigt viktig för att ett ärligt samarbete ska vara möjligt. Eftersom terapeuten under behandlingens gång har ett mer aktivt och aggressivt förhållningssätt, bl a genom att försätta klienten i obehagliga känslotillstånd och hjälpa henne agera ut de känslor som uppstår, krävs det att tilliten är så stor att klienten känner att inget ont kommer hända henne och att terapeuten stödjer henne vad som än händer.

Metoden ska kunna upprepas gång på gång, med samma resultat och med ett stort antal klienter, för att anses giltig. Samtidigt tar man hänsyn till individens hela livssituation; i vilken miljö hon lever men också hennes livshistoria. Beteendeterapin menar att människan skapas i samspelet mellan miljön och andra människor och att det vi kallar normalbeteende är kulturellt betingat, inte objektivt. Man tittar på önskade respektive oönskade beteenden där målet är att avprogrammera de oönskade. Beteendeterapi är en vanlig terapiform vid t ex fobier.
Behandlingen innebär att man skärskådar det som framkallar ångesten hos individen för att sedan utsätta henne för det och därefter lära henne att hantera situationerna på ett nytt sätt. Terapeuten hjälper klienten att bryta en betingning, dvs kopplingen mellan situationen, obehagskänslan och den åtföljande handlingen. En nyorientering upprättas där individen så småningom lär sig bemästra sin ångest när beteendet förändrats. Med andra ord menar den beteendeterapeutiska skolan att man kan träna bort psykiska problem.

Gestaltterapi

Här fokuserar man på nusituationen och målet är att medvetandegöra individen om de val hon gör. Vilka hinder sätter hon upp för sig själv och varför? Kropp och intellekt ska samverka till en insikt. Inom gestaltterapin menar man att människan ideligen söker upp livssituationer, som påminner om de obearbetade känslor och trauman man bär på, för att avsluta dem.
Rollspelet är en viktig del i det terapeutiska arbetet. T ex "den tomma stolen", som innebär att individen föreställer sig en i sitt liv viktig person på en tom stol och talar och agerar direkt till denne person istället för att göra det via terapeuten. På så vis aktiverar man en känsla och bearbetar den genom att individen riktar frågor, påståenden och handlingar till den tänkta personen som om den var där och nu och inte en historisk gestalt.
Gestaltterapin ser på individens sätt att tolka sin verklighet och medvetandegör henne om det subjektiva i hennes tolkningar. Så småningom upphör hon att se sig själv som ett offer för sin historia, eller i situationen, och inser att hon själv har ett ansvar att skapa sin tillvaro.
I gestaltterapin har terapeuten en aktiv roll på så sätt att terapeuten agerar den vuxne och speglar det som hände i individens förflutna. Också med reaktioner och konfrontationer när individen visar en omedveten konflikt och vill förtränga den.
Något som också präglar gestaltterapin är polaritetstänkandet. Terapeuten ifrågasätter individens självbild och arbetar med att plocka fram de dolda motsatserna för att på så sätt få individen att se de bortträngda sidorna av sin personlighet.

Psykodrama

Livet är en teater, människan en rollspelare och psykodramat iscensätter livssituationer i konstanta grupper om 5-6 personer. Det är alltså en form av gruppterapi, där man fokuserar inte bara på den enskilda individen utan på kollektivet och den gemensamma upplevelsen. Alla deltagare har sin egen unika tolkning och upplevelse av det som gestaltas i rollspelet och dessa upplevelser bearbetas sedan med hjälp av terapeuten efter rollspelet.
Innan själva gestaltningen väljs en huvudroll för dramat. Konflikten tas först upp i intervjuform där terapeuten ställer frågor till huvudpersonen för att konfliktens art ska konkretiseras. Var ligger tyngdpunkten i konflikten? Vilket tema ska avhandlas? Därefter utses några hjälpjag som ska agera stöd- eller skuggjag och motspelare till huvudrollen. Motspelarna gestaltar viktiga personer i huvudrollens liv, som t ex föräldrar, syskon, släktingar eller andra auktoriteter. Ibland byter man roller så att huvudpersonen får sätta sig in i sin motspelares roll och känslor för att på så sätt se sig själv och sitt agerande med andra ögon. Terapeuten är också regissör och kan gå in i dramat för att ge instruktioner till motspelarna, t ex viska till dem vad de ska göra och säga till huvudpersonen.
Efter dramat bearbetas scenerna av alla deltagare, och målet är att huvudpersonen ska komma till insikt om sin problematik och hur den kan hanteras mera kreativt i framtiden.

Psykodramats förespråkare menar att delar av varje problem är allmänmänskliga och därför har relevans för övriga motspelare, inte bara för huvudpersonen. Syftet är att individen ska se sina känslor, tankar och beteenden i nytt ljus och också kunna förstå sin omgivning bättre genom att placera sig i någon annans roll. Psykodramat är ett kontrollerat sätt att leva ut sina okontrollerade känslor på.

Psykosyntes

Kropp och själ är ett och kan aldrig åtskiljas. Det ansåg Roberto Assagioli vid seklets början. Han började sin bana som elev till Freud men gick så småningom sin egen väg och betonade det personliga självförverkligandet i människans utveckling mot psykiskt och fysiskt välbefinnande. Han använde sig av tekniker från såväl öst som väst och blandade psykoanalys, religion, medicin, filosofi och vetenskap för att återskapa människans inre balans.
Enligt Assagioli och psykosyntesen är människan en treenighet bestående av kropp, själ och ande, och psykosyntesens syfte är att förena de motstridiga krafter som finns i individen för att kunna utnyttja hennes fulla potential och kreativitet i livet. Metoden går ut på att individen på egen hand och tillsammans med terapeut utför olika övningar, som t ex meditation eller guidade vakendrömmar. Psykosyntesisterna menar att den traditionella psykoanalysen blottlägger smärtan och grunderna till den men att den inte erbjuder någon ny väg att slå in på. Inget sätt att kanalisera den frilagda energin som tar sig uttryck i exempelvis aggressivitet, sexualitet eller kreativitet.
Psykosyntesen kräver att individen själv är aktivt engagerad i sin utvecklingsprocess och att hon tar tillvara de metoder som kan bidra till den. Det kan vara drömarbete, meditation, färg- och bildbearbetning osv. Psykosyntesen har beskyllts för att vara alltför enkel, liksom de metoder man använder sig av, men terapeuterna menar att vi har tillgång till alla helande krafter i oss och att olika utvecklingspsykologiska skolor har komplicerat synen på människan och hennes problematik. Man utgår här istället från det friska och starka i individen, eftersom en fokusering på lidandet ökar detsamma. Samtidigt negligerar man inte problemen och lidandet utan uppmanar till och guidar individen att använda metoder som hjälper henne att möta det svåra förhållandet mellan alla sina delar.
De diplomerade psykosyntesterapeuterna behöver ingen medicinsk eller psykiatrisk utbildning.

Kognitiv terapi

I sin forskning kom Aaron T Beck 1967 fram till att deprimerade människor i högre grad än icke deprimerade undvek avvisanden och ogillande från omgivningen. Att de hade en konstant negativ självbild, tillika negativ bild av omvärlden och om framtiden och att de på olika sätt systematiskt tolkade och förvrängde verkligheten för att få den negativa bilden bekräftad. Beck började utforma behandlingsmetoder som gick ut på att få patienter att inse att deras föreställningar inte var realistiska och gick att ändra.
Den kognitiva terapin menar att vårt tänkande, våra förväntningar och våra tolkningar av det som händer oss avgör hur vi känner och reagerar och att terapins syfte är att förändra våra tankemönster via nya insikter och kunskaper.
Teknikerna är inte givna utan varierar från patient till patient, från problem till problem. Patienten tränas i att tänka vetenskapligt, dvs logiskt och empiriskt. Bl a genom att undersöka riktigheten i sina föreställningar och tolkningar. Terapeuten försöker tillsammans med patienten finna nya infallsvinklar till gamla vanemönster som inte fungerar. Terapeuten har i den kognitiva terapin en aktiv, styrande roll och varje session börjar med att terapeut och patient strukturerar en dagordning där man bestämmer vad som ska avhandlas. Båda parter bildar ett team och samarbetar kring de frågor, tankar, föreställningar och alternativa lösningar på gamla problem som bearbetas.
Behandlingen sker oftast i dialogform men också som lektioner, eller utbildning, t ex i form av filmer, skrivet material osv. Patienten måste själv komma fram till sina insikter men får ställa frågor som kan leda fram till dem.
Patienten kan få hemläxor, som t ex att vara uppmärksam på tankar och känslor av olika karaktär när hon upplever en situation obehaglig. Eftersom tanke- och känslomönster uppstår med automatik och man sällan hinner reflektera eller ens uppfatta dem när de dyker upp är uppgiften svår, men den skapar så småningom en medvetenhet och en sund distans som förhindrar drunkning i de egna känslorna. Patienten tränas i att se sina egna föreställningar och mönster som hypoteser, möjliga att testa riktigheten i - dvs också fakta som motsäger den egna föreställningen. Därav det vetenskapliga förhållningssättet.
Den kognitiva terapin räknas till korttidsterapierna.

Gruppterapi

"Ensam är stark" är en sanning med modifikation och i gruppterapin avser man att med gruppens dynamiska process åstadkomma individuella resultat. Det är en formellt organiserad grupp människor som genom kontrollerade gruppinteraktioner så småningom ska bidra till den enskilda medlemmens förändrade beteende och personlighet. Gruppen själv utgör det huvudsakliga terapeutiska verktyget.
Vad menar man då att gruppterapin ska utmynna i mera detaljerat? Följande faktorer är viktiga ingredienser i processen.

Förståelsefaktorer

Lära av andra
Det innebär som det låter. Ofta har man vid psykiska störningar svårt att relatera till andra människor, för att man har så fullt upp med sig själv. Förståelsen för andra blir lidande. Insikten om att andra delar mina problem, känslor och behov gör att jag vaknar upp ur självcentreringen, ibland chockartat, och påbörjar kontakten med världen omkring mig.

Universalisering
Känslan av att jag är unik i min problematik och därmed ensam minskar i takt med insikten att jag är en del av livet omkring mig och att jag kan identifiera mig med övriga medlemmar i gruppen.

Intellektualisering
För att förstå hur jag fungerar måste jag få en del saker förklarade för mig. Genom att analysera och samtala i gruppen kan jag bättre förstå sambandet mellan orsak och verkan. Det sår i sin tur tankefrön i mig som leder mig till större självförståelse.

Känslofaktorer

Accepterande
Termen innebär den svåra och avgörande utmaningen att acceptera varje medlem i gruppen.

Altruism
En emotionellt starkare form av accepterande som innebär att jag inte bara accepterar utan också aktivt vill göra något för de andra i gruppen.

Överföring
Summan av accepterande+altruism=överföring. Jag får en tillhörighetskänsla, en identifikation, som gör att jag upplever samhörighet med andra individer. Förtrolighet, tillit och ömsesidigt beroende är ingredienser i överföringens process.

Handlingsfaktorer

Ventilering
Jag får prata om och uttrycka mina känslor inför lyssnande åhörare.

Verklighetsprövning
Jag har ofta en orealistisk syn på mina egna och andras reaktioner. I gruppen prövar jag min verklighetsuppfattning och får den modifierad av övriga medlemmar.

Interaktion
Detta är egentligen bara en benämning på det okomplicerade samspelet mellan människor. Det slutliga målet i terapin är att utan stress och rädsla kunna fungera tillsammans med andra människor och ha förmågan att uttrycka mina känslor och min personlighet ohämmat och förvänta mig att bli sedd, respekterad och bemött som den jag är.

Till "Resan in" - terapidelen kapitel för kapitel