Att vara eller bara låta vara

Kapitel

Lite om symboldrama och heliga försvar

Jag sökte hjälp av flera skäl. Ångesten, rädslan, de återkommande depressionerna och likgiltigheten var bara symptom på något jag inte kunde sätta fingret på men hade en mängd teorier om. Likväl som du säkert kan, kunde jag rabbla upp rimliga och troliga orsaker till smärtan. Men nu räckte inte det för att lindra den och det var dags att ge sig ut på en långresa som jag visste hade många hållplatser, och jag gjorde det med hjärtat nästan bokstavligt i halsgropen.
Det handlade om fundamental rädsla. Om män och mitt vanskliga förhållande till dem. Det handlade om balansen mellan närhet och avstånd. Om att bli avvisad och reaktionen på avvisanden. Om grundtillit och självförakt. Det handlade om att ha talanger och alla möjligheter i världen - och stå som förlamad inför dem.

Men den mest akuta anledningen till att jag sökte hjälp var att jag varje år hamnade i ett svart hål under kortare eller längre tid och att jag började få svårare och svårare att ta mig ut ur dessa hål. Jag ansåg mig intellektuellt vaken och jag kunde utan större svårighet analysera det som hände omkring mig. Men det hjälpte inte. Sedan så långt tillbaka jag kan minnas hade jag gått med en oro och smärta, som när jag var liten kallades "körtlar i magen" men idag antagligen skulle kallas ångest eller djup osäkerhet. Nu när jag blivit lite äldre började livet komma ikapp, jag märkte det tydligt medan smärtan tilltog i styrka, alternativt blev till apati och livsleda.

Jag var van vid att arbeta med människor i kris och jag hade inte svårt att leva mig in i, och förstå, andra människors liv. Jag var bekant med själslig smärta och hade sett den i de flesta former, och jag var inte rädd för den när jag såg den gestaltad - hos andra. Däremot blev jag fullkomligt skräckslagen när den boade in sig hos mig. I min värld som jag bara ville skulle vara trygg, logisk och kontrollerbar.
Jag kunde utan svårighet avskilja mig från andras smärta men hade samtidigt en stark empati för de människor som levde i den. Jag tyckte att jag levde ett rikt liv och hade oftast en hungrig nyfikenhet på tillvaron. Men för varje dag ökade avståndet mellan mitt inre och mitt yttre utan att jag tycktes kunna göra något åt det.

Jag försökte prata med vänner men märkte att de inte förstod vad jag menade, förmodligen för att jag inte förstod själv. Jag hade mött människor som beskrev sitt främlingsskap i världen och gentemot andra människor. Själv kände jag att alieneringen i mitt fall inte riktades utåt, mot yttervärlden, utan inåt - mot mig själv. Det var som om järnportar slagit igen mellan intellekt och känsla, mellan hjärna och hjärta.
Mellan Mig och Mig. De tycktes aldrig ens ha blivit presenterade för varandra.

Jag led ingen brist på vänner, men när ångesten rasade som värst uppträdde jag som ett döende djur. Jag isolerade mig tills den värsta stormen bedarrat och kände en ensamhet i världen som gapade tomt och ekade högt.
Min smärta var säkert inte värre än någon annans, jag hade inga stora trauman jag kunde hänvisa till och vi har alla perioder i livet när all färg rinner av linsen. Men jag ville inte se fram emot evigt återkommande perioder av tomhet varvat med ångest, magsår och hjärtfladder. Jag ville heller inte ständigt höra den där molltonen, som plötsligt kunde ta överhanden helt, för att efter ett tag lägga sig på minst hörbara nivå igen. Men som alltjämt var närvarande.
Den första terapiformen jag valde, och vars innehåll jag tänker beskriva senare, kallas symboldrama och själva metoden är mycket enkel;

Patienten (P) ligger bekvämt på en soffa medan terapeuten (T) sitter vid huvudänden, utanför P:s synfält, och räknar ned henne till total avslappning genom att få varje kroppsdel att steg för steg släppa sina spänningar. Avslappningen gör att P så småningom hamnar i ett tillstånd mellan sömn och vaka och bilder, som kan liknas vid drömbilder, framträder.
Skeenden, stillbilder och symboler dyker upp för den inre synen och P uppmanas att berätta vad som händer. En egen symbolvärld, som känns nog så verklig när man ser den, spelas upp, och känslor förknippade med dessa symboler väller fram.
Terapeutens roll är att guida P genom dessa bilder men P förbehålls rätten att tolka bilderna eftersom symbolerna är högst personliga. Även om de också har arketypiska betydelser och dimensioner, dvs de är kulturellt och kollektivt betingade, finns det ändå nyansskillnader i vad den enskilde individen lägger för värde i symbolerna.
De till synes mest triviala bilder kan väcka en storm av känslor som P associerar till sin livssituation, och så småningom bidrar de till en förståelse för sammanhang som tidigare legat fördolda.

Varför valde jag då först symboldramat framför analys, psykoterapi eller annan terapi? Svaret är enkelt; för att jag i förstone behövde gå förbi mitt intellekt. En del av mina sår uppstod innan jag fått något språk - innan orden fanns i mitt medvetande och kunde formuleras. Endast känslor var inetsade i mig, och de verkade ha ett liv helt bortkopplat från mitt intellekt. Eftersom orden var så viktiga för mig och jag inte på minsta sätt var kapabel att beskriva mina känslor kunde jag bara agera och reagera, inte prata om det som pågick i mig. Jag behövde komma i kontakt med mina känslor. Vad som egentligen hänt var jag bara vagt medveten om och det var heller inte det som var det viktiga. Det var däremot vad som hände i mig som var viktigt. Det fanns inga ord att använda sig av, men med bilder kanske jag skulle komma åt något som fanns bortom orden.
Jag hade arbetat inom psykvården och jag var uppvuxen med terminologin och begreppen inom psykiatrin. Jag var också väl bekant med beteendemönstret mellan patient och terapeut, de terapeutiska faserna osv. Jag trodde att jag sett igenom allt, och inte skulle kunna ta till mig någon form av terapi, vilket jag med facit i hand kan konstatera mera handlade om ett försvar för att slippa underkasta mig den.
Men framför allt kände jag till mina mentala försvar. Hur jag mentalt/verbalt kunde manipulera den jag talade med och bortfokusera intresset från mina svåraste känslor. Jag tog helt enkelt över samtalet när det blev för hotfullt och intellektualiserade det vi pratade om för att på så sätt hålla känslorna så långt bort från det närvarande som det bara var möjligt. Omärkligt och med stil. Jag kunde vara en räv när det gällde att klara livhanken med hjälp av mina försvar och förbli ohotad.

Lite om hjärnan och ännu lite mer om försvar

Reptilhjärnan - ser till att vi överlever som fysiska varelser. Den ser till att andningen och andra livsviktiga kroppsfunktioner fungerar utan att vi behöver styra det medvetet. Den ser dessutom till att vi tillgodoser vårt behov av trygghet i överlevnaden. Det sker med hjälp av upprepning. Det som skapar trygghet i oss ser vi till att återkomma till gång på gång och hjärnan bryr sig inte om huruvida vår trygghet skapas konstruktivt eller destruktivt, bara att den upprätthålls. Det gör vi till den dag vi upphör med andningen och där. Trygghet är alltså lika viktigt som att andas! Reptilhjärnan lär in och kommer ihåg, men har svårt att glömma, därför blir tidiga trauman så inpräntade att de inte lämnar reptilhjärnans medvetande.

Däggdjurshjärnan - rymmer det limbiska systemet som innefattar samtliga våra känslor såsom glädje, sorg, ilska, lust, frustration, skam och avsmak. Det limbiska systemet består också av två delar - Amygdala och Hippocampus. Eller Anfall och Försvar. (OBS!OBS!OBS! Beskriv! Såväl ur biologiskt som psykologiskt perspektiv)

Neocortex - är den senast utvecklade delen av hjärnan i mänsklighetens historia och är den tänkande delen. Det är neocortex som skiljer oss från de flesta djur genom vår förmåga att tala, se framåt och tänka i kedjesammanhang.

Dessa tre delar av hjärnan strävar hela tiden efter balans - och lyckas för det mesta - men är det så konstigt om de ibland hamnar på fullständig kollisionskurs?! När smärtsamma saker sker i våra liv och hjärnans funktioner utsätts för stor stress hamnar systemet naturligtvis i obalans och hjärnan tvingas ta till kraftansträngningar för att återta jämvikten. Voilà, ett försvar är fött! (Om det nu är där det sker. Det är jag inte alls säker på... ren gissning).

Missförstå mig nu inte. Försvar är heliga och bör betraktas som det. De fyller en viktig funktion i det att de håller tillbaka ohanterliga känslor och skyddar oss från kaos när kaos inte är möjligt. De hjälper oss att fungera i vardagen. De försvar vi har är per definition omedvetna, annars skulle de inte kunna uppfylla den viktiga funktion de har. Att distrahera oss från den smärta vi känner när vi befinner oss i en obehaglig situation och återupprätta en känsla av trygghet. De gör det möjligt för oss att leva våra liv så drägligt som möjligt och hindrar oss från att gå överstyr när situationer uppstår som vi inte kan hantera och som orsakar spontan inre smärta. Jag tror egentligen inte att vi kan göra oss av med alla våra försvar, hur mogna vi än må bli, däremot kan vi byta ut dem när livssituationer, och därmed förutsättningarna för de gamla mönster vi lever i, förändras. Kan vi vara mera flexibla och röra oss lite friare i våra försvar blir de inte våra trånga, hårda rustningar utan mera som bekväma gångkläder som ger lite större rörelsefrihet. Har jag ett hum om när jag skyddar mig har jag samtidigt ett hum om hur jag gör det, och även om jag inte kan följa hela kedjan av orsaker, reaktioner och handlingar förändras mitt försvarsmönster i samma ögonblick jag får en glimt av åtminstone en liten länk i kedjan. Mitt beteende kanske inte förändras nämnvärt men jag slappnar av lite mer, är inte lika mycket på min vakt, och kan jag slappna av känns hotet mindre och blir mer hanterbart

Här kommer några försvarsexempel, som samtliga har till främsta syfte att hålla jaget rent och självbilden intakt. Att skydda dig från smärta och obehag och behålla din livssituation under kontroll och dig själv någorlunda funktionsduglig. Försvaren utgör vårt psykologiska skydd mot allt det vi uppfattar som farligt och hotfullt. Alla använder vi oss av en del av dessa försvar, beroende på var vi befinner oss i vår egen evolutionsprocess. Ingen är försvarsbefriad och alla har vi minnen och upplevelser med oss från tidiga år som vi i vuxen ålder fortfarande inte kan tackla när vi blir överraskade och "off guard". Då dyker försvaren upp som räddande och mycket organiserade brandmän i utryckning. Här ska räddas vad som räddas kan!

Omogna försvar

Ett omoget försvar är ett sätt att förneka verkligheten som den ser ut och istället göra om den för att den ska vara lättare att leva i. På så vis ser man aktivt till att undvika olustkänslor och stark inre stress. Gemensamt för de omogna försvaren är att bäraren inte upplever sig ha några problem. Tvärtom är det omgivningen som anses ha det. I den här gruppen finns liten, om någon, självinsikt och det är svårt att se det egna behovet av hjälp.

Projektion

Jag vägrar acceptera vissa impulser eller föreställningar hos mig själv och ser dem istället som andra människors irriterande egenskaper. Om min aggressivitet är svår för mig att hantera och visa puttar jag iväg den ut i omvärlden och anklagar istället dig för att vara aggressiv och skrämmande. Istället för att lite generat - eller frimodigt - erkänna att "ok, jag hade fel. Det var mitt misstag" vänder jag snabbt på skuldbördan och säger "Det var ditt fel! Om du inte bla, bla bla... så hade det här aldrig hänt!"
Om jag använder mig av projektion och hävdar att allting som sker alltid är någon annans fel behöver jag aldrig ta ansvar, eller ställas till svars, för någonting och slipper det obehag som en konfrontation skulle innebära. Å andra sidan blir jag också en ansträngande person i sociala sammanhang eftersom jag inte tar hänsyn till andra utan har som primärt mål att hålla min egen självbild ren och fri från "fel" trots att det innebär att jag måste betala ett högt pris, t ex mänsklig gemenskap.

Förnekande
Denna form av försvar är egentligen en variant på det mognare försvaret bortträngning och innebär att jag vägrar se en hotande fara och aspekter av min inre eller yttre verklighet. Jag stoppar likt strutsen huvudet i sanden och säger till mig själv att det jag inte kan se existerar inte. Ett typiskt förnekande är när jag får en allvarlig sjukdomsdiagnos, som är för smärtsam för mig att ta in.

Masochism/hypokondri
Jag försöker få andra att ge mig det jag behöver och vill ha genom exempelvis manipulation.

Utagerande
Jag agerar på varje impuls utan att se till konsekvenserna, för att slippa bli frustrerad och uppleva inre obehag. Detta är ett vanligt försvar bland politiskt aktiva i terrororganisationer och bland kriminella.

Neurotiska försvar

Neurotiska försvar är en gruppering av försvar som också kallas högre försvarsmekanismer, och dem behöver vi för att hantera stark stress och ångest. De allra flesta av oss använder både en och flera av dessa försvarsmekanismer. Skillnaden mellan de omogna försvaren och de neurotiska är, att de senare tar hänsyn till inte bara sina egna behov utan också inkluderar andras. Vilket i sin tur innebär att människor med neurotiska försvar har lättare att fungera i sociala sammanhang. Problemet med de här försvaren är att de visserligen håller smärta och stress i schack men priset jag betalar är dämpade känsloreaktioner och ett dämpat liv.

Bortträngning
Jag tränger undan obehagligheter så långt jag bara kan och låtsas som om de inte existerar. Jag till och med glömmer bort dem. Problemen finns naturligtvis kvar och för att hålla dem på plats, långt därinne, ödslar jag stor mängd energi på att kontrollera mitt undermedvetna, som inte finner något utlopp. Trots det hårda arbetet med att gömma minnen, känslor, behov osv för det medvetna jaget måste de få utlopp någonstans och ett medium jag kan använda för att koppla ihop undermedvetet med medvetande är drömmen. Där dyker de bortträngda minnena upp och lever ett från medvetandet fritt liv i bearbetning och problemlösning.
Den mest effektiva bortträngningen är när såväl själva händelsen, som känslorna förknippade med den, är bortglömd. Bortträngning som enda försvar räcker inte utan måste kompletteras med andra försvar.

Jag kan inte låta bli att berätta om en sekvens ur en TV-serie där en kille som arbetar på en bar berättar för en annan man som står och hänger vid bardisken hur man i hans familj brukar lösa problem.
- Vi stänger in problemet i en liten, liten låda och stoppar in den långt, långt inom oss så att det faktiskt inte finns mera. Fiffigt va?
Vid en annan del av bardisken sitter en psykiatriker och mumlar
- Tick, tack, tick, tack...
Läkaren hade naturligtvis klart för sig att den lilla lådan därinne fungerade som en tidsinställd bomb, som kunde detonera vid det märkligaste av tillfällen.

Intellektualisering
Jag har problemet klart för mig i huvudet men kan inte relatera det till en känsla. Jag kan tänka mig t ex ilska men inte känna den. Smärtsamma känslor och skeenden beskrivs i tekniska termer. Jag kan berätta om oerhört traumatiska saker jag varit med om utan att visa eller uppleva särskilt starka känslor.
Inom vissa yrkesgrupper kan dock både intellektualisering och isolering vara nödvändiga försvar för att kunna utöva yrket. Poliser, läkare, brandmän osv får inte hindras av sina känslor i akuta och psykiskt pressande situationer.

Isolering
Jag undantränger tankar men inte känslan, dvs jag kan känna mig orolig och obehaglig till mods utan att förstå varför.

Förskjutning
Jag förflyttar tankar och känslor till ett mindre hotfullt objekt. Om jag är grymt arg på dig men av någon anledning inte kan konfrontera dig kan jag slå sönder något istället. Eller jag har obearbetade känslor för mina föräldrar som jag istället konfronterar andra auktoritetspersoner med.
Ett allvarligt exempel på förskjutning är vissa fobier och tvångshandlingar där man undviker platser eller situationer för att de symboliserar förbjudna och djupt ångestladdade önskningar och behov. Jag vågar till exempel inte gå in i badrummet när mitt barn badar för att jag är rädd att jag jag ska dränka det. Min förskjutning handlar då om ambivalenta känslor för mitt barn som jag inte kan se eller hantera för att de är så tabubelagda.

Reaktionsbildning
Jag undviker skrämmande känslor eller impulser genom att vända dem till deras motsats. Om jag tycker intensivt illa om någon visar jag istället upp ett demonstrativt gillande. Jag strävar efter att kontrollera en förbjuden känsla genom att känna på ett mer socialt accepterat sätt. Har jag aggressiva tendenser omvandlar jag dem till omhändertagande och godhet. Lika stark som den ursprungliga impulsen är, lika starkt demonstreras dess motsats.

Regression
När jag regredierar går jag tillbaka till en tidigare psykisk utvecklingsnivå för att finna den tröst och trygghet jag inte upplever i vuxen ålder. Jag kan missbruka droger, göra mig liten och behövande, jag kanske inte vill gå upp ur sängen en morgon utan gömma mig i sängens mjuka värme eller jag kan idealisera, respektive nedvärdera en annan person osv.
Ett syfte med regressionen är att jag får tillfällig vila från mitt vuxna, problematiserade, jag och istället bejakar mina barnsliga behov.

Mogna försvar

Förutseende
Om jag ställs inför en svår situation försöker jag minska min stress genom att förutse hur förloppet kan komma att te sig, för att nästa gång kunna handskas bättre med en liknande situation.

Undertryckande
Jag håller skrämmande och obehagliga känslor under kontroll genom att känna dem. Jag löser inte problemet men jag balanserar det och håller det på mattan till ett senare tillfälle då jag bättre kan bearbeta mitt obehag. Jag håller känslorna vid liv men låter dem sippra fram senare.

Sublimering
Jag hittar vägar att uttrycka problematiska känslor på, som är socialt accepterade och till och med kreativa. Sexuella drifter som jag inte kan få direkt utlopp för kan till exempel uttryckas genom olika konstnärliga aktiviteter, som ersätter mina drifter och ger samma inre tillfredsställelse.

Försvaren är heliga men inte oersättliga. Jag tror att skräcken för förändring inte främst rör raserandet av skyddsväggarna utan mera vad vi ska ersätta dem med. Utan de försvar man känner sig trygg med är man ju helt naken och skyddslös. Och är man skyddslös tror man att vad som helst kan invadera en utan att man har en chans att värja sig.
När man modifierar sina försvar ger man sig själv en möjlighet att ändra invanda beteendemönster och det gör man inte på en kafferast! Det kräver sin kvinna eller man. Men - och det är viktigt - när de inte längre fyller en uppgift är det av största vikt att vi låter dem förändras, eller släpper dem rentav, och inte klänger oss fast vid dem för att de känns invanda och trygga.
För det mesta är våra försvar oangripbara eftersom de är som känslobeskyddande livvakter i skottsäkra västar. Men så beskyddande de är hämmar de samtidigt vårt växande. Försvar konserverar, lindar in, förpuppar, ytputsar och ser nogsamt till att nya, skarpare glasögon inte råkar sättas på din näsa.

Jag bestämde mig för att långsamt och försiktigt plocka ner sten för sten i min fästning tills bara grunden och lite användbart murbruk fanns kvar. Symbolterapin blev en väg som senare ledde till psykoanalysen.