|
Kapitel
|
Lite
om Smärtan.
Ofta är det lätt för oss att fly från smärta med olika
former av försvar, men det kommer alltid tillfällen i livet när
en flykt inte är möjlig. En skilsmässa, ett dödsfall, en sjukdom
eller annan livskris. Då slår plötsligt smärtan till utan
att vi i vårt försvagade tillstånd kan sammankalla vår
försvarsarmé.
Smärtan mäter glädjen, och utan den ena kan den andra inte få
näring att existera. Utan smärtan har vi ingen möjlighet att känna
eller uppskatta motsatsen. Smärtan har alltså något inneboende
gott, både i sig själv och som måttstock.
Smärtan får dig att stanna upp, den tvingar dig att beskåda sitt
ärrade ansikte, håller fast ditt huvud och ser dig djupt i ögonen.
Så nära att du kan känna den unkna andedräkten. Den frågar
inte om lov, som andra civiliserade väsen. Den står i din väg
när du vill skynda vidare och absolut inte är intresserad av att ens
slänga en blick på den. Blicken hamnar istället på klockan
och du tänker att du inte har tid med ännu ett irriterande och sinkande
stopp.
Ganska snart upptäcker du att man inte schackrar med smärtan. Den är
inte flyktig som glädjen, lyckan, förälskelsen eller euforin. Du
behöver inte fånga den i flykten. Den står stadigt bredbent och
väntar på dig, och jag lovar - den tar inte miste på person.
Jag tror att smärtan utvecklar människan och för henne framåt
mera än vad glädjen gör, förutsatt att vi lär oss att
i efterhand hantera den. Smärtan tvingar oss att stanna upp, tänka efter
och därefter handla. Om vi inte lär oss att hantera den gör vi
oss till offer för den smärta vi utsatts för, och blir benägna
att skylla vår bitterhet på alla omständigheter som gjort att
vi hamnat där vi befinner oss. Kanske är glädjen en frukt av smärtan,
kanske är det tvärtom.
Uttryck som
"Jag övervann det"
"Jag överlevde trots allt"
"Plötsligt ser jag saker med andra ögon"
"Ingenting blir någonsin som förut"
"Jag känner att jag lever i varje tum"
"Jag besegrade mörkret"
"Tack gode Gud att det äntligen är över"
visar hur starka vi ändå är när vi tvingas utmana alla våra
samlade krafter för att rida ut en stor smärta, förutsatt att vi
ser och erkänner smärtan. Uttrycken pekar dessutom på en pånyttfödelse,
eller hur?
Om vi kunnat välja skulle vi befinna oss så långt det bara vore
möjligt ifrån smärtan och allt den ställer till med i våra
annars ihophållna och organiserade liv. Att släppa fram smärta
är att släppa lös kaos, och så länge vi håller
ihop oss i någorlunda ordnad form kan vi hålla smärtan i schack.
Så småningom ger smärtan dock vika, och för att markera
och befästa det nya, som smärtan tagit fram i ljuset och tvingat oss
att förhålla oss till - och i bästa fall bearbeta - dyker glädjen
upp. Det kan verka som om den kommer som skickad av någon högre makt,
som vill belöna dig för väl utfört arbete och som vila och
tröst mellan lavakaskader. För att samla kraft när man tömt
även reserven. Men också som för att visa dig ljuset, hoppet,
insikten - frukterna av din kamp.
Glädjen tar dig vid handen och för dig ut ur grottans halvskumma mörker,
ut i ljuset, som allra först bländar innan du ser det fantastiska. Var
kommer alla dofter ifrån? Alla färger? Du känner dig plötsligt
friskare än du gjort på länge. I magen finns inget hopnystat ormbo
och ditt hjärta har antagit sin ursprungliga, normala storlek och jämna
takt. Respekten för det som just hänt i ditt liv är stor, din själs
djup har blivit något lite djupare och du klampar inte fram på det
färskgröna gräset, utan sätter ena foten framför den
andra med stor försiktighet. Som om du måste lära dig gå
på nytt. Grattis, krisen är förbi!
Var förvissad om att den styrka du förvärvat genom smärtan
är en styrka du aldrig tidigare haft, och den kommer finnas där nästa
gång du ramlar ner. Den kommer att se till att du inte faller lika djupt
igen. Och vad du gör, glöm inte att du förtjänat din nya styrka.
Även om den inte alltid är tydlig har du själv tagit dig upp på
den platå du befinner dig på och du har gjort det med hjälp av
mod och rädsla i samarbete.
Kriser, tumult och kaos är reningsprocesser där syftet är att dö
för att därefter kunna återuppstå. I krisen står vi
obönhörligen öga mot öga med våra illusioner, beteenden
och knepiga självbilder, som i bästa fall - när den är över
- får sina dödsdomar, medan de starkare och mognare sidorna i vår
personlighet blir tydligare och lättare identifierade. Nej, jag vore en komplett
idiot om jag hävdade att vi med målmedvetenhet, högburet huvud
och glatt leende borde gå in i en omstörtande kris. Om en kris tillät
strukturerad målmedvetenhet vore den ingalunda en kris. En kris är
en biljett till Helvetet, varken mer eller mindre, och vi har bara att hoppas
på att vi kom ihåg att lösa såväl tur som returbiljett.
De svåraste sakerna i livet går man aldrig igenom frivilligt. Precis
som man inte går glatt tjoande in i frontstriden om man vet att man är
ditkommenderad för att bli kanonmat.
Om vi kunde välja skulle vi troligtvis ta de kortaste genvägarna i livet
för att undvika de värsta djupdykningarna i form av identitetskriser,
skilsmässor, förluster av nära och kära, sjukdomar osv. Snarare
sätter vi hälarna i backen och protesterar vilt innan vi dras in i kaoskarusellen
och bara får hänga med i kurvorna bäst vi kan.
- Jamen, då är ju smärtan och lidandet något positivt
att välkomna! Varför allt snack om terapi och självarbete?
Det är sant att kriser har förmågan att med våldsam kraft
riva ner försvar och gamla tankemönster, men när man väl överlevt
den värsta upplevelsen i sitt liv upptäcker man att halva jobbet är
kvar. Du står där, handfallen, naken men med känning på
nya erfarenheter och kanske en helt ny livsinriktning, utan en aning om hur du
ska hantera det hela. Det tidigare liv du levt kan du inte gå tillbaka till
- det ligger i spillror omkring dig. Och arbetet med att pussla ihop dessa spillror
till något nytt och livsdugligt verkar fullkomligt övermäktigt.
En del klarar det arbetet utan yttre hjälp, eller med stöd från
vänner och anhöriga, andra gör det inte. Det är då terapeuten
kan göras till ledsagare. För att sortera och få struktur på
alla utkastade delar, och placera dem där de hör hemma.
Men låt oss säga att du redan påbörjat ett terapeutiskt
självarbete utan föregående kris, med eller utan en terapeut.
Nya tankar och insikter börjar ta form i dig och plötsligt börjar
marken gunga betänkligt under fötterna. Du förstår att det
är du och ingen annan som ska ta dig igenom trauman, sedan länge förborgade
och förbjudna marker. Det är du som ska ta dig förbi spärrar
och hinder du tidigare trott vara omöjliga att forcera. Och det är du,
och bara du, som ska gå djupt in på okända vägar och utforska
orsakerna - inte symptomen - till ditt själsliga illamående.
På vägen dit kan jag nästan lova en eller flera djupdykningar
utan syrgastuber. Det fascinerande är att effekterna av de här djupdykningarna
blir mildare och mildare under processens gång. Du arbetar med dig själv
som råmaterial och måttstock och du lär känna allt fler
sidor av denna intressanta personlighet, vilket gör att din beredskap för
plötsliga reaktioner och känslor är förhöjd, och därför
inte kommer som kallduschar som de gjort tidigare. Smärtan blir alltmer hanterbar
och synliggjord för varje gång. Du får med andra ord en riklig
och påtaglig belöning för ditt arbete.
Du bär ditt liv i din egen hand, visa dig vad du kan åstadkomma
med det!
Det svåra - eller fascinerande - vilket man nu föredrar, är att
den inre utvecklingens process aldrig tillåter genvägar. Vi kan förlänga
eller påskynda processen men om vi tror att det går att hoppa över
skeden blir vi så småningom varse att det bara inte låter sig
göras. Vi kan få uppskov när vi inte tycker att vi orkar, när
vi behöver vila, men också viloperioderna tillhör resan. Vi använder
dem för att sammanfatta, kartlägga och smälta de känslor och
tankar som uppstått på vägen.
Eller också kan vi ge oss in i smärtan och medvetet vandra in i våra
mörkaste och mest ogripbara rum. Men vi kan aldrig, aldrig hoppa över
något. Själen har sina egna scheman för hur saker och ting ska
gå till.
Och resan är en resa för en. En smärtsam insikt till en början.
Kanske har vi osynliga vägvisare i en annan dimension - i min verklighet
har vi det - men i den fysiska världen föds och där vi ensamma.
Ibland föds och där vi med kärleksfullt stöd av anhöriga
eller vänner, men båda upplevelserna är högst personliga
och hanteras lika personligt. Vår livsresa är en soloresa med möten
och allehanda hållplatser men oavsett äktenskap, barn, vänner,
föräldrar, syskon, tillfälliga bekantskaper osv är resan fortfarande
en resa för en - ingen annan kan överta biljetten.
Om jag under resten av mitt liv ska umgås med mig själv vore det i
rimlighetens namn vettigast om jag respekterade och i bästa fall älskade
det som är Jag. Det är väl bland annat det resan lär oss om
vi hänger med på noterna.
(Att skriva mer om: smärtdefinition; Endogen =
inifrån kommande, utan känd orsak. Exogen = utifrån kommande,
orsaksrelaterad)
Lite om romantiseringen av smärta.
Genom tiderna har hävdats att depressioner och ångest varit förutsättningen
för stor konst. Att det bästa som skapats har tillkommit under själslidande.
Min mamma sade t o m en gång att hon inte ville vara helt utan sin ångest,
eftersom hon så starkt kände att hon levde när smärtan var
som starkast.
Jag köper inte de teorierna till mer än hälften men också
den delen ställer jag mig tveksam till. Jag kan hålla med om att ångest
och smärta ger en intensitet till livet, eftersom hela kroppen är spänd
intill bristningsgränsen. Ångest skapar också en skenbar närvaro,
eftersom alla ens sinnen är vaksamma och hyperaktiva.
När kropp och själ är i krig eller uppror är behovet att uttrycka
sig som störst. Ibland är det dock omöjligt att prata sig igenom
smärtan med andra människor. Hur välvillig och beredvillig omgivningen
än ter sig finns det gånger då en beskrivning av ett känslotillstånd
bara inte låter sig göras. Vare sig ork eller förmåga kan
uppammas. Vetskapen om att ingen på djupet kan förstå det man
känner och upplever gör att man inte ger sig i kast med uppgiften. Den
blir för svår. Hur beskriver man tankar, bilder och känslor som
rör sig med ljusets hastighet och inte tycks ha något samband? Hur
beskriver man total tomhet eller fullkomligt kaos? Hur sätter man ord på
intighet eller ångest? Hur beskriver man inre skeenden så att de blir
förståeliga för andra? Hur gör man det utan att samtidigt
skrämma eller bagatellisera? Hur gör man för att inte riskera avvisning?
Och hur gör man det utan att förstora det redan groteskt uppsvällda
tillståndet?
Samtidigt finns uttrycksbehovet kvar, eftersom vi är kommunicerande varelser
och söker gemenskap, även när vi tror att vi inte gör det.
På något sätt signalerar vi att vi är i behov av kontakt,
också när vi stöter alla försök till kontakt ifrån
oss. Behovet att på något sätt kanalisera smärta och förvirring
finns hos alla. Barn skriker och gråter, tonåringar revolterar och
diktar, vuxna grälar och analyserar osv. Ibland blir den skapande processen
en kanal för att bemästra smärtan. Skrivandet, målandet,
dansen, teatern, musicerandet - konsten - blir verktyget i bearbetandet av ohanterbara
känslor.
En del gör det dessutom så uttrycksfullt att det når ut till
andra i form av stor konst, ibland med smärtan som drivkraft. Men att för
den skull romantisera själsligt lidande och upphöja det till ett kriterium
för genialitet är för mig att vara enögd på gränsen
till enfaldig. Romantiseringen görs dessutom, lustigt eller olustigt nog,
oftast av dem som själva står utanför lidandet.
Det ligger något oerhört attraktivt i vårt förhållningssätt
till den lidande konstnären. De själsdjup konstnären når
tycks väcka vår fascination, och till och med avund. Kan det vara så
att det konstnären lyckas förmedla är en sinnevärld knappt
förnimbar för den balanserade betraktaren, eller skapar ett konstverk
en bro mellan det gripbara och det onåbara inom oss? Eller kan konstverket
skapa en identifikation i oss som hjälper oss inse att vi inte är ensamma
i våra själsliga labyrintgångar?
Behovet att uttrycka starka känslor är inte förbehållet människor
i kris. Också lyckan, lusten och kärleken har samma drift till utlopp.
Allt som är starkare än de ofta begränsande intellektuella förklaringarna
av ett tillstånd ser till att få sitt utflöde inom konsten.
Jag kan förstå att en del vill hålla kvar smärtan för
att den ger livet en tillfälligt djupare färg, men priset man betalar
är helheten och tillgången till balans och harmoni, som ger en möjligheten
att inkludera flera än sig själv i sitt liv. Smärta har en tendens
att vända fokus inåt, inte utåt, såvida den inte tar sig
våldsamma uttryck. Den släpper inte in för risken att bli skärskådad
och ifrågasatt, analyserad och avslöjad.
|
|