|
Kapitel
|
Glöm!
Det finns en filosofi, eller ett förhållningssätt,
till livet som jag alltid blir lika upprörd över, och
det är den med mottot "Glöm och gå vidare!".
I all välmening och med enorm respekt för Hypnos, sömnens
gud, vill en del av oss lindra smärtan hos andra genom att
med emfas och eftertryck säga:
- Glöm det där nu! (Medan jag skriver glider fingrarna
för snabbt över tangenterna och glöm blev
istället göm, vilket jag tror är ett sannare
ord för vad man egentligen uppmanas göra.)
- Det där är historia nu och det är viktigt att du
ser framåt. Inget blir bättre för att du rotar i
det förgångna. Följ med på en krogrunda, träffa
lite folk, ha kul, gräv ner, kom igen, ta dig samman. Glöm!!
Glöm? Jag förstår inte. Varenda cell i kroppen minns
smärta. Varenda tanke kan relateras till smärtans uppkomst.
Varenda fjärilsfladdrande embryo till tanke riskerar trigga
igång själskramp för oviss tid framåt. Glömma?
Förmågan att minnas gör oss till medkännande
medmänniskor, förmögna till empati med andras lidande,
glädje och liv. Istället för att segregera känslor
- där har vi glädjen, där har vi rädslan och
där, därborta i hörnet, ligger sorgen och ruvar -
måste vi lära oss att integrera. Att integrera, eller
blanda, de smärtsamma upplevelserna med de lustfyllda ger en
djupare kulör till framtida processer och erfarenheter.
Att inte glömma är inte detsamma som att leva kvar i det
förgångna. Det är inte att vårda och nära
smärtan. Att inte glömma är att inte förneka
en djupgående upplevelse.
|
|