|
Kapitel
|
Lite
om romantiseringen av smärta.
Genom tiderna har hävdats att depressioner och ångest varit förutsättningen
för stor konst. Att det bästa som skapats har tillkommit under själslidande.
Min mamma sade t o m en gång att hon inte ville vara helt utan sin ångest,
eftersom hon så starkt kände att hon levde när smärtan var
som starkast.
Jag köper inte de teorierna till mer än hälften men också
den delen ställer jag mig tveksam till. Jag kan hålla med om att ångest
och smärta ger en intensitet till livet, eftersom hela kroppen är spänd
intill bristningsgränsen. Ångest skapar också en skenbar närvaro,
eftersom alla ens sinnen är vaksamma och hyperaktiva.
När kropp och själ är i krig eller uppror är behovet att uttrycka
sig som störst. Ibland är det dock omöjligt att prata sig igenom
smärtan med andra människor. Hur välvillig och beredvillig omgivningen
än ter sig finns det gånger då en beskrivning av ett känslotillstånd
bara inte låter sig göras. Vare sig ork eller förmåga kan
uppammas. Vetskapen om att ingen på djupet kan förstå det man
känner och upplever gör att man inte ger sig i kast med uppgiften. Den
blir för svår. Hur beskriver man tankar, bilder och känslor som
rör sig med ljusets hastighet och inte tycks ha något samband? Hur
beskriver man total tomhet eller fullkomligt kaos? Hur sätter man ord på
intighet eller ångest? Hur beskriver man inre skeenden så att de blir
förståeliga för andra? Hur gör man det utan att samtidigt
skrämma eller bagatellisera? Hur gör man för att inte riskera avvisning?
Och hur gör man det utan att förstora det redan groteskt uppsvällda
tillståndet?
Samtidigt finns uttrycksbehovet kvar, eftersom vi är kommunicerande varelser
och söker gemenskap, även när vi tror att vi inte gör det.
På något sätt signalerar vi att vi är i behov av kontakt,
också när vi stöter alla försök till kontakt ifrån
oss.
Behovet att på något sätt kanalisera smärta och förvirring
finns hos alla. Barn skriker och gråter, tonåringar revolterar och
diktar, vuxna grälar och analyserar osv. Ibland blir den skapande processen
en kanal för att bemästra smärtan. Skrivandet, målandet,
dansen, teatern, musicerandet - konsten - blir verktyget i bearbetandet av ohanterbara
känslor.
En del gör det dessutom så uttrycksfullt att det når ut till
andra i form av stor konst, ibland med smärtan som drivkraft. Men
att för den skull romantisera själsligt lidande och upphöja det
till ett kriterium för genialitet är för mig att vara enögd
på gränsen till enfaldig. Romantiseringen görs dessutom, lustigt
eller olustigt nog, oftast av dem som själva står utanför lidandet.
Det ligger något oerhört attraktivt i vårt förhållningssätt
till den lidande konstnären. De själsdjup konstnären når
tycks väcka vår fascination, och till och med avund. Kan det vara så
att det konstnären lyckas förmedla är en sinnevärld knappt
förnimbar för den balanserade betraktaren, eller skapar ett konstverk
en bro mellan det gripbara och det onåbara inom oss? Eller kan konstverket
skapa en identifikation i oss som hjälper oss inse att vi inte är ensamma
i våra själsliga labyrintgångar?
Behovet att uttrycka starka känslor är inte förbehållet
människor i kris. Också lyckan, lusten och kärleken har samma
drift till utlopp. Allt som är starkare än de ofta begränsande
intellektuella förklaringarna av ett tillstånd ser till att få
sitt utflöde inom konsten.
Jag kan förstå att en del vill hålla kvar smärtan för
att den ger livet en tillfälligt djupare färg, men priset man betalar
är helheten och tillgången till balans och harmoni, som ger en möjligheten
att inkludera flera än sig själv i sitt liv. Smärta har en tendens
att vända fokus inåt, inte utåt, såvida den inte tar sig
våldsamma uttryck. Den släpper inte in något för risken
att bli skärskådad och ifrågasatt, analyserad och avslöjad.
|
|