|
910122
Någonting är glömt och hon kan inte längre orientera sig.
Hennes kropp har förmodligen länge försökt tala om vari det
glömda består men det är först nu, när hon inte längre
hittar i sina egna marker, hon inser det. Hon har varit så övertygad
om att hon utan och innan känner till landskapet och omgivningarna, men nu
är hon vilse.
Hon vet att hon inte lyssnat tillräckligt. Inte heller har hennes vaksamhet
varit lika skarp och uppmärksam som den borde. Hon har helt enkelt försummat
och brustit i mycket och om hon inte hittar tillbaka är hon dömd att
dö här ute, i den vildmark hon frivilligt gett sig ut i. Ensam har hon
lämnat sin familj, sitt folk, som brukligt är när kontakten med
det Stora brutits och man är tvungen att söka upp det igen.
Vägen upp till klippans topp har tagit henne åtskilliga timmar och
när hon slutligen kommer upp känner hon oron i benen krypa upp genom
kroppen, som om den fortfarande är på väg och inte förstår
att den första etappen är över. Hon spejar åt alla håll
för att ögat ska kunna fästa sig vid kända tecken, men upptäcker
inte några, och i takt med den fallande solen, som hon uppifrån klippan
kan följa ända ner mot horisonten, börjar kroppen och sinnet äntligen
slappna av.
Landskapet omkring henne är stumt. Inte ens vinden talar så högt
att den rör upp några ljudförnimmelser. Det är som om naturen
tagit ett djupt andetag och håller andan...
Det börjar skymma och det är inte längre någon idé
att försöka hitta något bekant att ledsagas av. Ändå
vädrar hon i luften med vibrerande näsborrar, men den enda doft som
finner sin väg genom den känsliga näsan kommer från det torra
gruset under hennes fötter.
Alla ledtrådar tycks avklippta, liksom de sinnen som kan ge henne associationer
och förnimmelser. Och solen fortsätter sjunka medan bergen långt
borta tornar upp sig likt gigantiska, kolsvarta kulisser under det brinnande,
orangefärgade klotet.
Hon sätter sig ner och stirrar tomt in i den svävande elden, på
solen som för varje minut förlorar sin lyskraft. Med den oändliga
slätten långt nedanför sig kan hon däruppe på klippan
tas för en ensam varghona som övergivits av sin flock, för utmattad
för att yla.
Sent omsider arrangerar hon sitt vandrarknyte till nattläger och lägger
sig ner för att sova.
2
Hon vaknar tidigt på morgonen, men luften dallrar redan av hettan. Alldeles
bredvid henne syns spår av ett litet fyrbent djur med antingen en djupt
hängande buk eller kraftigt släpande, tjock svans. Försiktigt lyfter
hon på huvudet och får syn på en mörkt grön ödla,
liten som en kattunge men i formen en urtidsödla, sedan länge utdöd.
I maklig takt larvar den bortåt, utan en blick åt hennes håll.
Hon är torr i munnen, torr i näsan, torr i huden och läpparna ligger
klistrade vid tänderna och skulle spricka vid minsta rörelse. Tung i
huvudet reser hon sig långsamt och går bort mot ena klippkanten, lutar
sig fram och ser ner i en djup ravin. Långt därnere glittrar en smal
vattenfåra mellan bergväggarna. En nästan helt uttorkad flodsträng
i ett för övrigt ökenliknande landskap.
Vattnet där nere kan hon inte nå men på något sätt
måste hon få tag på något att dricka om hon inte ska torka
ut. Snabbt plockar hon ihop sina få saker och kliver via en utskjutande
avsats över till den andra klippan bakom ravinen. Den här sidan är,
om möjligt, ännu torrare. Och himlen är helt molnfri.
Hon kisar med ögonen i den starka solen och ser ett gammalt bilvrak stå
parkerat några hundra meter längre bort. Först misstänker
hon en törsthallucination, eftersom omgivningarna inte visat minsta tecken
på mänsklig inblandning, men när hon kommer närmare är
det verkligen en gammal Chevrolet, blå med vitt tak, bakre vingar och borttagna
däck. Medan hon passerar vraket upptäcker hon att landskapet snabbt
förändras. En stor slätt breder ut sig med kort, kort gulbränt
gräs och gula sandgångar, slingrandes kors och tvärs i torra mosaikmönster.
Långt därifrån syns en hög och toppig kulle resa sig och
till höger om den ligger, till hennes stora förvåning och lättnad,
en liten by omgärdad av en hög mur. Innanför klättrar vitkalkade
hus utmed en klippvägg, och husen riktigt lyser i solskenet. Dit är
hon på väg.
----
Jag går in genom stadsporten, en stor och kraftig ekport i en grov stenmur.
Byn ligger innesluten som i en fästning men inga väktare syns till,
så jag fortsätter och kan se hur den växer och blir betydligt
större än den såg ut att vara från utsidan. Dessutom är
den inte alls helt innesluten av muren, som jag först trott, utan via en
gränd till höger leder en smal kullerstensgata ner till vad jag antar
är havet, eftersom ett svagt havsbrus hörs.
Allt är mycket stilla och tyst. Innanför stenmuren, det vill säga
precis där jag står, ligger små stenhus men inte en människa
syns till. Dessa hus skiljer sig från de övriga då de inte är
vita, som husen utmed klippan, utan mer personligt färgade; sand, ockra och
engelskt rött. Varma och inbjudande. dörrar och fönster är
stängda och jag undrar om jag hamnat i en övergiven by och varför
den i så fall övergivits. Har något hänt?
Jag öppnar prövande en dörr i en mindre mur mellan två hus,
och hamnar på en liten innergård. Därinne finns en liten, rund
springbrunn som slår upp små kaskader av tunna, fina vattenstrålar.
Botten är dekorerad med underbart färgad mosaik. I vattnet simmar guldfiskar
och det hela är en vacker bild av liv i allt det för övrigt stilla,
till synes döda. Ovanför mig ser jag den höga kullen torna upp
sig.
Plötsligt ser jag i ögonvrån hur en gammal och mycket rynkig kvinna
kommer ut ur huset bredvid. Hon avvaktar en stund och ser på mig. Så
ler hon lite och gör en gest mot kullen "Den är din". Någon
kallar på henne och hon återvänder in i huset. Jaha? Upplysningen
lämnar ingen känsla av att jag förärats en gåva. Faktum
är att jag inte känner någonting. Så småningom väller
dock en stark irritation fram i mig och jag tittar på den lilla springbrunnen
igen. Vad ska de ha den till? Vad gör den för nytta? Visst är den
vacker att se på, men den är inte det minsta funktionell och den innehåller
inte särskilt mycket vatten.
Vad jag kunde se tidigare hade byn ingen gemensam vattenkälla. De borde ha
en djup brunn, med en lång hävarm så att alla kan ta upp vattnet,
stora som små. Alla måste ha tillgång till vatten, hur ska de
annars kunna överleva - om det nu bor fler här än den lilla kvinnan.
Så jag bygger en brunn efter att ha rivit upp den lilla källan som
springbrunnen utgör. Med en hävarm i trä, redan åldrat och
härjat av väder och vind. I ett slag byter byn skepnad.
Brunnen har blivit byns nav, eller navel, och till och med gatläggningen
är lagd i cirkelmönster som leder in till källan. Men fortfarande
har jag inte sett till några människor, förutom kvinnan vid springbrunnen.
Någonstans till höger vet jag att det ligger ett litet bageri, för
trots att inga människor visat sig har jag känt den välkomnande
doften av nybakat bröd.
Nu händer något. En gumma rusar hojtande och viftande ut ur ett av
husen och vaggar över torget. Hon kucklar och skrattar och försvinner
in i ett annat hus. Jag får en känsla av att något inte stämmer.
Inte med gumman, men med vattnet. Är det rent? Jag lutar mig djupt ner över
kanten och tittar ner, orolig och osäker. Vattnet är viktigt och med
brunnsbygget har jag gjort mig ansvarig för vattnets kvalitet.
Jag tar upp en hink och undersöker vattnet och kan genast konstatera att
mina misstankar stämmer. Det är artificiellt turkos, som konstgjort
havsvatten eller starkt klorerat vatten. Jag lutar mig än en gång över
kanten och ser att själva brunnsröret är kolsvart.
Obehaglig till mods får jag för mig att byborna, som jag bara skymtat
som hastigast i form av två äldre kvinnor, är beroende av mig
för brunnens skull, men jag vill inte vara kvar. Vill inte ta på mig
det ansvaret. Jag har byggt en brunn till dem, vilket var något de behövde,
resten får de fixa själva. Jag vill inte vara en del i deras tysta
idyll eller lära känna dem närmre, inte ens ifrågasätta
något. Allt jag vill just nu är att komma därifrån, så
jag drar mig baklänges ut genom ekporten, ut ur byn. Jag smyger nästan
för att ingen ska komma och försöka hindra mig. Och jag fortsätter
och gå tills jag kommit en bit bort och kan se hela byn på avstånd.
Det är som att spola tillbaka en film.
Jag passerar den gula ökensanden och de gula grästuvorna, men stannar
upp för att slippa gå tillbaka till bilvraket och ravinen. En blick
tillbaka och jag är plötsligt (på terapeutens - Ts - uppmaning)
uppe på den gröna kullens topp. Där har jag god överblick
över det jag redan sett, men det ger fortfarande ingen känsla i mig.
Då vänder jag mig om (åter på Ts uppmaning) och hisnar
inför synen som breder ut sig nedanför mig. Havet, oändligt och
kav lugnt, ligger där. Oändligheten får mig att vackla till, men
så ser jag antydan till en kajpir och en hamnstad långt därute,
vilket har en lugnande effekt. Det hela blir mer överskådligt så.
Mer hanterligt.
Havet är det sista jag ser innan vi avslutar vår första session.
Jag tar in allt det jag sett, där jag står högt uppe på
kullen. Husen, ravinen, ödlan och solnedgången. Och den gamla kvinnan
som blev inropad sedan hon "givit" mig berget.
|
|
