|
910214
Bildytan delas i två. Vänster sida är som en målning av
Rothko - orange upptill och brunsvart nedtill. Till höger står en Graal,
eller silverskål, med utsirade bucklor runt utsidan och ett klart ljus som
strålar upp ur bägaren. Graalen blir omväxlande bägare och
träd. Trädet ser ut som ett låtsasträd med stora röda
plastäpplen i.
En väg, snirklig och grällt gul, blir synlig bakom "Graalträdet"
men den slutar abrupt halvvägs upp i luften. Till höger om vägen
tornar en jättekoloss upp sig. Solljuset bländar mig, så till
en början kan jag inte urskilja materialet. Men när den plötsligt
tilltar i storlek ser jag att den består av ofantligt stora marmorskivor.
Den växer så snabbt att det känns som om den kommer krossa mig
där jag ligger på Ts brits. Jag föser tillbaka bilden men hinner
uppfatta att det måste vara ett arkitektoniskt mästerverk. Trots att
den är lite assymetrisk är skivorna sammanfogade så att inte ens
en pappersflik skulle kunna kilas in emellan dem.
Så växer den plötsligt igen, och jag hamnar inuti den. Det märkliga
är att insidan är gjord av glas. Det är väldigt högt
i tak, som i en katedral, och jag står alldeles blickstilla och tittar upp.
Jag kan se ut men utifrån ges ingen insyn. Som genom mjölkigt glas
ser jag ut på slätten utanför. En knallröd blomma växer
upp vid min sida. Det röda har en intensiv lyster men själva stängeln
är lång och ranglig. jag är helt fascinerad av rummet och ser
ner på marken, som är torr jord med några få grässtrån.
Tungt sätter jag mig ner på en sten medan några ord dyker upp
"tar inte ansvar", och jag blir ledsen, tycker att det är min dåliga
självbild som talar.
Dörren i kolossen står öppen, men jag vill inte gå ut. En
liten vessla kilar in och ställer sig på bakbenen, och jag blir till
en gammal man med långt vitt skägg, vitt hår och käpp. Så
gammal, så gammal. Jag lutar huvudet i händerna och ler mot vesslan.
Som om jag uppskattar och förstår vesslans budskap men inte kan svara.
Jag blir mig själv igen och går fram mot dörröppningen. Där
lutar jag mig nonchalant mot dörrposten. Det är lite irriterande att
se bilden - jag tycker att jag ser så likgiltig och arrogant ut - tills
jag inser att posen både är ohotad och skenbar, inte det minsta arrogant.
Snarare ett försök till avslappning. En prövande pose, som inte
ser helt hemtam ut, snarare lite komisk.
Utanför står en stor ek, säkert flera hundra år gammal av
omfånget att döma. Naturligtvis kan jag inte motstå lusten att
gå fram och omfamna den. Inbillar mig att jag får trädets energi
i utbyte mot min egen, eventuellt negativa. Trädet tar emot mig och omvandlar
det jag ger den till näring. Så hasar jag ner och sätter mig med
ryggen mot den väldiga stammen, och rötterna ligger som stadiga, kraftfulla
armar runtomkring mig. Jag äter ett äpple och behåller den obekymrade
attityden, även utanför den märkliga kolossen. Nu börjar den
svettas inför mina ögon, i solen. Som om den vore gjord av is. Om jag
kände på ytan skulle den vara iskall, men den svettas verkligen. Snart
har den smält ner helt, till en liten pöl, mycket fjärran från
den mäktiga byggnad den alldeles nyss var. Och jag åser det, tuggandes
på mitt äpple.
När jag lyfter blicken från pölen, och ser den gröna kullen
och den lilla byn i fjärran, känner jag hur de kallar på mig.
Jag vill inte gå dit igen, men när den kallar vet jag att jag måste
gå. Den behöver mig, och någonstans förstår jag att
det egentligen är jag som behöver byn och vad den har att lära
mig. Därav motståndet. Jag värjer mig tills berget blir mer och
mer konstgjort, och jag lyckas frammana något som liknar förakt för
det. Ändå vet jag att jag måste dit.
----
Jag står på torget framför brunnen. Byn ser fortfarande öde
ut, och jag undrar irriterat vad de egentligen ska ha mig till. Bagaren, vars
bröd jag bara känt doften av kommer ut och vinkar och ler, och samtidigt
tittar en liten pojke i 12-årsåldern fram bakom en husknut. Jag befinner
mig i en folksamling, minsann! Pojken ser förskräckt ut, som om han
är rädd för mig. Eller å mina vägnar - vad vet jag?
Snabbt söker jag med blicken för att se om någon annan än
jag gjort entré men kan inte se någon. Kanske är han bara nyfiken
på främlingen som kommit på besök till hans by.
Jag sträcker fram min hand för att han ska ta den och det gör han,
märkbart glad. Jag misstänker att han kanske är utvecklingsstörd.
Kläderna är oklanderliga och ser inte ut som kläder man springer
omkring och leker i. Mörkblå kortbyxor med knivskarpa pressveck. Hängslen.
Vit, nystruken skjorta. Hans öron står ut som vingmuttrar, håret
består mest av upprättstående testar och han är otroligt
mager. Benen och armarna sticker ut som ljusa pinnar och jag tänker att han
är undernärd men kanske har han bara mycket spring i benen och hög
ämnesomsättning. För övrigt ser han väl omhändertagen
ut i sina stärkta kläder och rena yttre.
Vi slår oss ner tillsammans på brunnskanten. I ögonvrån
ser jag en vit get gå uppför en vit gata bakom oss, och jag vet att
den vägen just nu är stängd för mig. Pojken skrattar vänligt
mot mig och jag frågar om han vill bli min guide på den här resan.
Han nickar glatt och ivrigt men gör ingen ansats till att tala med mig. Är
han stum? Jag ser plötsligt likheten med Narren i honom och då vet
jag med säkerhet att han är min nyckel, stum eller inte. Att hans uppgift
kommer bli att leda mig genom svåra passager, vare sig jag vill eller inte.
Jag ler och tänker att han har ett drygt jobb framför sig, och att han
inte vet vad han varit så snabb att tacka ja till!
Vi sitter bara där, och jag tänker att om byborna vill mig något
så finns jag här. Jag tänker inte söka upp dem. Samtidigt
vet jag att jag måste förtjäna deras tillit och respekt. Den finns
inte där bara för att jag gör det.
Den gamla kluckande gumman från förra gången kommer ut och går
fram till oss. Hon ler stort med munnen full av gluggar, och säger saker
jag inte förstår och tar nyfiket på mig. Vi ser ut att komma
från olika tider och länder. Bagaren står i bakgrunden och tittar
på.
Pojken blir säkrare där han sitter bredvid mig. Som om han vid min sida
blir Någon, efter att bara ha varit den som är lite bakom. Vi hör
ihop och vi behöver varandra, och det är roligt att se hur viktig han
känner sig med de andras ögon fästade på oss. Samtidigt känner
jag mig som en utomjording som kommit ur kurs och inte vet var jag hamnat.
Jag tittar bort mot husen och får plötsligt syn på en underskön
man, som står i en dörröppning. Han står bredbent, med händerna
i sidorna, och ler brett. Iklädd mörka arbetsbyxor och vit, sliten skjorta.
Själv blir jag pinsamt medveten om hur sjavig och avvisande jag ser ut, men
han hälsar glatt med en vinkning, som om han känner mig, och går
sen ut genom stadsporten. Kanske för att arbeta.
Den sista bilden av mig och pojken är på brunnskanten. Väntande.
jag är glad att jag får sällskap på den här resan,
att den inte blir en ensam vandring i själsliga skrymslen, som jag egentligen
är fruktansvärt rädd för och helst skulle vilja slippa. Samtidigt
skrattar jag högt när jag förstår att min ledsagare inte
är en vis och allseende ängel med vit särk och stora vingar utan
en utvecklingsstörd liten kille utan tal och med ett mycket lustigt utseende!
|
|
