|
910305
Den här gången går det trögt och jag forcerar när jag
istället borde ta det lugnt och vänta in. Efter att ha försökt
ta mig igenom en tunnel men misslyckats - jag får vända på halva
vägen - befinner jag mig åter vid brunnen. Pojken är redan där
och väntar på mig, och vi går tillsammans in i den högra
gränden, som jag tror är den enda vägen ner mot havet. Samtidigt
begriper jag inte varför vi inte väljer den vänstra, som är
ljus och mycket vacker. Den leder uppåt och måste erbjuda en fantastisk
utsikt mot havet och himlen. Å andra sidan inser jag att utsikten knappast
är det väsentliga idag.
Vi fortsätter uppför grändens krön när det plötsligt
sluttar ganska brant neråt, och där nedanför ligger verkligen
havet. Det ser ut som ett hamninlopp, med en grov stenstrand, och längre
bort en stor grön hed med en gräsklädd klippa, som sträcker
ut sig som en udde.
En fiskare sitter vid sin eka och lagar nät. Han blir glad åt att se
gossen, de tycks vara gamla bekanta. Bakom oss står ett skjul för fiskeredskap,
annars är det tomt omkring oss och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
I brist på annan sysselsättning och smått otålig sätter
jag mig ner på stenarna och ser ut över vattnet där jag blir vittne
till en märklig syn.
En stor val, omgiven av hoppande delfiner, är på väg in mot land!
Förskräckt tänker jag att den kommer fastna här uppe på
land, och inte kunna ta sig ut i vattnet igen, om den fortsätter in mot oss.
Den kan ju inte vända på land, vi skulle inte kunna hjälpa den,
och den kommer torka om den går på grund. Den måste vända
nu, genast!
Jag ber delfinerna, via min tanke, att vända valens riktning och ta den tillbaka
ut i havet, och jag hoppas att tanken når dem. Samtidigt gestikulerar jag
vilt med armarna för att få dem att vända. Vare sig det är
tanken eller viftandet som når fram så vänder de verkligen, och
jag känner en enorm lättnad över att ha räddat detta väldiga
väsen med delfinernas hjälp. Jag är dessutom fascinerad av skådespelet,
samtidigt som jag undrar över varför valen egentligen skulle upp på
land.
Då blir jag varse fiskargubben lite längre bort och han darrar av ilska
över vad jag gjort. Han blänger ihärdigt på mig, så
jag går fram till honom för att förklara men han vänder mig
ryggen och viftar bort mig.
Det går långsamt upp för mig att valen var någon slags
symbol för byn, och att jag nu berövat dem ett stort och viktigt tillfälle.
Jag både skäms, är arg och ledsen och känner mig dessutom
fruktansvärt ensam. Hur ska jag veta vad som är rätt och fel här?
Vad begär de egentligen av en besökare, som inte känner till traditionerna
och myterna på ett ställe som känns främmande i såväl
språk, kultur som allt annat?
Grabben sluter upp vid min sida och vi går därifrån, upp mot
klippan, och sätter oss där, rygg mot rygg, och tittar ut över
havet. Vattnet är fullt av sjödjur, kända och mytologiska - drakar
bl a - men inga jag känner någon rädsla inför. Jag vill därifrån
men vet inte vart. Det känns som om jag bara trevar omkring utan riktning,
slösar tid, men pojken vill stanna kvar. Jag börjar röra mig bortåt
så smått, men pojken kommer efter och drar mig envist tillbaka. Ilsken
lyfter jag upp honom och tänker att nu får han väl ändå
ge sig, vem ska följa vem egentligen i den här historien? I protest
omvandlar han sig till en lealös trädocka, tung och otymplig.
Vi går iväg en bit bortom hamnen, jag med pojken i famnen, och går
på gräset bort mot ett stup. Förvånad kan jag konstatera
att jag åter står vid klippkanten, som nu snarare liknar en ravin.
Har jag gått i cirkel? Jag känner hur jag börjar få huvudvärk
av frustration, när jag plötsligt hör någon hojta där
nedanför "Kom ner!".
Jag skakar på huvudet. Vad ska jag dit ner för? Så ser jag ett
rep som hänger över kanten och som leder ner till ravinen. Jag lutar
mig ut och försöker förgäves se vem det är som försöker
locka ner mig, men allt jag skymtar är ett par snickarbyxor. Trots min motvilja
gör jag naturligtvis som jag blir uppmanad, och tar pojken på ryggen
medan jag långsamt och försiktigt firar mig ner.
Anledningen till att jag tar mod till mig är att jag får känslan
av att marken runtomkring mig inte kommer bli riktigt bördig om jag inte
gör detta. Om jag inte vågar ta mig ner i ravinen.
Därnere är det sörjigt och lerigt. Vi står framför en
tunnel som är som ett stort svart hål och som det är meningen
att man ska rutscha ner i. Pojken lösgör sig från min rygg och
innan jag hunnit reagera hoppar han in i hålet, och tar samtidigt ett stadigt
grepp om mitt ben och drar mig ner. Efter en kort färd hamnar vi i vattnet,
och inte bara det utan långt under vattnet och jag får en
lätt panik. Jag har alltid varit rädd för vatten och då är
det här knappast en önskesituation. Upp, upp, jag måste ta mig
upp!
Men det blir ner, ner istället för jag känner tyngden av syrgastuber
på ryggen, och jag riktar min uppmärksamhet och oro mot pojken. Varör
han? Jag upptäcker honom bakom mig och räcker honom munstycket så
han får andas. Men istället för att simma uppåt lägger
han sig på min rygg, så att vi båda sjunker ner till botten.
Vattnet är grumligt men syrerikt, rikligt med alger och fiskar, och det har
en vacker turkosblå färg. Pojken glider av min rygg och jag simmar
uppåt med lugna tag.
Uppe vid vattenytan ser jag att vi är precis vid hamninloppet, alldeles vid
havsgränsen, så vi måste ha simmat en bra bit. Pojken får
syn på fiskaren och tar sig snabbt in till land. Själv ligger jag kvar
i vattnet, trampar vatten och ser mig omkring. Överallt ser jag sjödjur
men inget uppträder hotfullt mot mig. Så får jag syn på
en delfin som simmar åt mitt håll. Jag griper tag i ryggfenan och
blir mjukt bogserad in till land.
Pojken sitter och huttrar på stenarna, och jag sätter mig bredvid i
min dykardräkt. Frågar om han tror att det är någon idé
att vi fortsätter tillsammans. Vill han det fastän vi blir så
lätt osams och irriterade på varandra? Han trutar med munnen och skakar
hårt på huvudet, sedan kastar han sig om min hals och ångrar
sig.
Jag lämnar honom där ett tag och går tillbaka upp till byn. Den
unge mannen står på torget, och när han ser mig vinkar han in
mig mot sitt hus. Det enda rummet är märkt och rustikt med bastanta
möbler. I taket hänger en talglampa och på bordet står ett
halvt nerbrunnet stearinljus. Så uppmärksammar jag en stor uppslagen
bok på bordet, med pergamentliknande sidor och läderpärmar. Det
verkar vara en mycket gammal bok, som behandlats med stor försiktighet.
Känslan mellan mig och mannen är varm och respektfull, nästan vänskaplig,
och han säger att han har full tillit till mina förmågor. Att
han visste att jag skulle komma en dag och att han väntat på mig. Han
säger att han har en uppgift för mig och först får jag för
mig att boken handlar om mitt liv - förmodligen gör den det också
- men i första hand handlar den om byns historia. Det är en krönika
om byn och mannen kan själv inte forska i den eftersom han är för
nära den. Han tillhör byn, även om han en gång kom utifrån,
och flyttade in i det lilla huset här invid muren. Därför behöver
han mig. Jag ska vara som en upptäcksresande, rapportera det jag ser och
upplever, och sedan låta honom skriva ner det jag berättar. Jag känner
mig trött och lite ledsen, gråtmild, och tror mig inte kunna hjälpa
honom. Men mannen är entusiastisk och försöker övertyga mig
om att det inte finns något att vara rädd eller reserverad inför.
Jag kommer hela tiden få hjälp och stöd när jag behöver
det. Jag ser ut genom fönstret och betraktar den vita vägen och den
vita geten, som nästan känns hånfull. Geten ser tillbaka på
mig. Varför har jag inte tillträde dit? Vad är det som hindrar
mig? Och varför lockar den så? Pojken kommer in i huset och vi sitter
en stund vid bordet alla tre, tysta och fundersamma, i halvmörkret.
Jag märker att jag har lätt att bli irriterad på pojken och först
efter sessionen inser jag att det är han som får mig att stanna upp
(klippan) eller sjunka djupare (vattnet) eller drar in mig där jag tvekar
(tunneln). Den vita vägen leder uppåt i byn medan gränden leder
neråt, till havet. Nästa gång ska jag försöka vara
passiv när ingenting dyker upp, istället för att skynda på
bilderna. Jag ska försöka vara mera mottagande och mindre drivande,
och se vart vi hamnar då. Det verkar pågå en ständig kamp
mellan mina och pojkens intressen och viljor och jag tror att det är precis
som det ska vara. Hade jag varit modigare skulle jag ju faktiskt inte behövt
någon ledsagare och han hade aldrig dykt upp!
|
|
