|
910327
Högra bildhalvan domineras av en väldig brunbjörn, som står
med ramarna lyfta över mig. Själv befinner jag mig i grodperspektiv,
och vi ser nyfiket avvaktande på varandra utan att göra någon
ansats till utfall.
I den vänstra bildhalvan står jag bakom en låg stenmur, och bortom
muren sträcker en stor åker ut sig i gryningsljus. Långt därborta
skymtar skog, och bortom den havet. Synen påminner mig om den öländska
natur jag lämnade för fem år sedan i stor smärta och sorg.
Jag ser längtansfullt ut över det vackra och fridfulla landskapet.
Mellan de båda bilderna står en grön, handblåst butelj
placerad. Björnen grabbar tag i flaskan, lyfter den med båda ramarna
högt över huvudet, triumferande och vrålande, och kastar den sedan
med all kraft i marken så att glassplittret yr. Han fortsätter vråla
och viftar med ramarna innan han tungt dunsar ner i sittande ställning. Jag
njuter och skräms av scenen på samma gång. Tänker något
i stil med "Det är bra, rasa av dig bara. Krossa det som ska krossas.
Det som inte har något värde. Sen kommer det kännas bättre".
Och vem kommer in i den öländska idyllen om inte min lille ledsagare?
Han drar mig i armen. Det är dags att återvända till byn, och
medan han hoppar och skuttar bredvid mig går jag med tunga, motvilliga steg.
Mycket hellre hade jag velat stanna här.
När vi passerar bytorget här jag Gepetto, som jag döpt bagaren
till, och den gamla kvinnan skratta och applådera min ankomst, som för
att stödja och uppmuntra mig. Men jag ser knappt torget och brunnen. Hela
min uppmärksamhet är riktad mot den vita geten som står och blockerar
den vita vägen. Jag fixerar geten med blicken och får en blick tillbaka,
som tydligt signalerar att utmaningen är ömsesidig.
När jag höjer blicken igen ser jag att hela torget är fullt med
vimplar och gobelänger, också det som ett tecken på välvilligt
stöd. Som om sessionen den här gången ska bli en sprakande och
glädjefylld fest. Jag börjar undra över vilken verklighet de här
människorna egentligen lever i. Här ska knappast festas, jag är
glad om jag kommer härifrån i samlat tillstånd!
Jag ska alltså beträda denna väg nu, så mycket har jag förstått.
Men jag vågar inte. Det är sant! En vit, jävla väg med en
idiotisk, hotfull get som propp och jag vågar inte schasa bort den och bara
gå på!
Hela scenen försiggår i min fantasi, det är jag medveten om, men
det förändrar inte känslan på något som helst sätt.
Jag är som fastnaglad av skräck, det är dumt, larvigt och fruktansvärt
barnsligt, men jag vågar inte!! Pojken puttar mig skrattande i
baken och jag sätter hälarna i gatstenen och stirrar stint och förmodligen
skräckslaget på geten. Jag vågar bara inte.
Jag gråter där jag ligger på britsen och får en sprängande
huvudvärk. Samtidigt spänner sig övre ryggen och nacken nästan
som i kramp och jag har problem att andas. Jag börjar få panik och
kan just nu inte kontrollera mina känslor eller reaktioner alls. Vad är
det som händer? Den delen av byn, eller mig själv, som vägen leder
till och representerar, är så värdefull för mig att jag inte
får bli besviken på vad som finns däruppe. Därför
vill jag inte dit. Jag avstår hellre från att utforska platsen än
att jag riskerar att bli besviken.
Mitt i känslotumultet upptäcker jag plötsligt att jag befinner
mig på andra sidan geten, och står och tittar upp mot vägen.
Hur hamnade jag nu där? Behövde jag inte kämpa mer än så?
Borde vi inte ha stridit, geten och jag? Och vad ska jag göra härnäst?
Villrådig och försiktig står jag helt stilla en stund för
att samla mig. Husen och den smala gatan är kritvita, och tack vare det flödande
solskenet kan jag knappast urskilja något i allt det bländande vita.
Allt går så långsamt, som i ultrarapid. Jag ser en mosaik som
reflekterar lysande färger, de enda färgerna i det vita, och när
kommer närmre ser jag att den är ingjuten i husväggen. Det är
en liten bild föreställande en portal, med bitar av guld, turkoser och
lapis lazulii. Den är fantastiskt vacker, och jag betraktar den länge
och närsynt innan jag långsamt fortsätter tills vägen kröker
sig och fortsätter mjukt lutande uppåt.
Muren följer hela tiden på vänster sida, och till höger ligger
de slutna, fönsterlösa husen. Utanför muren stupar det flera hundra
meter ner och jag har utsikt över gröna bördiga fält och havet.
Himlen är djupt, djupt blå och inte en molntuss bryter helheten. Färgerna
är så starka och så förtvivlat bländande att det värker
i ögonen. Lyser solen alltid så här eller är det bara en
lycklig slump som gör att jag får se det när vädergudarna
är på sitt bästa humör?
Så öppnas plötsligt vägen och husen bildar en låg rundel.
Jag befinner mig högst uppe i byn nu och allt som finns i rundeln är
en liten, skirt blomstrande gräsmatta, cirkelformad, och i mitten ett blommande
ungt körsbärsträd med ljust rosa blommor som en sky runt kronan.
Scenen är så vacker att jag börjar gråta igen där jag
ligger i behandlingsrummet. Var det inte farligare än så här?
Var inte prövningen värre den här gången? Ändå
vill jag genast därifrån och är på väg att vända
när jag inser att jag behöver den här oasen, att jag bör ta
den till mig. Den visas för mig och jag ska respektera den som den kraftplats
jag gissar att den är. Jag stannar kvar. Det här är min plats och
jag blev inte besviken. Har jag alltid så stor beredskap för besvikelser?
Färgerna är ljusa och vibrerar av liv, och jag lägger mig ner på
gräset. Vill bara sova, sova, sova och hämta styrka och ro. Släppa
alla spänningar som jag känner mig ett med numera. Jag märker att
jag inte ens besvärats av de spänningar jag nu upptäcker att jag
är full av. Kanske har jag sett dem som ett naturligt och självklart
tillstånd.
Jag känner gräs- och jorddoften mycket nära ansiktet och myllan
är mjuk och lagom fuktig. Jag ligger och konstaterar, eller kanske sammanfattar.
Ser valen vid hamninloppet och konstaterar den. Jag ser den gamla eken och konstaterar
den.
Pojken kommer och lägger sig på andra sidan körsbärsträdets
stam, och allt är mycket lugnt och stilla. Ändå vågar jag
inte riktigt glädjas, i det fall alltihop bara skulle försvinna. Ovanför
oss cirkulerar en falk, och på något sätt kommunicerar vi ömsesidig
respekt.
Efter ett tag, när kropp och själ känns utvilad och avslappnad,
reser jag mig och går tillbaka ut på vägen. Nu är jag klädd
i en tunn ljusblå klänning och sandaler - jag är vacker. Luften
är varm och hela atmosfären andas medelhav. Jag sätter mig på
muren och balanserar mellan stupet och vägen och ser ner mot byn.
Mannen kommer leende emot mig men jag säger "Gå". Som för
att markera att den här platsen är min. Han vänder och går.
Scenen upprepas några gånger och jag känner mig som en regissör,
och njuter dessutom av att kunna dirigera eller kontrollera hans agerande. Så
går jag tillbaka ner till byn. Känner att jag vill avsluta sessionen
där nere - inte vid oasen - för att visa mig själv att jag inte
bara kan ta mig dit, utan också därifrån. Väl nere vinkar
mannen till mig att komma bort till hans hus. Boken ligger redan uppslagen. Pojken
sitter på huk utanför och leker med en kattunge. Jag tycker mycket
om honom och jag blir rörd när jag ser hans tillgivenhet.
Mannen är ivrig. "Berätta!" ber han och han har en sådan
glöd medan jag är så matt. Men lugn. Jag ser byn på ett
mer involverat, eller engagerat, sätt nu. Håller den inte ifrån
mig som en besökare eller betraktare, utan känner mig delaktig och accepterad.
Jag funderar över mig själv och mina mekanismer. Att jag bara tycks
ha tillgång till skräck, och att alla andra känslor är tillfällig
avsaknad av skräck. Ändå är det inte hela sanningen, idag
fick jag en gåva och den gåvan är tillgången till min inre
kraft. Däruppe vid körsbärsträdet kan jag lämna rädslan
och bara vila och hämta styrka. Tack.
|
|
