|
910425
Jag står en bit från bymuren och ser att det rests en stege, som står
stöttad mot muren. Uppe på kanten står en skränande hop
dvärgar och ser ner mot torget. Jag blir naturligtvis nyfiken och börjar
sväva ovanför för att få en överblick över situationen.
Därnere är ännu mer folk och i mitten ser jag två figurer,
en är min lille ledsagare - jag har döpt honom till Pinoccio för
hans benägenhet att göra sig till otymplig trädocka när han
inte vill ge sig. Den andre är en mörkhårig pojke i samma ålder.
De slåss och brottas och P är ursinnig, svettig och blodig. Ändå
är stämningen positiv och vänskaplig. Det är inget slagsmål
där en är vinnare och den andre förlorar. Ingen ingriper och jag
bör inte heller göra det. Gepetto, Skrivaren (den unge mannen) och den
gamla kvinnan är alla inne i sina hus och höjer bara lite på ögonbrynen.
Plötsligt är striden slut och P skakar hand med sin medkämpe. Så
ser han frågande på mig och jag skrattar och rufsar honom i håret,
som nu står som vilda testar runt huvudet. Först efteråt går
det upp för mig att han stridit för min skull, att han försvarat
mig på något sätt. Han arbetar i det tysta - i dubbel bemärkelse
- för att bereda mark för mig, vilket jag varken kunnat förstå
eller uppskatta. Men jag vet att han gör det, för min skull. Eller vår,
jag vet inte.
Ingenting i byn känns längre hotfullt eller obehagligt sedan jag erövrat
kraftplatsen, och jag börjar inse att den är god. Vill mig väl
och är skapad för mig. Jag visste det tidigare också, men nu känner
jag det dessutom. Vägen som leder ner till hamnen är plötsligt
ljus, och den vita vägen är inte längre så bländande
vit. Vi vandrar ner mot vattnet och ju längre bort vi kommer desto mer uppmärksam
blir jag på byns arkitektur. Den är byggd som en fästning, även
om den är vacker och intressant att utforska. Från vattensidan liknar
den till och med en ruin.
Jag tar en eka, P vill inte följa med utan står och vinkar ivrigt medan
jag ror ut en bit. Vattnet är grönt och klart. Kav lugnt. Jag sitter
i båten och är förundrad över den geografiska och arkitektoniska
logiken i byn, och att jag kan återskapa den gång på gång,
lika logiskt, och dessutom skapa nya platser helt i överenskommelse med samma
logik.
Jag badar och P solbadar raklång borta på stenstranden. Det ser inte
bekvämt ut men han verkar nöjd, så jag har väl fel. Så
ser jag Skrivaren. Han står högst upp på min vita väg och
tittar leende ner på mig över muren. Jag klättrar upp i båten
och ror tillbaka in till land. Kanske vill han mig något.
Väl inne i hans hus frågar han mig vad jag vill med min resa. Jag vet
inte. Är det så att mitt undermedvetna är lika villrådigt,
eller är det mitt undermedvetna som försöker göra sig hört
av det medvetna genom att ställa frågan så tydligt? "Det
är det jag ska ta reda på", svarar jag.
Jag sitter återigen på brunnskanten - utgångsläget, navet
- och den stora falken, som cirkulerade ovanför mig uppe vid kraftplatsen,
landar bredvid mig. Jag tror att jag ska hysa större tillit till P.
Jag återvänder i mitt medvetande ner till ekan och vattnet och upptäcker
att årorna är borta, men det gör ingenting. Jag badar istället,
och kan inte se byn där nerifrån vattenytan. Bara muren som reser sig
högt över himlen. En indisk danserska utför en dans, med utsökt
vackra rörelser, på land och plötsligt ser jag hur ett moln sänker
sig ner och plockar upp henne. Namnet Cyprus dyker upp. Kan det vara Cypern? T
upplyser mig om att det var där Afrodite steg upp ur havet. Jaså? Hela
sessionen andas glädje och lugn, och jag har fått en del att fundera
på och bearbeta. Många symboler som behöver ses lite närmre
på.
|
|
