|
910522
Just nu handlar det mycket om att ta emot kärlek/gåvor och att ha eller
inte ha kontroll i mitt liv. Oförmågan att släppa kontrollen men
samtidigt viljan att bibehålla den i min praktiska vardag och i mig själv.
Jag kommer in i byn tillsammans med Pinoccio och en varg vid min sida. Vi äntrar
snabbt den vita vägen, varpå jag lämnas ifred. För min inre
syn ser jag "fästningen", inte från vägen utan långt
utifrån havet, och blir lite bedrövad för att den verkar så
ointaglig. Vad är det den skyddar mot? Varför är den så sluten?
Så skärper jag blicken och ser att det till höger, där muren
löper bara några få meter från vattenbrynet, skjuter ut
mörkt grön vegetation. Är det en öppning eller bara en buske
som växer mot muren? Avståndet gör att jag inte kan avgöra
vilket. Så jag tar mig via tanken dit, och ser att min första impuls
stämde - naturligtvis. Framför mig välver sig en underbart vacker
portal med frodig grönska innanför. Grönskan växer vilt och
snårigt runt öppningen. Ovanför klättrar klängrosor
i ljust blårosa och rött. En enkel stenläggning leder välkomnande
in, och fortsätter upp i en spiralringlande stentrappa. Jag ser inte vart
den leder men jag är hänförd. Här döljs minsann både
det ena och det andra! Prång och vrår att utforska. Min tanke flyttas
uppåt, till körsbärslunden, där trädet nu är segare
och starkare, grönskan djupare och blommorna mörkare i färgerna.
Fågeln cirklar ovanför och jag står tankfull nedanför, framför
portalen. Vattnet ligger varmt, turkost och inbjudande bakom mig och en delfin
hoppar en bit ut. Allt detta för och av mig. Hur? Hur kan jag ha ett så
vackert inre seende när jag inte har det i verkliga livet? Symboliskt har
jag ett rikt och distinkt inre liv, varför är jag då så
tom och vilsen när jag lever mitt dagliga liv? Varför verkar jag inte
ha tillgång till samma fantasi och omedelbarhet när jag inte befinner
mig mellan dröm och vaka?
Jag pratar med T om min bristande självkänsla och mitt oändliga
behov av kärlek, samma kärlek som jag med sån kraft avvisar om
jag får chansen. Bilderna har svårt att tränga fram. Jag fragmenterar
dem och blir rastlös. Vill manipulera dem eller prata ur ett intellektuellt
perspektiv, istället för från mellangärdet där mina
starkaste spänningar och känslor finns hopknutna till hårda bollar.
Den största gåvan är idag körsbärslundens motsvarighet,
rosenkällaren. Där finns inget tak utan fri sikt mot rymden. En trappa
leder, förmodligen, upp till byn, som i sin tur är förbunden med
körsbärslunden. Jag tror jag håller på att binda ihop något,
troligen mina olika delar, och göra dem synliga. På nåt sätt.
En av anledningarna till att jag ansåg att jag faktiskt behövde hjälp
i terapi var ju att jag inte hade någon kontakt med mina olika delar; hjärta
och hjärna, undermedvetet och medvetet, känsla och tanke. Byn blir som
ett slags dagsmedvetande. En utgångspunkt. Däruppe, huvudet, tanken
och luften. Därnere, det undermedvetna, känslolivet och vattnet. Rovfågeln
och delfinen. Behärskandet och stödet av två element. För
varje session märker jag hur jag får större och större respekt
för mig själv och min förmåga. Det som till synes bara är
en mängd symboler, enkla och ibland övertydliga, verkar på flera
plan samtidigt i mig. En del kan jag tolka omedelbart och le åt för
att de är så uppenbara, som tagna ur en ABC-bok för nybörjare
i drömtolkning. Andra verkar enkla men utvecklas så småningom
långsamt och ibland smärtsamt, och visar sig med tiden ha en helt annan
symbolik än jag i förstone tillskrev dem. Samtidigt måste jag
erkänna att jag antagligen inte förstår alls vad de säger.
Förmodligen arbetar alla dessa bilder på sätt som jag inte är
människa att begripa, på samma sätt som jag antar att drömmar
gör. Man tror att man har tillgång till deras betydelse medan de egentligen
bara är tillgängliga för det medvetna sinnet i de ytligaste skikten.
Man skrapar på det man redan känner till, och även om det är
gott nog får man kanske acceptera att de djupare skikten arbetar skilda
från dagsmedvetandet. Det är möjligt att det jag gör här
på terapibritsen liknar den processen. Jag märker att saker händer
i mig men om getter, vägar, murar, klippor osv vet jag sanningen att säga
ingenting. Jag kan bara gissa.
|
|
