|
910605
Ingen by så långt ögat når. Faktiskt inte mycket annat
heller. I vänster synfält kikar en mullvad upp ur ett jordhål.
Höger sida presenterar en påfågel med utspärrad stjärt.
Efter en stund uppstår en fristående bild av en stor sandcirkel med
ett timmerhus, mörkbrunt och tjärat, i mitten. En schäfervalp ligger
och vaktar. Jag vet att den i vanliga fall är yster och lekfull, men nu ligger
den och vilar och ser samtidigt vaksamt på mig. Huset står på
pålar i sanden och det finns inga fönster. På kortsidan ser jag
vad jag antar är husets enda öppning och en "veranda", dvs
två tjärade brädor på vardera sidan om öppningen som
man kan sitta på. Rummet är tomt och märkt, och jag undrar om
någon bor där eller om den bara används för speciella ändamål.
Runtom sandcirkeln växer en tät skog, och bortom den ligger en stig
- i anslutning till cirkeln - som leder ner till ett vatten.
En jägare kommer till stugan. Han sätter sig tungt på verandan
och slänger in en död harpalt genom den öppna dörren. Han
drar fingrarna genom håret och lutar sedan huvudet tungt i händerna.
Sitter och ser ner mot vattnet. Jag får en känsla av att han är
tom och illusionslös och mycket trött och tung.
En gammal man dyker upp framför mitt ansikte där jag ligger. Han har
vitt hår, långt skägg och oerhört sorgsna ögon. Han
är jude, för mig bl a symbolen för det självpåtagna
martyrskapet. Jag vet att han bär på en existentiell sorg. Inte för
att något har hänt, utan för att han bär på stora insikter
och kunskaper om "det Stora", som han inte orkar bära. Ilska väller
upp inom mig och jag menar att han inte förstått något, att stor
kunskap väger lätt. jag är visserligen osäker på mitt
påstående, men har redan tänkt det, och får svaret på
hans eget sätt.
Han har en toppig, märk huvudbonad med guld- och silverglittrande brokad,
och en lång, mörk kaftan. Som en blandning av vishetslärare och
trollkarl. Han vinkar åt mig att komma närmare och i handen har han
en svart ask som han håller fram mot mig. Inte för att jag ska ta den
men för att locka mig dit. Jag tänker genast på Pandoras ask och
blir mera reserverad än nyfiken.
Så snart jag kommit tillräckligt nära tar han ett stadigt tag
runt min överarm med smala, beniga fingrar. Jag slingrar mig och gillar inte
alls att någon kommenderar mig att stanna. I asken finns visionen av en
stad. "Vad ska jag göra med den", frågar jag. "Gå
in i staden. Du ska gå in i staden", blir svaret. Jag sjunker in i
en kort halvsömn och efter en stund dyker ordet "Gamlestad" upp.
|
|
