|
910619
Bilderna är borta och det tar lång tid innan någonting alls händer.
Jag är rädd. Av någon anledning har terapin börjat smärta
på djupet. Det är inget jag kan förklara men jag märker att
jag hellre blockerar bildflödet än låter det tala till mig. På
det medvetna planet tar det sig ett trotsigt och nästan tonårsaktigt
uttryck. Jag säger helt enkelt till att jag inte vill!
En tom amerikansk Cheva står parkerad på torr sandmark invid ett klippstup.
Nosen pekar mot stupet, och med en lätt knuff skulle jag lätt kunna
förpassa den ner mot en söker skrotdöd. En kvinna, som tagen ur
en amerikansk 50-talsreklam, står med ryggen mot mig och vinkar mot den
tomma bilen. Marken runtomkring är torr och död, och solen bränner
uppe på klippan. Hon är klädd i en knallröd klänning
och påminner om min äldsta Barbiedocka. Resten är som en vägg.
En mentalt ogenomtränglig vägg.
|
|
