|
910701
En medicinman står framför mig. I full mundering med huvudbonad, fjädrar,
färgade snören, målat ansikte, fjädermantel och benprydnader.
Han är en imponerande syn, respektingivande, och han gör gester mot
mitt håll. Uppmanande gester. Samtidigt gör han några benrörelser,
som snabba danssteg. Vi står i hans by, möjligen är jag någon
annanstans ifrån.
Jag är en mörkhyad ung kvinna med flätat hår uppsatt i knut,
och jag står en bit ifrån honom med armarna korsade över bröstet.
Jag blänger argt och trotsigt på honom. Han är mäktig, men
också jag är stark och det vet vi båda. Mellan oss har han på
marken ritat upp en cirkel med gult pulver. Jag vet att han uppmanar mig att använda
min ryggrad, att jag ska stå rakryggad och inte låta rädslan
härska. Att jag måste lära mig lite jävlar anamma. Jag bara
tittar på honom.
Han vill att jag ska kliva in i cirkeln. En rit ska utföras där jag
ska dansa i ringen, men jag är inte alls intresserad av det eftersom det
skulle innebära att jag lämnar över makten till honom. Dessutom
skulle jag själv avsäga mig kontrollen i ritualen, och det vet jag att
han vet. Mellan oss råder en absolut maktkamp, och balans, men ändå
är det nödvändigt att jag gör som han säger. Jag vet
att jag inte har något val. För att sätta press på mig kallas
en mängd svarta krigare fram, som ställer upp sig bakom honom. De har
höftskynken och spjut som vilar mot marken, med pilarna pekandes mot himlen,
och jag vet att de inte skulle ifrågasätta en order från medicinmannen.
De står passiva och tysta, men deras ögon är intensivt riktade
mot mig.
Plötsligt bildas ovanför kritcirkeln en regnbågscirkel. Jag tar
ett steg in i den och - Poff! - löses jag upp i rökform, och det uppstår
en gaspelare inne i ringen. Som om jag äntrat en annan dimension men fortfarande
har kontakt med den fysiska. jag är inte rädd, utan nästan triumferande,
när jag som genom en disig dimma ser medicinmannens förvånade
blick alldeles intill mig men på utsidan. Krigarna blir oroliga och jag
kan höra hur vapnen slår lätt mot varandra. En kort stund av förvirring
uppstår i mig, då jag på något sätt fortfarande står
utanför och ler och undrar hur han ska klara upp det här.
Inne i gaspelaren har jag visserligen sikt utåt men det är som genom
en nästan kompakt dimma. Jag ser dock hur han ristar tecken runt om cirkeln,
och jag litar helt på hans kultur och djupa mytiska kunskaper. Jag tog en
risk när jag klev in i cirkeln, och nu litar jag på att han kan ta
ansvar för sin utmaning, och föra mig tillbaka till min egen dimension
igen. Samtidigt är jag inte beroende av honom utan vet att om han inte klarar
det, om han av någon anledning måste ge upp, har jag möjlighet
att själv ta mig härifrån.
Han cirklar runt, runt och antar olika djurs gestalter. Om han verkligen antar
deras former, eller tillkallar deras andar, vet jag inte.
Så blir jag plötsligt min egen fysiska form, den vita Elisabeth med
shorts och linne, och jag står en bit bort och åser ritualen. Med
min tanke ber jag den svarta kvinnan i cirkeln att komma in i mig, för hon
passar bättre in i sammanhanget. Hon gör det, och hon/jag/vi är
åter inne i gaspelaren och blir ett sammansmält jag. Jag är mycket
vacker i min stolthet, som väl snarare är ilska. Respektingivande. Hon/jag
vrider på huvudet och spänner ögonen i krigarna, som blir osäkra
och börjar mumla sinsemellan. Dimman lägger sig, regnbågen försvinner
och allt som finns kvar, som kan visa att något hänt, är den gula
kritcirkeln. Men även den kommer snart ha försvunnit. Riten är
fullbordad, makten är utjämnad, balansen är återställd
men upphöjd en oktav. Medicinmannen lärde mig något om mod och
att stå kvar vid en utmaning. Att inte snabbt hitta en flyktväg. Eventuellt
handlade det också om kontroll och oviljan att släppa den. Medicinmannen
var kanske den inre
Jag känns rätt ensam men ändå stark. Klok utan att tänka
så mycket. Som om jag filosoferar mig igenom livet med avbrott för
kontakt med yttervärlden. Jag känner stor respekt för denna lilla
unge, men jag blir också full i skratt när jag ser henne.
Sessionen avslutas hos mormor i Gullberga, där jag verkar mera öppen.
Vi tycks ha en tyst men tydlig kommunikation, och vi verkar vara mycket lika.
Jag går ifrån behandlingsrummet stärkt.
|
|
