|
910724
Bilden delar sig i två. Till höger är en scen med kulisser och
golvtiljor, och kulisskärmar på sidorna. Fonden längst bak föreställer
ett slott på en höjd - det klassiska sceneriet som tycks följt
teatern sedan åtminstone Shakespeares tid! En pojke i 17-årsåldern
gör entré i en ljust grå dräkt, cape och trikåer.
Åskådarna är missnöjda och obarmhärtiga, och kastar
övermogna grönsaker på honom, men situationen känns ändå
inte alls obehaglig.
Han tillhör ett resande teatersällskap, som har väldigt ont om
pengar och som ger sina föreställningar ute i det fria, kanske uppe
på en vagn. Han har nyligen hoppat in för en annan skådespelare,
som oftast uppträdde i vit peruk, spetskrås under hakan och parfymerad
näsduk, som han ständigt viftade med under den ganska markanta näsan.
Det är England och 1700-tal, och sällskapet spelar sina pjäser
i fattiga byar och ute på landsbygden, där publiken är van vid
att se "fjollan", som gärna ikläder sig roller men som inte
riktigt klarar av livet utanför scenen.
Pojken, Frank, är tilldelad såväl karaktärs- som komediroller,
men jag tror inte att han kan agera. Han bara är, därför passar
han inte på scenen. Under grönsakskastningen kan jag inte känna
att han upplever någon förnedring, tvärtom. Han förstår
varför de gör det. Han vill ge publiken innerlighet och ärlighet,
de vill ha yta och flärd - det andra får de nog av i vardagen. Själv
gör jag reflektionen att ärlighet knappast har på scenen att göra.
Där är det meningen att man ska ikläda sig en roll, det är
rätta platsen för spel och förställning.
Frank är ingen skådespelare, och jag vet att han inte ser det här
mellanspelet i sitt liv som ett kall. Han såg sin chans att uppleva ett
sommaräventyr när teatersällskapet besökte hans hemby och
under en period behövde en ersättare. Han känner de bönder
han agerar för, och deras mentalitet, och han vet att de har sina begränsningar.
På samma sätt som han har sina begränsningar i sitt skådespeleri.
Han dömer dem inte för deras besvikelse.
Jag ser honom många år senare, som urmakare. Åren däremellan
är blanka, jag kan inte få fram några bilder, vilket jag ser
som ett tecken på att de inte är viktiga för mig just nu. Pojken
verkade trygg och harmonisk, och såg inte sitt sommararbete som ett personligt
misslyckande. Den gamle urmakaren som sitter böjd över sitt pilliga
detaljarbete verkar ha både djup koncentration och stor humor. Medan jag
betraktar honom i hans verkstad ser jag flera gånger hur han ler och tycks
minnas det jag just fått se från hans ungdoms dagar.
Vänster bildyta visar en helt annan situation. Ett ljust, blekt linnetält
(blek och tunn väv) i ett torrt ökenlandskap. Jag ser tältet från
insidan, där solen gör att ljuset blir varmgult men blekt. En ung kvinna
står ensam på sandgolvet framför en hög blyspegel, i en
för övrigt nästan tom miljö. Hon tränar, under djup koncentration,
orientalisk dans och i händerna har hon fingercymbaler. Den här kvinnan
är djupt aktad inom sitt yrkesområde, och hon är medveten om det.
Hon fullföljer varje rörelse till hundra procent men har ändå
svårt att bli nöjd. Upprepar vissa figurer om och om igen med rynkade
ögonbryn och kritisk blick. Jag tror att hon är ung, för hennes
hår är långt och korpsvart och hennes utseende fantastiskt vackert,
men hon ger ett åldrat intryck pga sin sammanbitna inställning till
sin uppgift.
Hon dansar inte för att behaga män, hon dansar för sin egen skull
och för att hon en gång blivit tilldelad sin roll som danserska i sin
grupp. Hon vet vad hon vill säga med varje rörelse och varje rörelse
är traditionsbunden och på förhand given. Det finns inget utrymme
eller intresse för improvisation.
Plötsligt är hon i ett annat tält, med djupröda, tunga tyger
och söta rökelsedofter. Jag får en känsla av livmoder. Rummet
är täckt av guldbroderade tyger och är mycket orientaliskt, smakfullt.
Vattenpiprökande män sitter eller halvligger kring en liten öppen
plats, där kvinnan dansar. Männen ser inte alls lystet på henne.
Snarare koncentrerat. Hon berättar sagor och historier med sin kropp och
sina cymbaler och de ser och lyssnar till det hon berättar. I den här
situationen, till skillnad från den med Frank, vet publiken att uppskatta
det som framförs, och jag kan bara beklaga att hon är så starkt
disciplinerad, och inte har vare sig förmåga eller vilja att dansa
mer i extas, bortom kontrollen. Hon är främmande och fascinerande, och
jag känner stor beundran för hennes envisa strävan mot fulländning.
Kanske är det inte alls så att hon skulle vara en mera fullödig
människa om hon skulle ge sig hän i dansen. Kanske är det just
hennes förmåga till disciplin som är hennes storhet.
Jag kan helt och fullt identifiera mig med såväl kvinnan som med Frank.
|
|
