|
911010
Jag börjar blanda dagsmedvetandet med bilderna. Associera bilderna till mitt
liv. Pinoccio sitter på en strand, och bakom honom tornar en kompakt djungel
upp sig. Jag svävar ovanför honom, som en ballong i ett snöre,
och försöker dra mig ner till honom. Han är ledsen över något,
och jag inser att han faktiskt har ett eget inre liv, oberoende av mig. Jag börjar
resonera kring beroende, tillit, ansvar och särskildhet. När jag ser
P väller en stor kärlek upp inom mig, och för första gånger
dyker minnesbilder av honom upp. Bilder av honom i olika situationer och sinnesstämningar,
och jag förstår att han är särskild, unik och mycket speciell.
Både för mig och för sin egen skull. Han har resurser och möjligheter
som jag inte känner till, som jag inte ens försökt ta reda på.
Så sitter jag bredvid honom och håller honom tätt intill mig.
Han gråter, jag gråter, men mitt i alltsammans börjar vi storskratta.
Han gör så mycket för mig i det fördolda, av kärlek,
och för att slippa engagera mig i hans kärlek blir jag patroniserande
eller irriterad. Puttar bort honom eller ignorerar honom. Ibland kan han trotsa
mig för att han blir sårad, men han återkommer alltid. Det har
jag aldrig varit med om i verkliga livet. Just det här återkommande.
Jag förväntar mig att vissa av mina beteenden ska få dem jag är
beroende av att vända mig ryggen. Eller att jag ska kunna gå utan att
någon lider av det. Här har jag stött på någon som
envist finns kvar vid min sida. Jag tror att jag känner någon slags
skuld till denna påhittade pojke.
Jag talar med T om mamma och pappa, att jag inte kan separera arbetet med de båda,
som jag först trott. I mitt vänstra bröst bor mamma, medan pappa
huserar i det högra. Mammas egenskaper, som jag identifierar mig med, vänder
jag inåt och gör till mina egna. Pappas egenskaper, som jag inte känner
till utan bara förmodar, projicerar jag utåt i alla mina relationer,
och båda suger näringen ur mig. Vi tre blir som en enhet, som inte
får bryta ner mig utan ska göra mig stark. Medveten om vem jag är.
Jag sitter bakom Ps rygg, i sanden, med hans rygg mot min mage. Jag håller
om honom och vi är väldigt trygga med varandra. Ändå är
jag glad att vi inte kan prata med varandra - att han är stum som en fisk.
Jag berättar för T att jag alltid trivts med pojkar i Ps ålder,
12 - 13 år ungefär. Det vill säga pojkar i puberteten. Jag kan
lätt identifiera mig med dem, jag beter mig ofta som dem och jag antar att
mitt känsloliv ser ut ungefär som deras. De har också alltid sökt
mitt sällskap, liksom jag deras, för att vi förstått och
känt tillit till varandra. Vi har kunnat diskutera och prata och verkligen
fått ut något av umgänget. jag är också fascinerad
av puberteten och dess uttryck, kanske för att jag inte kommit längre
än dit i min känslomässiga utveckling.
Jag gråter mycket under hela sessionen. Också över värmen
mellan P och mig. Det är som om jag inte kan eller vågar engagera mig
i honom för att han då blir en så påtaglig del av mig själv,
och jag tror att han måste få behålla sig själv för
sig ett tag till. Han växer men han måste få växa delvis
självständigt för att han ska kunna bli en livskraftig figur i
mig så småningom. jag är alldeles yrskallig efter att ha pratat
om pappa och mamma och T tycker att jag intellektualiserar och ber mig därför
sluta.
Djungeln bakom Pinoccio bär gula, stora frukter och växtligheten är
helt ointaglig. Inte ovälkomnande men ointaglig. Man behöver nog en
rejäl machetes eller, ännu hellre, hitta en ingång om man ska
kunna ta sig in.
|
|
