|
911014
En orange yta täcker hela bildfältet. Jag vet att det är en gigantisk
apelsin som jag bara kan se en liten del av. Apelsinbilden vikarierar med en bild
av en oändlig, blå ocean. Inget landområde, jag kan t o m höra
havsbruset. Färgerna är med andra ord en rent orange och en rent blå.
En röst säger att jordens yta är täckt av hav och land och
att land är fläckvist uppstickande massa. Vattnet är urkällan.
Då förändras bilden.
Apelsinen förminskas till hanterbar storlek till vänster och till höger
omformas oceanen till ett jordklot, omslutet av vatten. Objekten har samma storlek
och som en stor målning balanserar den orange apelsinen sin komplementära
blå jordplanet.
En dov underton ligger hela tiden i bakgrunden och jag känner igen den mollton
jag ibland här i mitt dagliga liv och som brukar spegla en djup, onåbar
känsla.
Några gycklare försöker ta sig in i bilden men det går inte.
Andra bilder dyker upp men eftersom planeten/apelsinen är tyngst och förmodligen
arketypiskt djupast kan ingen annan bild ersätta den.
Plötsligt ger den dock vika för ett ansikte, helt nära mitt eget.
Det är Pinoccio. Inget leende, inga medkännande ögon men däremot
ett stort allvar och en bedövande ömhet. Vi står länge så
och jag kan inte röra mig. Jag försöker ta in hela hans ansikte;
utstående träöron, påmålade men levande ögon
och en toppig svart filtkon på huvudet. Han tänker till mig "Se
in i mina ögon och du ska se dig själv". Så omsluter han
mitt ansikte i sina händer en evighet och jag vilar i hans blick. Rollerna
är ombytta, nu är det han som är initiativtagaren. Jag får
svårt att hålla honom i pubertetsålder, han är på
väg att växa till sin egen.
Så tränger en ny bild fram - bilden av en djupt svart kalla mot vit
bakgrund. Blomman är så svart att den går i lila och den är
oerhört vacker. Som en målning av Georgia O'Keeffe.
Resten av sessionen ägnas åt männen i mitt liv; pappa, brodern,
Älskaren, O.
|
|
