|
911106
En stor blygrå stålfågel med utbredda plåtvingar svävar
framför mig. Gapet är ledat och kan öppnas och stängas på
något mekaniskt sätt. Jag förvånas storligen över att
den över huvud taget kan flyga.
Jag befinner mig i ett kök från 50-talet med många detaljer,
t ex virkade toapappersskydd, hyllremsor och rynkade gardiner. Köket är
ganska litet. En man i brynja och en kvinna i förkläde sitter vid köksbordet.
En bassetthund ligger på golvet nedanför deras fötter. De har
en dotter som inte är där.
Kvinnan reser sig från bordet och ger mannen en rungande örfil över
bordet och hennes ögon och hållning utstrålar hat, besvikelse
och bitterhet. "Odugling!!" skriker hon. Han svarar inte utan ser bara
på henne med förtvivlan och resignation. De kan inte kommunicera och
har inte kunnat det på många år. De är bestulna på
allt vad drömmar och förhoppningar heter och de har antagligen försatt
sig i den situation jag nu får bevittna genom deras egen otillräcklighet.
Han super och har inget jobb. Hon försörjer familjen på ett tvätteri,
ett hårt arbete. Hans dröm var en gång att ha en egen bilverkstad
men av någon anledning blev det aldrig av. Båda är helt låsta
i sina ömkliga roller, därför är det med glad förvåning
jag kan notera deras dotter. Henne ser jag i en vision av glädje och sorglöshet,
var hon nu fått de egenskaperna ifrån.
Hundens uppmärksamhet är riktad mot mannen. Jag ställer mig borta
vid skänken och lutar mig mot ett överskåp med armarna i kors.
Lite road. Jag har svart skjorta, svarta jeans och svarta myggjagare och trots
att jag ser att det verkligen är jag skulle jag lika gärna kunna vara
en man, av klädseln och gängligheten att döma. Jag ser smått
diabolisk ut där jag står lojt iakttagande en scen så miserabel
att den egentligen borde gråtas åt. En Lucifer från 90-talet.
Jag går in i dramat.
Kvinnan står fortfarande med handen lyftad i en frusen gest. Ögonen
är desperata och röjer så mycket smärta att jag inte kan
hålla fast bilden av hennes blick. Jag ber henne lyssna till sina egna ord
och frågar vad det egentligen är hon vill säga till sin
man. Sedan lägger jag handen på hans axel och frågar vad han
vill säga till henne. Då sjunker hon ner på stolen och gömmer
ansiktet i händerna medan hon vaggar med huvudet, djupt olycklig. Han lägger
sin hand på hennes arm och de sitter så.
Ett brev skickas in genom brevlådan och kvinnan går ut i farstun och
tar upp det. En lapp i kuvertet säger "Inbjudan". En stund senare
ringer det på dörren och jag går och öppnar. Utanför
står O, med ett lite generat leende lysande över hela ansiktet. Jag
är glad över att se honom och ber honom komma in i vardagsrummet, möblerat
med obekväma, tidsenliga möbler. Han sätter sig i en fåtölj
och jag i soffan. Det står en TV-kanna på bordet och O rör och
rör och rör i sin kaffekopp, fortfarande med samma lite bortkomna leende.
Han vill något men det är svårt att få ur honom vad, så
vi lämnar lägenheten och springer ner för trapporna. Kommer ut
på en bakgård med piskställning där man kan höra piskslagen
eka mellan husväggarna. "Jag kom för att göra slut med dig",
säger han. Det förvånar mig - han har ju redan gjort slut. För
länge sedan!
|
|
