| 911120 En gammal fullriggare med gulvita segel syns långt ute på havet. Det är full vind i seglen och massor av pirater hänger över relingen. Det är ett gäng glada skitar och de utgör en glad öppning på sessionen, inget som helst hot. Så går allt mycket snabbt. Jag ser land och redan på långt håll kan jag konstatera att det är Byn jag är på väg mot. Jag flyger mot land i expressfart och jag försöker förgäves bromsa, bromsa, bromsa. Det går så fort att jag inte har någon som helst kontroll över bilderna. Så är jag plötsligt på torget och där står alla samlade, människor som djur - den vita geten bl a - för något slags välkomnande eller avsked. Alla ser mycket lyckliga och förväntansfulla ut och Pinoccio står främst och riktigt skiner. Skrivaren lösgör sig ur gruppen, tar ett steg fram mot mig och griper min hand för att leda mig därifrån. Nehej, du! Jag blir först förvånad men börjar sedan spjärna emot å det vildaste. Som ett djur på väg till slakt ungefär. Jag minns nog hur det brukar kännas när jag ska tvingas till någonting och den här gången vill jag inte utsättas för några obehagliga överraskningar. Plötsligt står den vita geten där som cementerad framför mig och blockerar vägen. Förra gången det hände var det ett tecken på att när jag passerat den inleddes en ny process. Nu är jag osäker på vad den gör där. Jag antar dock att det inte kommer dröja länge innan jag får reda på det. Mannen tar mig leende runt axlarna och leder mig förbi geten. Vi går ut ur byn och hamnar så småningom vid ravinen där den blå gamla Chevan står. Han vill att vi ska sätta oss i den men nosen är farligt nära ravinens kant, så jag stannar utanför. Istället går jag bakom den och får en oemotståndlig lust att putta den utför stupet och kanske skulle jag gjort det om inte mannen hoppat ut och nu skäller ursinnigt på mig. Som om han vet vad jag tänkte. Han skäller och gestikulerar, kallar mig barnslig och oansvarig och ovillig att bli vuxen. Att jag inte vill ta emot det han kan erbjuda. Hela tiden är jag väldigt rädd och kan inte koppla bort att han är man. Jag känner mig oskyddad och utsatt här ute, långt från byn, och jag är rädd att han ska tvinga mig till något jag inte vill. Jag har dessutom ingenstans att fly om han skulle försöka. Enda räddningen vore att kasta sig utför stupet och det vet jag inte om jag ser som en särskilt konstruktiv lösning. Han utmanar min kvinnlighet och sexualitet och den utmaningen är jag uppenbarligen inte mogen att anta. Jag känner mig som, och antar formen av, en liten flicka. Han lutar sig mot den bakre huven med armarna korsade över bröstet och jag frågar honom vad han vill. Först rycker han på axlarna och svarar inte, ler bara. Då blir han som starkt överexponerad film, ljus och otydlig och med vaga konturer. Därefter mörknar bilden, färgerna blir djupare och han blir allvarligare. "Du måste ta större ansvar för vad du gör". På vägen tillbaka varierar jag i storlek - flicka, kvinna, flicka, kvinna - men det framgår att min påvra kvinnlighet är hans manlighet underlägsen. Vår lilla utflykt kanske handlade om integrering. Jag vet faktiskt inte. Alla de andra är fortfarande samlade vid brunnen och jag får känslan av det nygifta brudparet som kommer tillbaka för att visa att deras äktenskapliga förbund nu är förseglat. Jag tittar ner i brunnen för att se hur vattnet ser ut och den här gången är det mörkt och friskt med vågor och virvlar långt där nere. Alla dricker vi ur den och jag tänker att det här vattnet är min kärna, mitt urjag. Byborna är mina resurser och mina hinder och när de dricker "mitt" vatten blir de en del av mitt väsen. De spelar min pjäs. Det sista jag ser är återigen fullriggaren ute till havs. 920115 | till länksidan |