|
920129
Pinoccio vinkar ivrigt åt mig att komma. Jag står vid den stora eken,
säkert två kilometer från stadsmuren. Jag äter äpplen
och noterar att eken inte ger ekollon utan äpplen. Jag kommer ganska motvilligt,
som vanligt. Väl inne på torget är jag helt ensam, inte en människa
syns till. Vad ska jag göra? Jag tittar mig omkring. Alla husen är jordfärgade
i olika nyanser men ganska primitiva utom Skrivarens som lyser varmt orangefärgat,
som om det alltid låg belyst av kvällssol. Jag står länge
och bara ser på huset tills jag märker att P ser uppfordrande på
mig. Jag knackar försiktigt på dörren men ingen svarar där
inne. Den lilla svarta kattungen kommer någonstans ifrån och äter
mat ur en skål nedanför Skrivarens hus, vilket jag tar som ett tecken
på att han är borta. Då går jag in genom dörren och
ser mig omkring i den lilla stugan. Lampan över bordet är tänd
och nedanför ligger krönikerboken uppslagen. Jag ställer mig över
boken och försöker läsa men bokstäverna flyter ihop. Bladen
är gulaktiga och bokstäverna bruna och snirkliga. Det ser ut som tyska!
Jag sätter mig ner på en stol och lutar mig närmre över texten
för att se om jag kan tyda de gammeldags tecknen.
Plötsligt slås dörren upp och Skrivaren står där. Ursinnig!
Han skäller och skäller och jag sitter med gapande mun och förstår
inte ett ord av vad han säger. Samtidigt förstår jag att han är
mera skärrad och orolig än arg, för hela hans kroppsspråk
visar någon som just sett något som inte borde skett men som han inte
kunde hindra. Jag skäms över att jag snokat. Han menar att jag absolut
inte får läsa boken. Att jag inte är redo ännu. För
vad? tänker jag. Han drar händerna genom håret och ser förtvivlad
ut. Som om något hemskt kunde ha hänt. Som om han har ansvar för
mig.
Han lutar sig över en trähink med vatten och dricker ur en träskopa.
Allt i hans hem tycks vara gjort av gediget trä. Ett robustare hem får
man leta efter. Jag sitter och tittar på honom och frågar om han vill
att jag ska gå men han viftar avvärjande med handen. Jag tänker
att jag på något sätt måste bli honom jämbördig,
jag vet bara inte hur.
Ps nuna syns utanför fönstret och en blick ut mot torget visar att det
redan blivit skymning. Vad jag än gör och hur jag än är tycks
allt bli fel när jag är i närheten av Skrivaren. Dels blir jag
osäker, vilket för mig är en förödande egenskap, dels
blir jag stum, vilket är lika förödande eftersom jag ofta använder
talet som försvar och luftutfyllnad. Jag antar att vi på något
sätt är ämnade för varandra men förstår inte hur
vi ska komma ens i närheten av varandra. Det är som om vi inte talar
samma språk och att han inte bryr sig om det men att jag gör det. Varje
gång vi är med i samma scen har jag klumpiga kläder och framstår
som ett fumligt barn. T ex rutiga manchesterbyxor, oformlig jumper och klumpiga
skor.
Jag tänker mig bort mot den vita vägen. Det är min väg
och där är jag säker. När jag var där bar jag en ljusblå,
tunn klänning som satt perfekt och gjorde mig vacker. Där var jag kvinna.
Jag går ut ur huset och byter om till klänningen och ställer mig
sedan i dörröppningen och känner mig som ett mähä. prövar
några koketta poser men det blir bara fånigt.
Skrivaren sitter och läser i boken och uppmärksammar mig över huvud
taget inte. Jag försöker fånga hans blick med min men utan resultat.
Jag begriper inte varför jag är där eller hur jag ska bete mig
för att vara naturlig. Jag vill inte spela spel men kan heller inte upptröda
avslappnat. Jag sätter mig och allt jag kan göra är att sitta där,
stel som en pinne, och se på medan han läser.
"Varför vill du att jag ska stanna?" frågar jag. "För
att jag mår bra när du är här". Jaha, tänker jag
och ser mig omkring efter något att företa mig utan att lyckas.
Han vill mig väl och han är det närmsta en mogen man jag hittills
kommit. Han känner till vad en man och en kvinna kan åstadkomma tillsammans
i en bra relation, det vet inte jag. Jag befinner mig i ett underläge och
har inte ens rätt att bli provocerad eftersom jag vet att hans attityd och
varande är riktigare än min just nu. Han godtar mig inte som kvinna
ännu och det skulle inte spela någon roll vad jag gjorde eller inte
gjorde, för jag är fortfarande ett barn och det vet vi båda två.
Jag känner mig ständigt tillrättavisad trots att han inte tillrättavisar
mig. Jag känner mig kränkt, inte av honom utan av min egen otillräcklighet.
Och ingenting kan jag göra åt det. Just nu är det precis så
här jag är och allt annat vore förställning, vilket ändå
inte skulle accepteras. Känslan är fångenskap och maktlöshet.
Stort obehag. Stor osäkerhet, rädsla. Mest av allt är jag rädd.
Jag står vid sängen och undrar hur i all världen vi ska hamna
där, om vi ska hamna där.
Jag mår illa och flyr ut ur huset. När jag går ut genom stadsporten
är det mörkt och bakom mig hör jag klapprande ljud. Det är
Pinoccio som kommer ridande på en mula. Han kommer långsamt skrittande
emot mig och hela hans väsen är lugnt och samlat. Han känns mognare
och äldre än tidigare.
Medan jag går vidare, något sorgsen, sitter han kvar på mulan
vid stadsporten och ser efter mig. Min väktare. Min vän.
|
|
