|
920212
Idag blev det mycket gråt när vi började titta på min familjesituation.
Att jag känner mig ansvarig för min familjs väl och ve men samtidigt
inte kan påverka hur den egentligen ser ut. Rädslan för separation
och förlust. Min ensamhet och tomhet, alla vänner till trots. Att jag
spelar roller inför mina släktingar; inför mormor blir jag den
nyckfulla, spontana och ansvarslösa clownen som man inte vet var man har
och som kan ta sig till med lite vad som helst. För mamma är jag den
kloka, insiktsfulla, ansvarstagande och objektiva personen som kan ta vara på
sig själv och inte behöver någon annan i världen. Och för
systern, som jag inte har någon kontakt med, var jag övermänniskan
som dömde och var självutnämnt vis. Den som hade ett svar på
allt - vare sig man bett om det eller inte. Medan vi pratar håller jag på
att sprängas i bitar och känner en fåfäng längtan efter
en hel och sund familj.
Jag befinner mig vid den stora eken. Uppe i kronan finns en illa byggd koja där
jag sitter och äter kycklingben, något nonchalant som vanligt. Nu har
jag dock lärt mig att nonchalansen döljer känslor som är på
väg ut men som hålls hjälpligt i schack med hjälp av den
här attityden.
Nedanför sitter en hund och skäller, och det dröjer inte länge
förrän Pinoccio dyker upp. Han vinkar åt mig att komma ner men
jag vill inte. Han är nu ungefär 15 år och har börjat få
en mans kropp. Trots att han fortfarande går klädd i kortbyxor och
uppkavlade skjortärmar liknar han mer och mer en man. Han grimaserar och
skämtar med mig och klättrar upp till kojan. Jag börjar gråta
och får nästan kramp av all gråt som väller fram. Och jag
vet faktiskt inte varför. Innan bilden försvinner helt för all
gråt ser jag hur han sitter och håller om mig och tröstar. Scenen
kommer och går en stund innan gråten tar över helt och hållet.
Jag har uppenbara problem att ens se mig själv ta emot tröst och ömhet
från någon utan att kunna ge något tillbaka. Jag hulkar och
pratar om systern, om min oförmåga att förstå och ena familjen.
Om den stora, allt uppslukande Ensamheten.
Plötsligt framträder en pyramid ute i öknen och några dromedarer
fulla med packning. Framför och bakom dem går några beduiner.
Pyramiden har en öppning, men dit har inte jag tillträde. Männen
är där på något uppdrag.
Bildbyte. En kvinna sitter i en bärstol, som bärs upp av unga
män med bara överkroppar. Kvinnan är i 40-årsåldern,
mycket hårt sminkad och hon ser sammanbiten ut. Bärstolen är klädd
i röd sammet och guldorna-ment. Också hennes klädnad går
i djupaste rött med en huvudbonad i guld. Det hela ser ut som en rituell
procession men jag tror inte att det är det.
Jag ser en liten pojke, ungefär 8 år, som plockar en lotusblomma. Jag
ser honom som i en vision och jag tror att det är hennes son. Han är
antingen mycket svårt sjuk eller död.
En man i hjälm men med bar överkropp leder processionen, han bär
på en piska och är mycket högljudd i sina kommenderingar.
Bildbyte. Kvinnan befinner sig nu i en tempelliknande byggnad som består
av bara ett tak, ett golv och pelare runtom. Inga väggar. Templet står
ute i öknen men vid en oas där det finns både vatten och lite
grönt. Vinden viner genom pelarna. Kvinnan kastar sig ner på knä
på golvet och sliter i sitt hår. Hon gråter högljutt och
skriker ut sina böner mot taket och himlen. Jag tror att hon ber till solen
och hon verkar så förtvivlat ensam.
Bildbyte. Vi är i ett betydligt större tempel nu och i byggnaden
finns många tempeltärnor. Det är ett måntempel, det kan
man se på månskäran på taket utanför och på
mängden månornament inne i templet, helgat åt gudinnan. Centralt
i byggnaden tronar en stor och kraftfull kvinnoskulptur, rikligt och vackert smyckad.
Unga kvinnor utför en dans framför och runt skulpturen. Det finns ett
atrium, eller en öppen plats under tak, där en liten bassäng är
nedsänkt. Bottnen utgörs av en underbar mosaik i guld, blått och
vitt. Hela omgivningen går i djupt blått och är mycket vacker.
Bildbyte. I ett rum i ett palats ligger pojken i en stor säng. En
läkare i lång vit klädnad ser rädd och förtvivlad ut.
Han står utanför sjukrummet och ser ut att ängsligt följa
någon med blicken. Pojkens ögon är slutna, är han död
eller sover han bara? Människorna i palatset väntar på något
slags besked och alla är osäkra och rädda. En gammal men ståtlig
man står i mörkret och väntar på sin dotter med stor oro.
Kvinnan ska hämta något från pyramiden. En ask som innehåller
uran. Radioaktivitet. Hon hoppas att detta ämne ska göra pojken frisk
eller, om det värsta redan hänt, ge honom livet tillbaka.
Bilderna samarbetar inte självklart och jag får ingen riktig klarhet
i vad jag ser. Det är bara fragment. Jag tror att kvinnan heter Nona och
att hon är mycket, mycket rik. I det öppna templet där kvinnan
bad fanns också en ung tärna i gul klänning och långt svart
hår. Hon stod lite på avstånd och såg med stor rädsla
och oro på Nona. Jag tror att hon var en tjänarinna.
Nona var grym i sin bitterhet. Hon hade makt och hon drevs av en inre smärta
som jag inte vet var den kom ifrån, och hon levde utan man. Jag tror mig
inte ha svårt att identifiera de olika personerna.
|
|
