|
920226
Jag står vid den stora eken. Så småningom dyker Pinoccio upp,
den här gången på en hög, rödbrun häst med svart
man. Den är smäcker och vacker med smala, mörka mandelformade ögon.
P stannar alldeles framför mig och står och ser på mig. Han har
nu blivit ännu lite äldre, 18-19 år. Vit uppkavlad skjorta, mörkblå
byxor som nu fått långa ben, och alltjämt barfota. Håret
är kort och blont, med en lugg som faller ner i ögonen. Helt borta är
nu den smått efterblivne lille gossen med vemod i blicken, upprättstående
spretigt hår, utstående öron och pojkaktig tanighet.
Han ger mig inget tecken till att gå eller kanske hoppa upp på hästen,
men jag ser att byn är dekorerad med vimplar och girlanger och vet att jag
ska gå dit. Samma hundvalp som var med tidigare sluter upp och vårt
lilla följe börjar röra sig bort mot muren. P rider vid min sida,
lugnt och ordlöst.
Alla står samlade vid brunnen och jag vet som vanligt inte vad som ska ske.
Alla utom Skrivaren är där men jag ser att det lyser i hans fönster,
så jag antar att han sitter och arbetar. Jag tar P i handen och hans vänstra
arm bränner mot min högra. Herregud, jag blir generad! Vet inte om jag
ska behandla honom som tidigare eller som en vuxen individ. Å andra sidan
har jag inget större val, han är inget barn längre. jag
är förvirrad av hans stegvisa växande och det tråkiga är
att jag blir trulig och butter som en treåring när jag blir osäker.
Både mot Skrivaren och mot Pinoccio, som om jag behöver testa eller
bestraffa dem för att de utsätter mig för känslor jag inte
kan bemästra. Jag blir uppmärksam på den tredje vägen, den
som jag aldrig beträtt. Jag vet att den vänstra leder upp till körsbärslunden
och den högra ner till vattnet. Men den mittersta, en mörk och påtagligt
dammig grå gränd, har jag inte försökt mig in på tidigare.
Det är inte svårt att börja gå uppför den, inga hinder
är uppsatta och inga obehagskänslor dyker upp.
Jag lämnar P nedanför gränden, jag vill gå upp själv,
men det är som om jag inte kan släppa bilden av honom. För mina
ögon ser jag hur han blåser undan luggen som faller ner i ansiktet
och hela tiden betraktar han mig. Milt. Inte snällt eller undergivet utan
milt. Gott. Han ser lugn och harmonisk ut, och på något sätt
är jag övertygad om att han har en underbar känsla för humor.
Jag kan inte alls hantera hans välvilja men jag vill alldeles bestämt
ha den.
Gränden är verkligen grå. Dammig och torr, som en utbombad stadsdel
efter ett krig. Husen är låga enplanshus och helt okalkade. De står
sida vid sida och är rena ruinerna. Stenarna är ojämna och ganska
illa fogade. Ingen bor där och har heller inte gjort det på länge.
Inne i husen består golven av stampad jord och fönstren är borta,
vilket gör att gluggarna gapar som tomma ögon. Allt är dött
här. Jag får en känsla av gränderna på Spinalonga,
spetälskeön, men där växte det frodigt bland ruinerna, här
är torkan ett trist faktum.
Efter långt om länge rundar jag en krök och går ännu
några meter tills vägen slutar vid en stor träport. Det är
en grå, gammal port med ett krångligt lås. Medan jag står
där och fumlar för att få upp det hör jag Pinoccio komma
bakom mig. Han släntrar uppför gatan, en vacker yngling, och när
han ser mitt fumlande lägger han handen på min axel och vill hjälpa
till. Jag säger att jag vill göra det själv och att han faktiskt
inte har här att göra. Det här är min gränd.
Samtidigt drabbas jag av dåligt samvete och känner mig lite fånig,
och där jag ligger på britsen har jag svårt att hålla mig
för skratt när jag ser bilderna med mig skramlandes med nyckel och lås,
svettig och irriterad, och samtidigt envis som ett barn som "Kan själv!".
Bilden är dock tvetydig, antingen är det bra att jag vill försöka
på egen hand, trots rädslor och andra obehagskänslor, eller också
är det samma gamla vanliga visa - oförmågan att ta emot och uppskatta
hjälp från andra människor som vill mig gott.
Hur det än må vara med den saken är byn också hans, jag
har ingen ensamrätt på den. Jag har visserligen skapat den men ändå
var den redan befolkad då och de gestalterna måste jag respektera
som egna individer, även om de skulle råka vara olika delar av mig
själv. Jag är en besökare, en forskningsresande, han bor där.
Så får jag upp låset och öppnar porten. Hoppsan! Direkt
innanför stupar det rätt ner, säkert tusen meter. Inte ens en avsats
eller några steg bort utan ett rent stup, en decimeter från mina fötter.
Ett ingenting. Ett steg och jag skulle ha fallit handlöst. Nedanför
finns ett mäktigt landskap, grönt och bergigt, men enda möjligheten
för mig att komma vidare vore att flyga. Långt borta ser jag en jättelik
urfågel sväva. Jag känner ingen lust eller något inre tvång
att kasta mig ut. Faktum är att jag inte känner någon lust alls
och jag backar. Till höger om porten finns ett hus utan tak, där solen
bildar en liten glänta i rummet. Pinoccio sätter sig på jordgolvet
och lutar sig mot väggen. Jag sätter mig mittemot, lutad mot andra väggen.
Jag blir blyg, generad, villrådig, obehaglig till mods. Vet inte vad jag
ska säga eller hur jag ska agera. Precis som hos Skrivaren. Jag måste
ha varit ett snäpp före mig själv när jag formade Ps karaktär.
Det faktum att han är stum gör att allt mellan oss intensifieras, och
tystnad är dessutom det jag fruktar mest när jag är ensam med en
man jag inte kan vara mig själv med. Dvs alla män som inte är tydligt
definierade som "kamrater" och aldrig någonsin skulle kunna bli
något annat. Jag blir fumlig, säger fullkomligt idiotiska saker och
ångrar sen allt som över huvud taget kommer över mina läppar,
och varje gest som min kropp okontrollerat lyckas sprätta till. Nej, den
mutism som P har fått av mig skulle jag i ett medvetet tillstånd försökt
undvika. Tystnaden är så ärlig och oförställd och jag
tror att jag har svårt att vara oförställd.
Pinoccio ser oavbrutet på mig och i hans blick finns en självklarhet,
ingen som helst blyghet, och stor kärlek. Han är en man och det oroar
mig, men blicken värmer när jag vant mig vid den. Jag vill säga
till honom "Förbli en pojke! Låt mig ta ansvar. Låt
mig behålla kontrollen". Men jag vet att det är meningen
att jag ska bli hans like. Vi växer båda två för att kunna
bli en enhet, inte delade. Från den förskrämde lille pojken är
han på väg att bli min manliga princip, en vuxen man med uttalad vilja
och handlingsberedskap.
Vi sitter alldeles tysta och ser på varandra, allt är frid och fullständig
ro. Hans stumhet kanske inte är så dum ändå. Vi sitter som
i meditation men släpper inte varandras ögon. Jag skulle kunna sitta
här, mittemot honom, i all evighet. Kärlek strömmar igenom mig
av att ha honom så nära, av att han inte gör någon ansats
till att gå ifrån mig. Ju längre tid vi sitter här, desto
större växer känslan som jag stundtals känt men alltid avvisat
- tillit. Hans namn är nu Peter och vi avslutar sessionen där.
|
|
