920310

Jag ser fören på en träbåt, som gungar upp och ner i vågorna. Kanske är de glada piraterna i antågande igen men jag kan inte se några. Båten gungar så starkt att jag nästan blir sjösjuk där jag ligger. Det märkliga är att skutan inte tycks komma någon vart och att den beter sig som om det vore full storm fastän det inte finns ett moln på himlen. Havet ligger spegelblankt och kav lugnt.

Jag står vid eken och väntar på Peter som kommer ridande mot mig från byn. Han är nu i en obestämd ålder mellan 20 och 25. Han lutar sig ner mot mig och sträcker fram ett koger fyllt med pilar och en stor pilbåge. Själv bär han samma utrustning på ryggen. Ska vi ut och jaga? Jag tar mig upp i sadeln - han hade väl ingen sadel tidigare? - och sätter mig i damsadel framför honom. Det är hemskt obekvämt och det måste det vara för Peter också eftersom jag sitter i en så dum vinkel, men han visar inga tecken på irritation eller obehag. Vi rider iväg på gräset till höger om byn, på väg mot skogen.
Jag vill inte jaga. Jag vill inte jaga skuldlösa djur. Samtidigt är jag inte särskilt rädd för det. Jag vänder mig till och med mot honom och ler, som för att säga att det är okej. Han ler tillbaka.

Bilden av en sol, eller en måne, blixtrar förbi och det är meningen att jag symboliskt ska nedlägga den med pilbågens hjälp. Nu är det inte längre frågan om att ifrågasätta det jag ska göra, Peter ger mig direktiv och jag utför dem. Jag får se det som en ritual jag måste utföra för att kunna få nästa uppgift. Och hela tiden finns han där som min trygghet och mitt skydd.
Vi kommer in i skogen, som är en frodig, solbelyst grönska där solstrålarna söker sig ner genom en kompakt vegetation innan de kan vila fläckvis på mossor och blåbärsris. Den sol som når fram är lyskraftig och gör det gröna väldigt grönt. Åh, det här är verkligen min slags skog! Mälardalsskog. Sörmlandsskog. Jag drar in dofterna genom näsborrarna och känner den fuktiga och jordiga mossans vårlukt där jag ligger på britsen. Framför oss på stigen uppenbaras en liten röd trägrind. Den utgör knappast något hinder och känns därför lite onödig. Den är sliten och gammal men mycket vacker. Peter hoppar ner och öppnar den och vi fortsätter sen en bra bit till.

Jag är djupt nere i min avslappning och har svårt att se eller prata tydligt. Jag balanserar mellan sömn och vaka och har problem med den balansen. Jag tycker att jag ser djur överallt, oskyldiga djur, och jag ska skjuta åtminstone ett av dem. Igelkottar, små harar, rävar och till och med en stor älgtjur. Nu är jag inte så stursk längre, snarare börjar jag känna obehag. Jag funderar över detta att döda. Rätten att förgripa sig på en annan levande varelses liv. Gränsen mellan att döda och att avrätta. Bevekelsegrunder för dödande. Vad ger mig rätt att kränka liv? Att av eget godtycke avbryta ett liv som hade ett eget mål och mening - vem ger mig den rätten? Vem eller vad säger "Okej, jag anser att du får ända den här varelsens liv. Utan att ens varelsen själv har rätt att ifrågasätta din handling."?
Men inga djur syns egentligen till.
Vi kommer till en jättesten mitt ute i skogen där vi stannar och sitter av. Man kan sitta i lä och stillhet alldeles intill stenen och där finns också en eldstad. Andra tycks ha använt det här stället som läger före oss. Peter samlar ihop småkvistar medan jag står och fingrar på pilarna. Det ligger två stockar vid eldstaden som vi kan sitta på, och där sitter vi tysta i egna tankar tills det börjar skymma. plötsligt reser sig Peter och går bakom stocken och plockar fram pilar och båge. Ÿr det dags nu? Han visar mig precis hur jag ska göra men jag känner mig illa till mods och lite som om jag tvingas utföra en kriminell handling. Då ritar han upp en cirkel runt mig, och även om han inte säger något kan jag höra meddelandet i mitt huvud. Han menar att innanför den är jag Jägaren Utan Skuld. Där dödar jag med djuret införstått. Utanför ringen får jag ha vilka moraliska och etiska perspektiv som helst på det jag utför i cirkeln men innanför är det en sak mellan mig och djuret.

Jag höjer bågen, tänjer och prövar, och sänker den. Inga djur syns till och jag undrar om det är för mörkt för att upptäcka dem som finns. Så ser jag upp igen och plötsligt spänns varje muskel i min kropp. Också där jag ligger på britsen spänns såväl mina sinnen som min kropp. Framför mig, i direkt blicklinje ungefär hundra meter bort på en mossbeklädd sten, sitter en lodjurshona. Att det är en hona vet jag för att jag ser en hastig bild av henne med en kull ungar. Han har ett kritvitt bröst som det lika gärna kunde vara en måltavla på, så väl lyser det. Hon sitter och betraktar mig och ter sig väldig även på håll.
Vi fixerar varandras blickar medan jag höjer min båge.

Bakom mig här jag Peters tanke "Där är ditt kraftdjur. Nedlägg det!". Utan att tveka lägger jag pilen rätt och släpper iväg den med ett lätt vinande ljud. Hon faller nästan ögonblickligen. En ryckning och hon stillnar helt. Snabbt stegar jag fram till kullen och ser att pilen tagit mitt i bröstet, en klockren träff. Jag lyfter upp henne, hon är tung och den lealösa kroppen otymplig, men jag känner en stark kärlek - eller ömhet kanske - för det stora djuret. Jag släpper försiktigt ner henne invid elden vid stenen. Kroppen flyter mjukt ner på marken och hon ser lika imponerande ut död som hon gjorde när hon satt på stenen och naglade fast min blick innan pilen nådde henne. Men nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med henne. Inne i cirkeln var jag beslutsam och på något sätt ett med hela situationen, nu är jag lika tafatt som jag skulle vara "i verkligheten" om jag hade ett mäktigt, dätt djur framför mig. Hjälplös och lite skyldig.

jag är fortfarande trött och borta och har svårt att hålla koncentrationen under sessionen. Vi lämnar skogen på hästryggen. Jag sitter bakom Peter, nu grensle över sadeln, med lohonan i famnen. Längre bort, ute på grässlätten framför bymuren, begraver vi henne och så rider vi vidare, bort till min ek, där jag blir nersläppt. Peter tar mina vapen och rider bort, tillbaka in i byn.