920325

Lokatten sitter på klippavsatsen. Hon sitter så nära mig att jag med minimal ansträngning kan sträcka ut handen och röra vid hennes päls. Den är samtidigt sträv och mjuk och hon doftar vilt. Hon ser rakt fram, över mitt huvud. Jag sätter mig närmre och känner plötsligt hur jag sammansmälter med henne, för att genast avskilja mig igen. Alternerar mellan de båda tillstånden om och om igen. När jag är i henne är allting väldigt självklart. Hon har en medveten styrka och vet att hon är ohotad. Är hon hungrig tar hon sig föda, är hon trött sover hon osv. Hon är utan skuld, direkt behovsuppfyllande. jag är i henne när hon går, på alla fyra, med kattdjurets speciella gång. jag är lohonan. Hon är mitt kraftdjur och jag nedlade henne. Känslan av styrka och okränkbar integritet är så stark att det känns som jag uppfyller hela rummet.

Jag står vid eken - efter mycket om och men. Det var svårt att ta sig ner tillräckligt djupt i avslappning och komma till kända marker. Byn är igenbommad med fönsterluckor och stadsporten är ordentligt låst. Själv står jag och väntar vid eken, oklart på vad. Långt borta ser jag Peters silhuett när han rider ut genom stadsportens ena del. Han skrittar mycket långsamt och jag tänker att det kommer ta en evinnerlig tid innan han kommer fram.
Vi är nu i samma ålder och jag känner mig lite stressad. Vill göra mig vag. Det är bara vi, ingen synbar uppgift att ta itu med, och det gör mig nervös. Jag gillar inte att vara nära en man utan att ha något konkret att göra. Att bara vara med varandra får det att krypa av osäkerhet i mig. Är det meningen att vi ska bli intima nu, eller? Måste vi ligga med varandra och måste jag i så fall ligga här på britsen och beskriva förloppet för T?

Han kommer allt närmare och när han står alldeles framför mig och hoppar av hästen tänker jag "ska jag ta ett initiativ och förväntas det i så fall någon speciell typ av initiativ? Och om det förväntas att jag tar någon form av initiativ, hur sjutton ska jag i så fall bära mig åt?!". Han går fram till mig med blicken stadigt fäst vid mina ögon och jag ryggar bokstavligen, för han går nära intill och griper mig rätt hårt om överarmarna för att jag inte ska kunna backa bort ifrån honom. jag är skräckslagen. Säger ingenting, gör ingenting, kan inte göra något. Står där bara som en pinne nerstucken i marken och stirrar på honom, säkert inte olikt djuret som hypnotiseras av en obarmhärtig kobra. Vad tänker han göra? Hans tidigare milda sätt är nu mera bestämt. Jag vill inte låta honom kyssa mig om han skulle få för sig att försöka. Han måste ju veta att jag är livrädd för närhet. Om han känner mig det allra minsta måste han veta det, annars kan han inte vara en del av mig.
Nu känns situationen så hotande att jag pendlar mellan att vara bildbetraktare och subjekt, men när han tar min haka och tvingar mig att komma nära, nära hans ansikte och se in i hans ögon, är jag helt och hållet subjekt. Mycket närvarande och mycket vaksam. Vi står så i något som känns som en evighet. Jag försöker förgäves dra mig undan, och när jag inte kan göra det fysiskt - det tillåter han inte - försöker jag istället upplösa bilden, så obehagligt är det. Ser mig själv där jag står och ser gråtfärdig ut. Inget som helst romantiskt skimmer omger situationen. Peter ser arg och nästan desperat ut, och jag svettas av skräck.

Jag kan inte hantera det här. Ännu mindre förstår jag det. Jag tror att det här med närheten bl a är förknippat med spegling. Men det är bara något jag tror. Att jag inte kan se en man som den han är, utan förväxlar mig själv och mina behov med honom och hans behov, och sen projicerar alltihop på honom. Jag dominerar och manipulerar och gör mig fullständigt onåbar, kanske för att själv slippa bli utsatt för det. Jag vill inte bli lämnad och stå helt utan kontroll över situationen. Jag vägrar älskas och vägrar ta emot försäkringar om att jag är älskad. Jag öppnar istället en kanal till föraktet och kan sen inte stänga av den. Föraktet växer och växer tills det förgiftar relationen helt och hållet. Det är som om jag förlorar alla proportioner i nära relationer och på så sätt blir avståndstagandet ett överlevnadsvillkor. Hur bär sig folk åt för att inte upplösas när de är nära någon? Hela min identitet står och faller med att jag kan upprätthålla ett avstånd. En gång tidigare har Peter, som då var Pinoccio, sett in i mina ögon med samma intensitet, och den gång var budskapet "Se in i mina ögon och du ska se dig själv". Det kunde jag förstå. Det är inte lika svårt att se sig själv i någon. När jag nu befinner mig i samma situation vet jag att jag inte får se min egen spegelbild i hans ögon. Det är hans ögon jag ska se, ingen annans. De är ljust blå i solen...

Jag tycker att han blänger på mig och inte alls är den vanlige, lugne och säkre Peter. Så släpper han mig plötsligt och släntrar iväg en bit bort över gräset. Jag ser att han är arg. Eller kanske besviken. Han sätter sig och drar upp grässtrån ur marken. Ryggen är demonstrativt vänd mot mig. Jag vet att det är jag som är orsak till hans sinnestillstånd och jag känner mig helt otillräcklig. Skuldkänslor ligger och lurar men jag får ingen riktig ordning på några känslor alls. Det är jag alldeles för omtumlad för. Man kan inte tvinga mig på det där viset! Man ska inte ens försöka tämja eller domptera mig, då får man själv stå för konsekvenserna. Samtidigt förstår jag ju att det är för min skull allt det här sker, och att jag dessutom själv skapar samtliga utmaningar, ändå blir jag så grymt provocerad.
Jag sätter mig försiktigt en bit ifrån honom och försöker göra honom till Pinoccio, honom skulle jag haft lättare att närma mig. Då hade jag kunnat gå fram till honom och tröstat och kramat, även om jag var den som orsakat smärtan. Men det lyckas jag naturligtvis inte med här. Istället agerar jag som ett förorättat barn och känner det som om det är hans fel. Hela mitt förbannade känslotrassel är hans fel! Jag blir alldeles snurrig av alla känslor jag inte kan tolka eller förstå. Jag vet ju att jag är rädd intill förlamning, och att jag sätter mig till motvärn. Men jag kan faktiskt inte göra annat. Så länge jag är rädd så är jag det och kan inte låtsas att jag inte är det och därmed bruka våld på mig själv. Vad ska jag göra? Spela teater?

Han låter mig veta att han är besviken för att jag, så fort han kommer nära, sluter mig. För att jag fortfarande behandlar honom som det bortkomna barn han inte längre är. Men framför allt är han besviken på min slutenhet. Jag ber honom följa med mig och så tar jag hans hand och hjälper honom upp från gräset. Sen släpper jag den genast. Jag vill visa honom min rosenport på andra sidan bymuren, nere vid havet. Vi går sida vid sida och stämningen är nu uppsluppen. Jag ser oss bakifrån och vi ser ut som grönbeteskalvar där vi efter en stund småspringer över gräset.
Jag vill visa honom något som bara är mitt, något han inte känner till. Tidigare har han varit generös och tagit mig till sina marker, och även om jag gjort dem till mina är de från början fortfarande hans. Men körsbärsträdet och rosenporten är mina. Uppe vid trädet har han varit, som Pinoccio, men aldrig nere vid porten.

När vi rundat muren och ser det turkosblå havet, med vattenbrynet bara några meter ifrån oss, den smala sandremsan och den nedre muren, känner jag dock att jag inte är redo att visa det jag ville visa. Inte ännu. Det får bli nästa gång. Jag behöver behålla den här platsen orörd och osedd ännu en tid. Är jag ogenerös? Det känns mer som om jag vårdar något mycket skört, och mycket privat, än att jag vaktar det.

Vi står framför porten vid stranden, nästan med fötterna i vattnet, och plötsligt tar han om mig i en stor omfamning. Och han släpper mig inte. Jag känner hur allting knyter sig av smärta i nacken och ryggen och gråten vill bara explodera men sipprar istället ut stötvis. Det gör så ont att det känns som om jag skulle kvävas.
Det är vi. Ska det vara vi? Är det det som är meningen? Hur ska jag då bära mig åt för att inte förstöra? För att inte göra den här starka gemenskapen till en "simpel" kärleks/passionshistoria? Det här är något annat och det är mycket sårbart. jag är van vid att tämja män till att bli kamrater och inget mer, på det viset blir det hela mer okomplicerat. Ohotat.

Men här är Peter... En självständig, omanipulerbar man som stadigt står kvar när jag skälver. Som inte spelar med i mina märkliga spel och som inte pratar sönder allt som är för skrämmande att uppleva. Han är så ärlig och det både förvånar och fascinerar mig. Jag har aldrig någon som han förut - inte ens i verkligheten. Vad ska jag göra? Om jag låter bilderna fortsätta riskerar jag bli besviken på utvecklingen av scenariot, och jag kommer uppleva Peter som den värsta svekbild jag frambringat någonsin. Det vore den enklaste sak i världen att låta alltihop bli en sockersöt historia, falsk som aldrig det. Ända fram till nu har vi haft en helt igenom gynnsam relation. Ska den förstöras genom att vi erkänner oss som ett par?

Å andra sidan kanske det är det som är tingens ordning - att vi utför själarnas omfamning, uppgår i en enhet och så är allt klappat och klart. jag är helad och fri från ondo. Delarna som blir en helhet. Varför känns det då så skräckfyllt? Gråten skulle behöva mer utrymme men får det inte. Tiden är slut. Vi står kvar i vår omfamning när vi avslutar sessionen.