|
920408
En mycket vag session med stora svårigheter att "gå ner".
Det är sista gången innan påskuppehållet. Bilderna pressas
fram och jag kan omöjligt ta dem till mig, tills plötsligt en blå
eld uppstår innanför mitt högra öga. Innanför det vänstra
en tunn, blå battistväv. Genom denna väv ser jag det som pressas
fram, det som känns allt annat än äkta. Framför den blå
slöjan ser jag ett blommande äppelträd, en vit get och en väg
som skiljer dem båda. Om man tittar noga kan man se att vägen utgörs
av tusentals små ormar vars rörelser får stråket att se
ut som en strid bäck.
Jag försöker frammana mig och Peter där i vattnet för att
anknyta till förra gången, men det blir romantiserat och helt fel.
Det är som om alla rörelser överdrivs och förlöjligas,
som om vi var aktörer i en teaterpjäs någon annan - en riktig
klåpare till amatör - har skrivit. Ett krokanliknande plastslott i
chockrosa och gult dyker upp lite varnande. Då skiftar bilderna karaktär
och innehåll. Istället hamnar jag ute på safari i tropikhjälm,
gevär och jeep tillsammans med två andra. En av dem är en man
i hjälm, mörkblont hår och en jättelik mustasch. Färden
går i flygande fläng och jag är kartläsare. Allt är
ökentorrt och mycket orange och jag får ingen riktig ordning på
kartan.
Tillbaka till stranden och rosenvalvet i muren. Peter och jag står på
varsin sida om den och jag gör en gest åt honom att stiga på.
Jag följer honom och slänger en snabb blick åt höger innanför
muren där jag får syn på en låg träport jag inte sett
förut. Jag vet genast att det bakom dörren finns en trappa som leder
nedåt. Peter går före uppför stentrapporna i muren och ser
sig fascinerat omkring. Han sneglar förbi trappkrönet och jag får
en blixtvision av oss stående vid en låg mur däruppe, rofyllt
blickandes över havet, krönta med kronor. Men det är simmig och
frammanad bild, en slags sagovision kanske. En fortsättning på krokanslottets
tema.
Vi sätter oss på trappan, eller rättare sagt för att få
chans att riktigt se honom får jag stoppa skeendet lite och se till att
vi sätter oss. Om jag inte ser på honom med jämna mellanrum förlorar
jag fokus på något sätt och kan inte behålla bildflödet.
Jag ser nog rätt allvarligt på honom medan han ömsom roat möter
min blick och ömsom ser sig nyfiket omkring. Det är alldeles tydligt
att han inte varit här förut. Han ler hela tiden och verkar mycket nöjd.
Själv kämpar jag återigen för att inte upplösa bilden.
Koncentrerar mig ihärdigt, samtidigt som jag tänker att jag upprepar
samma beteende om och om igen; fixerar honom med blicken för att han ska
stanna. Jag litar inte på att han ska vilja stanna av eget val. Uppenbarligen
tror jag att jag måste betvinga honom att finnas hos mig.
Plötsligt hajar jag till. I ögonvrån ser jag hur en jättebest
till hund kommer nerför trappan och stannar vid en avsats lite ovanför
oss. Den är vansinnigt stor och jag som är hundrädd undrar hur
den lyckats ta sig dit och vad den gör där - och om den skulle kunna
försvinna. Ögonen är lysande röda, pälsen kolsvart och
raggig och den ser oavbrutet på mig. Så sätter den sig men utan
att vika med blicken. Som en vakthund. Den vill mig tydligen inget illa.
Peter reser sig och går nerför trapporna utan att säga eller teckna
något åt mig. Han rundar muren och försvinner ur mitt synfält.
Jag rusar efter. Förmodligen går han för att jag inte vet varför
jag vill ha honom där för. Det finns dock ingen antydan till irritation
eller förebråelse. Han bara går och jag efter. Någon sekund
stannar jag upp vid träporten och jag "ser" att trappan ner är
mörk och fuktig. Längst ner kan det tänkas att det slingrar sig
ett katakombsystem, som jag får känslan av har använts i krigstid
till flykt- eller skyddsgångar.
Jag springer uppför grässlänten och långt därborta ser
jag honom gå mot eken där hans häst står bunden. Jag skrattar
för mig själv och tycker att bilden av prinsen på sin, i det här
fallet inte vita utan rödbruna, häst är lite väl tydlig.
Jag hinner precis fram innan han ska sitta upp och han tar mjukt min haka och
kysser mig fjärilslätt. Trots att beröringen är så lätt
och inte på något sätt kravfylld ser jag hur jag genast krymper
till förpubertal ålder innan jag ens hinner reagera. Och hans gest
blir istället ful, otillbörlig och nästan förbjuden. Så
sitter han på hästen och skrittar därifrån, loj och avslappnad.
Nöjd och glad.
Jag står med händerna i sidorna och ser efter honom. Han attraherar
mig men så snart han kommer riktigt nära lyckas jag fort som ögat
omvandla känslorna till förbjudna syster/brorkänslor. Också
i rosentrappan kände jag den där hisnande kärlekskänslan som
finns bortom erotiken. När jag nu ser honom rida tillbaka bort mot byn tänker
jag att jag är nyfiken på att få veta hans historia. Jag vill
veta vilka hans föräldrar är, syskon, vänner, tillvaro. Vart
han tar vägen när vi skiljs åt. Kanske vill jag göra honom
mer mänsklig. Inte så anonym och oköttslig. Jag tror att jag vill
se honom som en man med eget existensvärde. Hursomhelst är jag inte
rädd att mista honom längre. Han finns där för mig, det har
han övertygat mig om. En annan sak - hans stumhet. Kanske är hans stumhet
symbol för den stumma del i mig som jag inte har kontakt med och därför
inte förstår, den del som är han. Den dag Peter i mig ges tillåtelse
att tala kommer han att börja tala. Det tror jag i alla fall.
|
|
