|
920506
T hinner knappt räkna ner mig, och jag befinner mig långt ovanför
det vanliga "sömntillståndet", förrän jag ser mig
stående framför träporten innanför rosenmuren. Jag flämtar
och pustar och har uppenbarligen sprungit. Ivern gör att jag nästan
står och trampar med blicken stadigt på porten. Så öppnas
den och jag får bekräftat, precis som jag trodde tidigare, att en stentrappa
leder nedåt mot ett kompakt mörker. Utmed ena väggen sitter släckta
facklor.
Jag springer nerför trappan i en slingrande spiral, som gör det omöjligt
att förutse vad som finns längst ner. Jag förväntar mig ytterligare
dörrar att öppna men till min förvåning mynnar trappan ut
till en stor underjordisk grotta med en källa i mitten. Vattendjupet är
grunt och när jag böjer mig ner för att smaka känner jag friskheten
och den rikliga mineralhalten. Det här är en helt annan vattenkälla
än min brunn. Eller är det samma vatten? Nå, det vet jag inget
om.
Allt känns väldigt lätt. Inget dramatiskt alls. På andra
sidan källan öppnar sig en grottöppning och utanför den ett
vitt, vitt, vitt ljus. Min blick dras oupphörligen dit och jag går
försiktigt fram men vänder. Fram... och tillbaka igen. Det verkar alldeles
för lätt! Plötsligt står Peter i grottmynningen och tecknar
åt mig att komma. Jag gör det, och vi tar ett par steg ut i ljuset,
som är så bländande vitt att jag först inte kan se något
alls. Efter en stund avtar ljusstyrkan och jag ser att vi, eller om det bara är
jag, står på en gatstump. Det är torrt, mycket torrt, och dammigt.
Solen skiner och hettan vibrerar ovanför marken.
En liten flicka i 10-11 årsåldern, Anja, springer fram från
ett av husen. Hennes hår är tovigt, halvlångt och svart och hennes
klänning är solkig. Hon tittar blygt och nyfiket roat på mig innan
hon försvinner in i huset igen för att snabbt komma ut igen. Den här
gången tillsammans med sin lillebror, som är en liten krabat på
ungefär två år.
Flickan är ett temperamentsfullt och frihetsälskande barn med mycket
spring i benen. Hon är inte någon beskyddande storasyster och jag tror
knappast att hon hjälper till med sysslorna hemma. Hon är mest nere
på torget och leker med sina kompisar. Brodern verkar vara sjuklig på
något sätt. Eller kanske mentalt efterbliven?
Bilden av en man i 30-årsåldern dyker upp. Hans namn är Petrus
och han är barnens farbror. Han står tillsammans med en mycket upprörd
kvinna, som skäller vildsint på honom. Hon har färggranna kläder
som för att understryka sitt temperament, en vit hårduk med röda
broderier och en röd klänning, och han bara står där och
tar emot. Han har bestämt sig för att ta hand om de båda barnen
men hon vägrar ta på sig rollen som mamma. Jag tror att de försökt
få egna barn men misslyckats. Nu verkar läget vara kritiskt och det
är viktigt att han står emot hennes ilska och besvikelse. Hennes egen
smärta drabbar barnen, som riskerar att gå under om de inte får
en vårdnadshavare som kan ta hand om dem.
Petrus lämnar henne plötsligt, utan ett ord, och tar trapporna ner till
torget, som bara är en dammig och torr yta där barnen springer omkring
och leker. Han sätter sig vid det enda bordet som står utställt
utanför en bar, mera likt ett hål i väggen än en bar. Ett
litet glas med något gult lite trögflytande räcks till honom.
Han sitter och tittar på barnen, på Anja, med en bekymrad och sorgsen
blick. Han älskar henne som vore hon hans egen dotter, och han vet att hon
avgudar honom. Han ropar på henne och hon kommer rusande. Med armen runt
henne rättar han till hennes mörka testar och hon ser på honom
med ett lyckligt ansikte fullt av tillit.
Efter en stund reser han sig och går med bestämda, nästan aggressiva
steg upp till barnens hus och kliver in genom dörren. Därinne finns
fadern och modern. Det finns inget liv i dem och ingen känsla emellan dem.
Det är dött och kyligt i det lilla huset. Mannen sitter i ett hörn
vid fönstret med en flaska mellan benen, och kvinnan står med ryggen
mot rummet och ordnar med maten. Det är tyst och stilla.
Petrus känns stor och väldig där han står under det låga
taket. Han är snickare och verkar ha en god fysik. Framför allt är
han så mycket liv i jämförelse med paret, som inte ens tycks nått
femtio. Han säger till mannen att han vill ta över barnen och fostra
dem som sina egna, och slänger samtidigt fram ett papper för påskrivning.
Fadern slår ut med armarna för att visa att han inte bryr sig om vad
Petrus gör eller inte gör, eller vad som händer med barnen, och
Petrus vänder och går ut.
Han plockar upp lillpojken och med honom på armen söker han upp sin
kvinna. Han förklarar för henne att han tänker ta barnen till sig
och att hon måste acceptera det, i annat fall kan hon gå. I ett slag
ändrar kvinnan sitt sätt och blir undergiven och mild. Eftersom det
är ett för henne ovant drag och inte tillhör hennes personlighet,
överdrivs hennes gester och mimik och blir minst av allt trovärdiga.
Hon är beroende av Petrus beskydd för att inte bli utstött ur bygemenskapen,
och hon vet att hon måste foga sig i hans beslut, oavsett hur hon känner
inför det.
Samtidigt som jag känner hennes smärta och frustration känns det
lite obehagligt att hon tillåts stanna, eftersom jag tror att barnen kommer
bli lidande av det. Att hon är elak mot dem när Petrus inte är
där och kan finnas som deras beskydd. Om hon kan kommer hon att bestraffa
dem för hans beslut, det är jag helt säker på. Hennes liv
är inte tillräckligt rikt att hon kan vara omhändertagande och
kärleksfull. Hon kan inte älska vare sig själv eller någon
annan och all uppmärksamhet hennes man inte riktar mot henne är för
henne ett hot mot deras relation.
Flickan är jag inte orolig för, eftersom hon om någon kan mäta
sig med kvinnans temperament och förmodligen är synnerligen svårkuvad.
Värre är det med pojken, som verkar väldigt svag.
Jag lämnar scenen och går tillbaka in i grottan, där Peter står
på samma ställe som tidigare. Då gör jag något jag
aldrig gjort tidigare. Jag nyper honom retfullt i kinden och skrattar mot honom,
springer runt källan, uppför trappan och ut genom porten, som jag andfådd
lutar mig emot innan jag går därifrån.
Känslan mellan mig och Peter var den här gången okomplicerad och
god. Vi var mer som kollegor eller vänner, inte vägledare med trulig
medhjälpare.
Jag kände starkt för Anja, den lilla tjejen som föredrog att leka
framför att vara en liten hushållerska. Med tanke på bergslandskapet
och dess möjligheter till ensamhet och funderingar förvånades
jag över att hon inte alls verkade dragen dit, vilket jag är övertygad
om att jag skulle varit om jag hade bott där och varit hon. På så
sätt kändes vi inte identiska. Hon var mycket modigare och starkare
än vad jag är. Istället var hon utåtriktad och mycket självständig
i ordets sunda bemärkelse, och hon bad ingen om ursäkt för sin
existens och sitt beteende. Hon var en fascinerande och upplyftande bekantskap.
Föräldrarna hade förlorat en son i 25-årsåldern. Han
dog långt ifrån hemmet och med honom dog föräldrarna invärtes
och upphörde att bry sig om sina mindre barn. Alla aktörerna berörde
mig. Kvinnans konfliktfyllda inre kändes som en olöslig knut och jag
kunde förnimma hennes hopsnörda bröst och hjärta. Mannens
beslutsamhet och kärlek förvånade mig först och gjorde sen
att han fick min tillit. Pojken var vag och konturlös och verkade bara vara.
En observatör.
Källan och den lätta atmosfären i grottan, den mörka miljön
till trots, gav tydliga "svar". En röst sade att min källa
kan vara så här lättsam, att allvaret inte ligger i symbolerna.
Att jag kan välja att se en bild som dyster och tung och göra det svårt
för mig eller välja en positiv aspekt av samma bild. Källan
finns oberoende av min tolkning av den. Det var en stärkande lärdom.
Jag blir inte rikare belönad om jag gör det svårt för mig
i vare sig terapin eller livet, som jag kanske har en tendens att tro. Jag har
en föreställning om att terapin ska vara tung och att processen måste
göra ont för att vara något värd. Nu fick jag istället
en underjordisk scen som var ljus och känslomässigt neutral, och som
jag kunde vara lätt och bekymmersfri i. Jag trodde bilderna utanför
grottan skulle gestalta hinder och svåra prövningar, och rösten
sade att visst skulle jag kunna presenteras prövningar men var det egentligen
nödvändigt?
Nej, det är inte alls nödvändigt.
|
|
