|
920515
Bilderna forsar fram som ett ilsket vattenfall, antagligen för att jag blir
stressad av att det är sista gången före ett långt uppehåll.
Först uppenbarar sig korsfästningsscenen med tre kors, ett lite i förgrunden.
De upphängda är en äldre man och en stor och kraftig karl, en galärslav
eller soldat. Den tredje är den traditionelle Jesus. En mörkblond man
i fotsid vitbeige tunika står långt i bakgrunden, delvis dold invid
en mur. Vid hans sida står en hund. Diskret avviker han från platsen
och går in i staden, som är i det närmaste tom, och ut genom stadsporten.
Solen bränner och marken är torr. Uppe på kullen där korsen
står växer ingenting.
---
Iförd en hög, vit peruk står en ung kvinna och betraktar en ring
som hon just trätt på sitt finger. Hon studerar den från olika
vinklar och tycks nöjd med vad hon ser. Ringen har en stor blå sten
med små briljanter runtom. Den gnistrar och glittrar när hon håller
fram handen i en solstråle, som hittat vägen genom tunga draperier
och mörka möbler. Hon bär en blå krinolin med hårt
snörat liv, och hon står i ett rum med guldfärgade randiga tapeter.
Det är mitt på dagen, solen skiner och utanför fönstret ser
jag en trädgård, grusad och med tuktade häckar i symmetriska mönster.
I ett angränsande rum pågår en middag, eller en sammankomst av
något slag. Jag tittar in och ser ett stort tomt rum. Tomt sånär
som på ett långbord utmed ena kortsidan, där en samling på
ungefär trettio festklädda människor sitter och pratar högljutt.
Längst bort står en högrest och mycket vacker man, också
han i vit peruk, och håller ett tal. Men han verkar tankspridd och ser mest
ut genom fönstret.
Jag får för mig att det är Versailles för den väl organiserade
trädgårdens skull. Kvinnan är ung och har en oförstörd
hy, utan de tjocka lager kosmetika jag antar hör till tidsepoken. Hon verkar
rätt omogen och har en charmigt pillemarisk uppsyn. Just för tillfället
är hon mycket lycklig, förmodligen är hon upp över öronen
kär i mannen vid fönstret. Han tycks dock bekymrad över något
han inte kan berätta för henne.
---
Peter står kvar nere i grottan, lutad mot öppningen till det vita ljuset,
precis som jag lämnade honom sist. Han vill att vi ska sätta oss på
varsin sida om källan och han verkar lite trubbig och irriterad, nästan
dyster. Han sätter sig mittemot mig på andra sidan vattnet med benen
i kors. Med kupade händer dricker han av vattnet samtidigt som han ser rakt
på mig. Prövar han mig? Han verkar veta något jag själv
inte vet. Jag gör som han och därefter reser han sig och går bort
mot grottöppningen. Eftersom jag som vanligt tvekar får han dra mig
i armen. Vi kliver ut i ljuset, det bländande och tomma men samtidigt vibrerande
ljuset.
Så framträder ur dimmor och ljus ett slott långt, långt
i fjärran. Ett slott?! Vad i herrans namn ska jag med ett slott till? Det
är stort och grått med tinnar och torn - en sagans drakbevakade fästning!
Det är för långt att gå dit, så vi tar Peters rödbruna
trotjänare till hjälp. Å, vad jag tycker om att sitta där
på hästen med Peter. Det känns tryggt och på samma gång
spännande och jag har ingen kontroll över vad som händer. Han kan
ta över ansvaret för skeendet och det är en för mig ovan sak.
Vi är framme inom loppet av ingen tid alls och när vi står där
framför vallgraven och är på väg att gå upp på
vindbryggan dras den plötsligt upp! Och där står vi. Hästen
knallar iväg på egen hand och där står vi, snopna.
Peter börjar skratta och slänger sig på rygg i gräset. Han
ser lycklig och tillfreds ut och jag lägger mig på mage, nära
hans ansikte, och betraktar honom. Så bubblar fnisset upp och vi rullar
runt i gräset utanför den pampiga och respektingivande byggnaden. Vi
jagar varandra, brottas och leker. Plötsligt tar han tag i mig och allting,
precis allt, avstannar. Det var det här han visste. Min frist har löpt
ut och det visste han men inte jag.
Han tar i mig, inte som en kamrat, inte försiktigt och frågande, inte
tveksamt. Han griper mig bestämt men varmt och med stor ömhet. Kysser
mig över ansiktet, på ögonen, över pannan, på kinderna,
vid öronen, överallt. Jag står innesluten i hans famn och bara
njuter. Han tar för sig och han ger och det är han som tar hand om mig
- inte tvärtom. Han är inte eterisk, inte mera själ än kropp
och han är helt och hållet man, kött och blod, het och passionerad.
En evighet senare går vi bortåt, förbi slottet, och jag ser oss
gå. Jag ser Peter, en gång Pinoccio. Då 11 år, smått
utvecklingsstörd i kortbyxor och med upprättstående hår.
Ständigt älskvärd men beroende av mig. Nu huvudet högre än
mig och helt och hållet sin egen. Han trycker mig tätt intill sig och
kysser mig på håret då och då och jag är fullkomligt
trygg i hans sällskap.
Jag vänder mig om och ser bort mot slottet. När vindbryggan drogs upp
blev vi nästan lättade och jag tror att slottet var mina förborgade
och inkapslade förväntningar. Det är i i slottet prinsen finns,
den blivande kungen, tyngden, drömmarna om det ideala - vad det än kan
vara. Nu drogs bryggan till slottet upp och talade om att mina förväntningar
måste modifieras. Jag bör inte låsas i föreställningar
om hur det "ska" vara utan istället känna hur det är
och ta emot det som finns utanför slottet. Se, nu stänger vi slottet.
Vad gör du då?
Jag vilar länge i bilderna på Peter och mig. Hans kroppsspråk
mot mig, hans uppenbara och öppna kärlek. Då hör jag mig
själv säga något om mitt smutsiga hår och en mörk,
klangfull röst svara "Det gör ingenting".
Jag studsar bokstavligen till på britsen. Han talade. Peter talade! Herregud,
för första gången har jag hört hans röst!
Efteråt är jag lycklig, lycklig, lycklig nära euforin. Trots att
jag betraktade oss utifrån sögs jag in i kroppen varje gång jag
kände hans läppar och tanken att fly eller slingra mig fanns inte. Jag
bara njöt. Njöt.
|
|
